målning

"Text till målningen I Bröllopsgården.

Bröllop är ett magiskt ord som alldrig förfelar att göra ett mäktigt intryck på sinnena, isynnerhet på unga sinnen, åtminstone på dem som räknas till den mognare ungdomen, men även äldre, såväl gifta som ogifta hysa i regel stort inträsse för äktenskapliga föreningar, isynnerhet om de voro förknippade med någon romantisk historia, eller med särskilt anmärkningsvärda ekonomiska förhållande, som gjorde ett äkta förbunds ingående till ett kärkommet tema för byns sladdermaskar. Då det blev bekant i byn att den rike rusthållaren Måns Kristoffersson på N= 11, äntligen givet med sig beträffande sin enda dotter Sidsels förlovning med i hans egen gård tjenande drängen Mårten Rask, sonen till rusthållets nu afskedade dragon Ola Rask. Att det krävts hårda nappatag för Sidsel och hennes mor Cilluv Måns Kristoffers, för att få den andryge och girige Måns att ge sitt medgivande till deras enda barns förlovning med torparsonen, visste ingen bättre än de själva, utan möjligen Kjersti Ola Pers, gemenligen kallad galoppakitta; på grund av hennes påfallande snabbhet att förflytta sig från gård till gård i byn, när de senaste nyheterna, som hon på ett outransakligt sätt vetat uppsnappa rent av värkte i kroppen på henne innan hon blev i tillfälle att under högtidligt tysthetslöfte avbörda sig varenda stavelse och lite till, det var som Syrack så träffande säger: som om en pil suttet henne i låret, men hon förstod också att välja sina offer med urskiljning, de spendersammaste kvinnorna kommo naturligtvis i första rummet, och de mera njugga fingo vänta till sist eller bli helt utan om hon inte hann omkring till alla innan nyheterna voro i var mans mun, ty som bekant sprider sig skvaller hastigare än vådeld i torra hus. Just nu var galoppakittan ute på språng å tjenstens vägnar då hon hejdades av byns smed Per Wassberg, gemenligen kallad ”Per sme”, han var känd för sina bitande sarkassmer och var därför allmänt fruktad för sin munvighet, och till och med galoppakittan gick helst ur vägen för smeden, sedan han vid ett tillfälle grundligt avrättat hennes moraliske menniska för hennes giftiga tunga. Nå Kistena lilla va ha du for nyheder i da på lager, i ditta velsinate granna vär måtte di vel ha hent noged extra som kan vara värt att att snacka om ette som du e ude, och Per sme plirade så retsamt illmarigt och menande och därmed gjorde han vältalig gest åt det håll där Måns Kristoffers gård låg. Ak nej! du Per spileful, du behöver inte jåra di te mä å spe å skinn kanere en ärbar å rättskaffens menniska, å di ska sia di Pär, ad Kistena Ola Pärs vid nock had hum för po tungan borde humma å borte, å farvel me di, ja ids inte snacka me en sånen en belsebubs avkomma som du, och därmed satte hon upp farten och stannade inte förr än hon nått Ola Måns taotaport, hon hade nemligen för vana att alldrig gå den vanliga vägen om porten åt bygatan, när hon var ute i mera grannlaga och viktiga ärenden. På gården syntes ingen och köksdörren stod öppen och i sterset rumsterade Elna Ola Måns med att brygga dricka till skördefolket, det tarvades mycket av denna vara nu i den fallande värmen. Gussfre hälsade kitta och neg så prydligt som en läsetös inför sin själasörgare, gussfre i gin sa Elna, ä du ude å går Kistena, velkommen skulle ja vel sia, å sidd ner, du ha vel inte så bråttom så du kan vente lid å drikkja en kopp om en stong, ja ska ginast sätta pitter på, Ola å folked komma inte inu po ett par tima, så vi ha tid å snacka lid. Hont ed, ha du hört nod hont di blär ti Måns Kristoffers mä tösen deras å raskens påg? Ah, ja ha jo hört lid å di auo sjelfvaste Cillu Månsa, kan du tänekja di, nu ha prosten sel läjt si i ed, å etter va Cillu sa igår så ska di nock bö aou imellom Mårten å Sidsela, Cillu sa ad Måns fickj bå ifrå prosten om han ville komma ti prestagåren som i hindan, for han, prosten hade noged mied viktet som han ville snacka me honom.

Å Måns va där i går, men had di hade å snacka om, di vide den allsmäktie, di va nock noged som bed på, for når Måns kom hum igin så blö Mårten ingjkallad i sommarstuan, å Cillu å tösen osse å då förklarade Måns ad han hade ingjeninj imod ad de unga jute si, han så osse ad vafför han hade visad si mied imod ed va bara darfor ad di skulle komma te å hålla så mied mera aou hårandra når di hade hatt lid besvär me å få komma ihop, å di som bö glae va vel di unge, å Mårten to tösen i fajnem å kysste na mitt for ynen pa hinnas far å mor, men ad di frista på for Måns, di konne nock Cillu förstå. Men had prosten å Måns hade snackad om ville Cillu inte nämna noged om, men ja vid lid, å mera kan ja nock ta reje på me tiden, min tro ä, ad Måns inte ga etter forr än hade kniven po striven, som di sia, Ja drar mi nu ti mingjes ad di va lid snack i byen då vi vore unga men di bö nertystad, å di sa osse ad Månsas far hade tad ud en stor summa pengja i Krågarps bank unjefär i samma vänningj som snacked om Måns gickj i tyshed i byen, så noged galed va di nock, å prosten han hade nock reje po rätta forhållaned, å säkert vid Cillu osse reje på mannens undomsförsyndelser, å hum, Cillu menar ja, ha altri vared imod ad Sidsela jute si me Mårten, hum visste nock aou egen erfarenhed had di vill sia ad inte få den som ens hjärta trängtar ette, som hjortan ette killans vatten som di står te å lesa i skriften. Ja, nu får ja tacka så mied for kopp å kaga, å for di som du ha låjt i knyded ti mi, tack ska du ha Elna, Åh, ja glimde jo å sia ad jaöled ska ståan om sönda åttada, osse ska lysningen forkunns infor dinna församling så fort ske kan, å brölloped så snart di bör udlyst. Ja, farvel me di Kistena, du kan gå om taotaporten, där e ingjen som ser di, du vid nock ad di finns illvillia menniskor som inte töla se ad tu goa vennor komma ihop å talas vä å snacka om had som händer å sker i byen, Ja du Elna di e där vel ingjen som vid bätter än ja, ja farvel me di. Efter jaölet till Måns Kristoffers hittad galoppakittan återigen vägen genom Ola Måns taotaport, och liksom förra gången träffade hon Elna ensam hemma, det var som om kitta besatt ett sjette sinne varigenom hon kunde lukta sig till när det passade sig att gå till Ola Måns. Sedan de sedvanliga hälsningarna försigått inbjöds kitta i kammaren där de ostörda kunde samspråka och då jaölet till Måns Kristoffers var det allmänna samtalsämnet i byn, så var det ju inte underligt att detta ämne kom på tal. I du min skapare, ett sont gille utbröt kitta patetiskt, där va då aou alla di slav som tänkjas kan, bode aou mad å dryckj, å spudekaga å andra kagor så en rent konne forgrysa si. Ja men du Kistena hår ha du fåd reje po allt di dära, du va vel inte båen ti jaöled?, hyggj nej, tyckjer non di, nämen, den fattie bös inte ti sånna gille, men Kristena Ola Pärs e inte dum di vid du, ja viste ad Cillu Månsa hade tingjad på Lars Kals Ingjar ti å toa aou karen i stersed å te å hjäpla te me lid aou hårt, men som du vid konna hum inte komma, for hinnas mioer lå å va färi å dö, å inte ville hum gå ifrå hinne i en så vikti stung, å då passa ja på å ta mi te å hjelpa dom i köked å stersed, å Cillu va gla hum fickj non i ställed for Ingjar, å po så vis kom ja mä på gilled. Ja fickj jo for di mesta hålla mi i stersed, men imellomåd konne ja sniga mi te å titta ingj i stuan så ja konne jo nock bode se å höra lid aou härliheden. Prosten hållde ett forfaslia grant tal ti fästefolked, å sin skåla han me dom å önsja dom lyckja å velgång i alla deras livsdagar, å sin så skåla han mä Måns å Cillu å berömde dom i så gement granna ordalav for doras fördomsfrihed, had di ored betyder vid ja inte, men di e vel noged fint kan ja tro. Ja, å sin di hade eded å drucked så borja mannarna å spila tolva, men undomen hade skickjad bå ette Sven spileman, å drängjane hade jort iårning po östra loen, å där gickj dansen ti ljusan dar, å alla tyttes va glaa for rolet hade di, di kone en då höra änna ingj i stersed.

Men en som inte hade rolet va Jins Ols Ivar, han gickj hela kvällen som om han hade gåd i sömne, Ja, ja, di e inte så rolet når en anen snappar bort di käraste en ha, stackals Ivar, men han får ta tröst hos klockarens Malena, hum e nock inte modvilli, å di e nock mer än en tös som heller än gärna ville bö mora po N= 12, men di e nock inte så gott å vänna tankana ifrå den som ens tyckje ha falled på. Ja, nu får ja skynna mi hum, for Ola kommer vel hum i disamma å vill ha mad, å farvel me di Elna, ja farvel me di då Kistena, å når brölloped ha ståd an kommer du vel hidom en svinkja, di e jo allti rolet når du kommer, du har jo allti noged nytt å snacka om, di står ett lided knyde i forsten, di glimmer du vel inte.
I Måns Kristoffers gård rustades till bröllop, det skulle hållas en torsdag och efter gammal sed vara i tre dagar, och sedan krävde seden att de nygifta skulle vara ”visefolk” söndagen efter bröllopet i kyrkan. Galoppakittan hade även denna gång turen att bli anmodad att hjälpa till i köket, och att hon med glädje mottog uppdraget är säkert. Vigseln skulle förrättas i kyrkan, som för ståtens skull var rikt smyckad med blommor och grönt och levande ljus, och utom de inbjudna bröllopsgästerna voro många nyfikna närvarande, så att den lilla kyrkan var till trängsel fylld, vigseln försiggick på övligt sätt, och kontrahänternas svarenpå de av prosten framställda frågorna avgåvos högt och tydligt. Bröllopståget från kyrkan till gården företräddes av spelmän, och bröllopsmarschen tonade ut över byn och varslade om bröllopsglädje, om dans på logen och kanske för en och annan om mat och dryck i rikaste mått. På måndagen efter bröllopet slank Kistena Ola Pers återigen igenom Ola Måns taotaport, men Elna Ola Måns hade främmande i stugan, Jöns skräddares Bothilda var på tillfälligt besök, och förr än hon gått kunde bröllopet inte komma på tal i den omfattning som de båda önskade, lyckligtvis behöfte de ej vänta länge, och så snart dörrklinkan fallit ner i sin hake efter den bortgångna upptogs samtalet av galoppakittan. Ja kan du tänkja di Elna, di sode inte te bors som seden allti ha vared hos kristed folk, di hade gåanes bor som di kallar ed å maden va opplavedor po ett stort å lant bor i stuan, som di kalla för smörgasabored, men Gu´ ska vida att där va mer än smör å brö, där va så många såters sul så di var rent förgrysansvärt, å sonna konstia namn di hade po maden, di skulle vel vara po kjupstavis kan en tänkja, å ja Gu´ konne di eda po kjupst osse så di sto härlia te, di ena faded ette di andra tömde di, å lyckja va ad di fanns nock aou alle de slav i hused, så till å mä di värste slugen ti sist fingje nock, å ette smörmadabored salverades soppa po postelins tallrickja, men hår å en fickj ta for sie aou soppefaded, sin kom där stegj au alla såter, där va fläska stegj å stegjt nudakyd å fårastegj, å ti maden vankades suppa, å den nye dragonen, Sven Lejon tror ja han hider skjötte flaskan som en hel kar, for når måltiden va slut, va mannarna osse i hatten å somma au dom tosa si så di va rent lusted å se på, sin borja en del spila tolva imellom som di drack romtoddi, men di unge sökte si ud ti loen där dansen borja, å kronan skulle jo dansas au bruen, å di gickj ti sist, men den sad holia fast po skorren, men ti sist va där en au töserna som lösna na lid, for ellans had vel bruen böd rent forkaffad, å sin ramlade den entelien au så hum fickj vila si lidegråne, men gla va hum, å Mårten liaså, å di hade di jo min gorm orsag te, for ett sont hummane som No 11hängjes inte om halsen po hurusomhelst. Prosten va förstås mä å klockaren osse men di reste ginast ette middan, men kalasaned vara änna ti dar. Å dan ette vore alla byamännen me sina kvingjor böna, di vill sia de som inte vare böna den första dan. Å den tredje dan ella i jordes voro husmännen å hånverkjarna böna me sina kvingjor, de som hade nona, men då gickj di mera regelt te, di fingje teminstingjen sida te bors som aned kristet folk"

Smedstorp i Nov. 1938
Frans Lindberg