målning

"I Brydestugan" eller "Linberedning på Österléen"
Linets första framträdande som kulturväxt går nog mycket långt tillbaka i tiden, den var känd av de gamla kulturfolken sedan urminnes tider. Även i vårt land odlades lin på ett rätt tidigt stadium av utvecklingen. I Skåne odlades denna värdefulla växt ända tills för några tiotal år tillbaka, då bomullsindustrin gjorde denna odling nästan överflödig. I sydöstra skåne eller på ”Österléen” som orten gemenligen kallades var dock odling av lin, eller ”hör” som växten heter på skånskt tungomål, ganska allmän och höll sig ända till 1870 talet, möjligen något längre på vissa orter. Nu är dock odlingen av ”hör” helt nedlagd överallt på österléen och behovet av linneväv tillgodoses av fabrikstillverkad vara. Att följa linberedningens historia från det fröet nedmyllades i jorden till det som färdig linneväv, lärft, blågarn eller skätteavfall förelåg i långa vita räckor på blekplatsen eller i bondgummornas blåmalara kistor, kan vara rätt intressant. Enär odlingen och beredningen av linet huvudsakligen var ett kvinnligt intresse som var intimt knutet till kvinnornas uppgift att förse familjens medlemmar med nödiga kläder av såväl linne som ylle, är det ju helt naturligt att mor i huset eller döttrarna hade mycket att säga till om när det gällde sådden av fröet och skötseln av det växande linet, ävensom den senare beredningen av detsamma. Mor själf utpekade i regel den plats i åkern där hon ville ha linet sått, och när plantorna vuxit till en höjd av 6 å 8 tum (15 a 20 cm) skulle det lukas bort allt ogräs som samtidigt kommet upp, det var ett tidsödande arbete, som krävde stor försiktighet så att ej linplantorna upprycktes med ogräset. Efter lukningen såg fältet ut som om en vält gått över det, med de spröda plantorna reste sig åter rätt snart, och efter en tid stod hela ”höralanned” som om en himmelsblå duk hade kastats över det. När hösten nalkades övergick färgen i ljusbrun ton när de fyllda fröhusen mognat och då var tiden inne att skörda. Vid skörden gick så till att den skördande omfattade en handfull strå med högra handen och ryckte upp dem med roten, och sedan överförde dem omedelbart till den venstra handen varefter ett nytt grepp om plantan företogs. När samlingen av plantor i venstra handen var så stor att fingrarna ej kunde gripa om mera bands ett band av linstjelkar omkring, denna knippa kallades en ”hånn” (hand), den lades på marken och arbetet forsattes tills hela ”höralanned” var uppryckt, sedan buros alla ”hännerna” tillsammans till små stackar med rotändan nedåt och fröhusen eller ”knirvlen” uppåt. När fröet ansågs vara tillräckligt torrt kördes hela skörden hem och inhystes på en loge eller på någon annan lämplig plats. Derefter företogs fröhusens skiljande från stjelkarna, eller så kallad ”rivorningen”. För denna prucedur hade iordningsställts en så kallad ”hörivna”, bestående av en fyra alnar lång bräda på ben i stolshöjd, på mitten av denna var anbrakt en tvärrad av spikar som var spetsiga upptill och grövre nedtill, med ett mellanrum av omkring 5 millimeter upptill och cirka 2 m/m nedtill. I regel deltogo 2 personer i repandet, en på vardera ändan av brädan, de togo en hand full linstjelkar och drogo omsevis dessa igenom spikraden då fröhusen som ej kunde gå igenom spikraden revos av och hamnade på golfet, varefter de avrepade linstjälkarna lades i en hög. När denna hög var så stor som en ordinär sädesnek bands den samman och lades undan, och så förfars tills allt var avrepat. Fröhusen samlades därefter samman för att vid tillfälle tröskas med plejele.

Nästa procedur var vattningen eller rötningen av stjelkarna, det lastades på en vagn och kördes till någon damm, å, eller bäck, och sänktes ner i vattnet, med några stenar ovanpå för att hålla det nere och för att det ej skulle flyta bort ifall strömdrag skulle inträffa, tiden för rötningen var två eller tre veckor, därefter upptogs det och breddes ut i tunna strängar på en stubbåker för att torka. Ett annat sätt att röta linet var att breda ut det på en gräsplan och låta det ligga i sex veckor, varefter det togs upp. Nu var linet färdigt för brydestugan, och sedan dagen för ”bryded” var bestämd kördes linet till brydestugan jemte en del bränsle, krylspåner, och torra vedpinnar samt bränntorv. Sedan elden uppgjorts och torven förbränts till glöder lades en del av linet på den uppbyggda laven, härvidlag måste stor försiktighet iakttagas enär det torra linet var mycket eldfängt, därför kunde det ej eldas med annat än torv som glöder och värmer utan nämnvärd låga. För dessa förberedelser hade ”brydesor” påtingats, byns drängar och pigor vore i regel ej ovilliga att deltaga, ty efter verkställt arbete vinkade brydegillet, med mat och dryck och nöjesliv. Arbetet började i skymningen. I varje fanns i regel en bråg, stundom två. Det var ingen ovanlig syn i brydetider att få se drängar i kvällningen komma knogande med brågar på nacken på väg till brydestugan, pigornas brågar forslades med vagn eller ”rullebör” till platsen. Det maktpåliggande arbetet med att torra ”hören” överläts åt någon äldre gumma som förestod torkningen för alla dem som hade ”hör” att bryda. När det första laget av linet var tillräckligt torrt delade ”höratorrerskan” ut knippen i lagom storlek till alla deltagarna, och bråkningen kunde sättas i gång. Arbetet försiggick under skämt och glam, vederbörande husmor hade sörjt för att mat och dryck ej fattades och när arbetet fortgått några timmar avdammades den stora stenskivan och ”nöttamad” framsattes och avåts under fria former, då fingrarna ofta fingo ersätta gaffelen. Brännvinet utdelades dock försiktigt av husbonden enär han ville undvika att någon av deltagarna blev berusad under arbetet, sedan man ätit fortsattes arbetet tills att ”hören” var avverkad, då var det ej så noga om någon vid den sista måltiden som avåts fram på morgonen, tog flera supar än han kunde ordentligt balansera hem. Andra dagens förmiddag var anslagen till fruntimmernas överarbetning av det bråkade linet. Hank efter hank togs fram och bearbetades ånyo för att avlägsna de kvarsittande skalen av stjelkarna eller skärvorna, detta kallades att ”skava”, i regel var detta arbete undangjort vid middagstiden, sedan gällde det för husets kvinnliga personal att göra i ordning för gillet på kvällen, och i skymning började deltagarna i föregående natts arbete samlas, jemte inbjudna släktingar och vänner, till ett gille i vanlig stil. Det gick glatt och gemytligt till vid sådana tillställningar, romtoddy vankades för männen och ”Möen mad å goer mad” omvexlade med lekar, skämt och nojs, ibland kanske också med dans på logen.
Därmed var det mest krävande arbetet vid linberedningen undanstökat, men ännu återstodo flera procedurer innan lärfts och blågarns räckorna voro färdiga för blekning. Första etappen härvid var skäcktningen, därtill fodrades en skäcktefot och skäckteträ. En handfull lintågor lades över kanten på den upprättstående skäcktefoten, tågorna fasthöllos med venstra handen och i högra handen hölls skäckteträet som ett svärd, och med slag å lintottens yta gällde det att avlägsna kvarsittande partiklar av stjelkskalen, den produkt som härvid uppkom som avslaget lin kallade skäckteavfall eller ”skättefall” som det uttalades, därefter slogs en knut i ena ändan av totten.

Nästa åtgärd var häcklingen, en häckla eller ”häggla” som namnet uttalades, hade ungefär samma konstruktion som hörarivran med den skillnaden att häcklan hade flera rader spikar eller stift som bildade en fyrkant, det förekom två olika grovlekar fin och grovhäckla, affallet från grovhäcklan kallas grovblår och från finhäcklan småblår eller finblår, häcklorna voro mindre än hörarivnan, och fastbundos vid något stadigt föremål, exempelvis på ryggen av en kullstjälpt stol. Sedan gällde det att företaga spinningen vid spinning av blånor och skättefall lades ett parti av dessa på ett rockahuvud (”rockaho”) en ställning av en brädbit med några upprättstående träpinnar, vid spinning av linet lindades lintotten omkring en jämntjock pinne, ”höranocken”, och från denna drogs i små satser linet och tvinnades till tråd.
När garnet förelåg färdigt kom vävstolen i gång, sedan garnet lagts upp på varpan sveptes varpen på vävstolens bakbom, det kallades att ”sveva i räckan”, därefter lades bommen upp på ”vävstörerna” rätt över solverna (silverna) och tråden träddes i solverna, då en satt framför och trädde trådarna egenom mittöglan på solven, och en satt bakom och tog isär trådarna en och en samt räckte den till den framför sittande detta kallades att ”fly tråa”. När solvningen slutförts, vidtog ”skeandet” då trådarna träddes mellan ”rören” i vävstolen, medelst en ”skeakrag”, som hade detta utseende [teckning i originaltexten] och sedan bakbommen lagets ner och lagts på sin plats och trådändarna fastbundets framtill vid en solvkäpp, som med vävband fästats vid underlöparen (ungluaren), kunde vävandet börja, och för att hindra trådarna i varken att flossas upp och brista beströks varpen med en tunn blandning av klister och lim detta kallades att ”svånka” varpen. Sedan räckan slutvävts och den sista smidan passerat ”skillvännerna” avklipptes trådarna, de trådar som ej kunde tillgodogöras i väven kallades fälländar (fillänna( och användes som sytråd eller tråckeltråd (eller skackor) eller av gårdens ”höre” till snärtasvevor.
Med namnet smida härovan menades det märke å varpen som vid varpningen sattes för varje varpealn, med blåelse eller annat ämne. Sedan räckan var färdig koktes den i aske-eller sodalut, innan den lades ut på blekplanen. Jag har nu skildrat linberedning i sydöstra Skåne, måhända var tillvägagångssättet något annorlunda å andra orter."

Smedstorp i Mars 1935 Frans Lindberg