Presentationstext <itemDescription> |
-
"Det instrument, den blinde trakterar, en s.k. bondelira, ett folkligt instrument, som i äldre tid tycks ha varit spritt över så gott som hela Europa och gått under olika benämningar, av vilka den italienska v i o l a d a o r b o, de blindas fiol, är kanske mest betecknande. I Norden har bondeliran spelats fram till 1700-talet, men har sedan kommit helt ur bruk." "Instrumentet har resonanslåda m...
Visa hela
"Det instrument, den blinde trakterar, en s.k. bondelira, ett folkligt instrument, som i äldre tid tycks ha varit spritt över så gott som hela Europa och gått under olika benämningar, av vilka den italienska v i o l a d a o r b o, de blindas fiol, är kanske mest betecknande. I Norden har bondeliran spelats fram till 1700-talet, men har sedan kommit helt ur bruk." "Instrumentet har resonanslåda med lock och botten plana och med sidorna insvängda som på gitarr. Över lådan äro spända tre strängar, vilka alla ligga an mot ett trähjul, som skjuter upp genom ett hål i locket. Det är placerat på tvären och skall vridas ruunt medelst den vev, som sitter på resonanslådans ända. Då man vevar, gnider trähjulet samtidigt på alla tre strängarna, som sålunda bringas att ljuda. Två av strängarna i grundton och kvint, geoföränderligt samma ton, medan melodien spelas på den tredje medelst en rad av 10 tangenter vid den sida som vetter nedåt..." "Den trestämmighet, som bondeliran kan åstadkomma med de ideligen på samma kvint brummande icke melodiförande strängarna, står musikaliskt i samma klass som säckpipans. Bondeliran har mycket begränsade möjligheter, men dess anor, äro förnämligare än man skulle kunna tro. De gå tillbaka åtminstone till 900-talet. Från detta århundrade finns en fransk beskrivning på ett instrument av samma slag. Det kallades o r g a n i s t r u m, var halvannan meter långt och spelades av två man, av vilka den ene drog veven och den andre skötte tangenterna. Den mindre formen, som kunde hanteras av en enda person, dyker upp några århundraden senare under benämningen a r m o n i e eller s y m f o n i, på franska c h i f o n i e, syftande på samklangen mellan de tre strängarna." "Sin sista renässans upplevde bondeliran under 1700-talets senare hälft, då den i förbättrad upplaga - bl.a. försedd med resonanssträngar - vann segrar i händerna på franska virutioser och begåvades med kompositioner av bl.a. Joseph Haydn och hans lärjunge Ignaz Pleyel." Kulturens årsbok 1947, Blomqvist Ragnar, s. 30-33, bild s. 31, 33.
Stäng
|