mullgrimma

"Oxar och kor voro ej fullt så lätthandterliga dragare som hästar och försökte gärna beta, om de kommo åt, även under körning. För att hindra detta försåg man dem ibland med ett slags munkorg, i södra Halland kallad mulegrimma, vanligen tillverkad av lindbast men någon gång av vide.
På våren >när saven går> insamlades lindbasten. Sedan man utvalt ett lämpligt träd skar man med kniven en 2-3 cm. bred skåra nära roten och lösgjorde en basttåga, som med handen drogs loss så långt upp på stammen man kunde nå. Ända till halva stammens omkrets kunde på detta sätt avskalas utan att trädet dog ut. Basten befriades därpå omedelbart från det yttre barklagret, men fick senare genomgå ytterliggare en rensning genom att skrapas med en bandkniv. Detta senare arbete kunde även gömmas till vintern, men basten fick då först ligga i vatten några dagar för att blötas upp. Efter denna sista behandling voro basttågorna färdiga att spinnas, varvid man använde sig av kastvinda eller en spinnkrok gjord av en klynnig trädgren. Med den senare snoddes basten på så sätt, att ena ändan av tågan fästes vid en vägg eller liknande, den andra på spinnkroken, som vreds runt med handen. Den färdigsnodda tåten lindades efter hand upp till krokens skaft. Två eller flera tåtar tvinnades sedan samman till rep, som efter sin grovlek fick olika användning. Till mulegrimmor användes rep med två tåtar. Grimmorna knötos på ett block av trä med inslagna trä- eller järndubbar som fäste för repslingorna. När grimman var färdig kokades den i tjära för att få större varaktighet. För 50 år sedan betingade ett par mulegrimmor i sädra Halland ett pris av 50 öre."
Kulturens årsbok 1937, Nilsson Harald, s. 94-95, bild s. 95.