målning

Den jord som avsöndrades till torpet bestod, som man sagts mäst av ljunghedar och enebackar, dock med några små plättar bättre jord i en dalsänka. Anders Modig röjde och bröt sten under hela sitt liv, då han ej var upptagen av dagsverken för torpet eller av regementsmötena på Tvedöra. Samma år Anders Modig lämnade sitt nummer vid regementet till sonen Pär, lämnade han även torpet till honom och hans hustru, han hade nämligen gift sig så snart rekrytskolan genomgåtts. Pär Modig fortsatte fadrens arbete vid torpet, odlade nya tegar, därvid troget biträdd av hustrun. Efter den gamle kaptenens död övertogs gården av hans son som var löjtnant, han var en glad herre som ej sparade på slantarna, han var gift med en fru som var van vid ett luxiösare liv än det som fördes i den gamla kaptensgården, och följden blev att pengarna ej ville räcka till, och nya utvägar måste skapas för att få de behövliga medeln för ett fortsättande av det liv de vant sig vid. Gårdens rätt stora lantbruk hade han bortarrenderat för ett rimligt arrende dette måste höjas, men det var ej lätt att få arrendesumman höjd. Arrendatorn som var en driftig och omtänksam lantbrukare, blev missnöjd, och sade upp arrendet när tiden var ute, och flyttade. En ny arrendator visade sig vara slarvig och opålitlig med inbetalningarna. Så återstod torparna, där var nämligen flera torp vid gården, dessa måste pressas till det yttersta istället för dagverken hade redan en omläggning skedd när huvudgården bortarrenderades då dagsverken ej behövdes, men arrendet för de skilda torpen hade hittills hållets inom rimlighetens gränser. Nu måste det höjas över lag. En inventering av torpen företogs, för att få utrönt hur pass mycket torpen tålde. Sakkunniga, utsedda av ägaren skulle härvid avgiva sitt utlåtande. Enerydstorpet som vid denna besiktning visade sig vara det bäst skötta och som under de sista åren lämnat den största avkastningen, skulle då naturligtvis också få arrendesumman betydligt förhöjd. Att det var de båda torparna far och son, som genom sitt idoga arbete skapat detta högre värde, fäste ingen sig, värdet fanns där, och dett skulle beskattas. Pär Modig och hans trofasta hustru togo dock denna motgång med undergivenhet. Men ödet hade ännu hårdare slag i beredskap till de förut hårt prövade, då deras yngste son, en sextonårig yngling vid en träfällning i skogen träffades av en grov trädgren, och ljöd en ögonblicklig död. Denne deras yngste son, var deras ålderdoms hopp och tröst, han skulle vid mogen ålder övertaga torpet och sörja för föräldrarnas försörjning till deras död. Nu var detta hopp ute, och framtiden tedde sig mörk för de nu utslitna makarna, men trots de hårda slagen som böjde dem djupt ner, brötos de dock ej, de kunde böjas men ej bryta, därtill var det sega materialet i deras såväl fysika som andliga struktur en god motvikt. Det är dock märkligt att tänka sig att istället för belöning för odlarflit har lagen tillåtet att straffa och istället pålägges dem höga afgifter för deres mödosamma slit. Denna skildring är från en gången tid, nu äro dock förhållandena bättre, ingen blir numera straffad för sin odlargärning."

Smedstorp i Nov 1940
Frans Lindberg.

Liktalet

Seden att hålla liktal över en avliden innan kistan bars ut från sorgehuset, är troligen ganska gammal. Den bottnar måhända i den föreställningen, att den avlidnes ande skulle genom ett berömmande liktal göras mera välvilligt stämd mot de efterlevande anförvanterna och vännerna, och ej hemsöka dem efter döden, ifall den avlidne i livstiden hade något otalt med någon, och som ej blivit utklarat och förlåtet eller sonat innan döden avklippte alla vidare försök till försoning. Wisserligen företogas även andra åtgärder för att förekomma att den avlidne ”gick igen” som det hette, bland andra medel härför var att den dödes båda stortår bundos samman, och då menade man var det omöjligt för den döde att ”gå igen”, men även liktalet var troligen ett led i samma anda. Denna tanke var ej heller främmande för Israliterna, de voro nämligen mycket noga med att ej något klander eller något förklenande ord uttalades om en död, det hette nämligen: om den döde inte något annat än gott. Huru som helst ett liktal skulle hållas över död man. Men då det i regel ej var möjligt för församlingens präst att infinna sig i sorgehusen, enär begrafningar alltid skedde på söndagen, och då hade prästen nog med förberedelserna för gudstjensten. Det var endast förbehållet stormän, och herremän att bli begrafna på en söckendag. Då församlingens kyrkoherde eller vise pastor ej var att tillgå vid liktal, måste en lekman åtaga sig detta uppdrag och i regel var det en hantverkare som därtill utsågs, bönderna voro ej lämpade för att hålla tal, visserligen kunde de tala och prata på byastämmorna, men där gällde det endast frågor av ekonomisk art, och där var det inte så noga med uttryckssättet, helst ville de tala i munnen på varandra, men att hålla ett liktal var något annat då spelade inte några ekonomiska synpunkter in. Hantverkarna voro i regel mera talföra, de hade under sina gesällvandringar kommit i kontakt med mera bildade menniskor, och voro därför bättre ägnade för att hålla tal. Huvudsaken vid liktalet var berömmandet av den avlidnes karaktär och hans livsgärning, var den avlidne ett barn lades talet på annat sätt, som tänktes glädja den lille anden, och som tänktes dväljas bland änglaskaran i det himmelska paradiset. När skolorna kommo till stånd i byarna och examinerad lärare där anställdes, blevo i regel hantverkarna entledigade som liktalare, och lärarna upptogo deras fallna mantel, och tjensgjorde en tid som självskrifna liktalare. De skrevo i regel upp sina tal och läste upp dem. Preludierna till talen voro alltid lika enär de hade sin grund i bibelordet, men personalierna måste lämpa sig efter den avlidnes ställning i socialt hänseende, samt efter hans karaktär och hans livsgärning. Numera anlitas ofta prästen i församlingen för att läsa några böner och avsjunga ett eller flera salmverser innan kistan bäres ut, men det förekommer även att en nära släkting talar några tröstens ord till den avlidnes anförvanter och läser de gängse bönerna samt tar upp en salm som sjunges eller läses. Att bära ut en likkista med en död uti utan att bönerna läsas eller ett eller flera salmvers sjunges anses ännu högst okristligt och omoraliskt, eller rent av religionsfientligt.
Den bild som denna berättelse avser, och som jag kallat Liktalet, framställer en stuga där en avliden familjemedlem vilar i en likkista som ställts på två stolar i stugans mitt, vid huvudändan står den sörjande modern, och vid fotändan står fadren. Det är ett fattigt och torvtigt hem. Husfadren heter Pär Modig, han har varit soldat men är pensionerad, han bebor med familjen ett litet torp som heter Eneryd. Hans fader Anders Modig var före honom soldat, och sonen Pär ärvde efter honom såväl numret vid regementet som torpet Eneryd. Fadren fick av sin kapten sig överlåten en jordlott, mäst enebackar, och där uppförde han en stuga jemte nödigt uthus.