bok

De första arbetsstugorna för barn startade i Stockholm 1880. Under industrialiseringen arbetade ofta båda föräldrarna i arbetarfamiljer på dagarna, och många barn lämnades ensamma. Många barn drev runt och stal eller tiggde som följd. I arbetsstugorna kunde barnen istället lära sig ett arbete och fick lagad mat.

I Västerbotten startade arbetsstugorna några år senare och fungerade även som internat där många barn bodde hela läsåret. Syftet var att ”fostra” barnen men gjorde det även möjligt för barn från ”ödebygden” att gå i skolan. Det var främst fattiga barn som placerades i Västerbottens arbetsstugor där de gick i skolan på dagen och gjorde lättare arbete på kvällarna. Familjer med bättre ekonomi inackorderade sina barn hos familjer i närheten av skolan. I Norrbotten berättar många som vuxit upp i arbetsstugor om hur de även var en del i ett försvenskningsprojekt, där exempelvis finsktalande barn skulle lära sig svenska.

Arbetsstugorna drevs till en början som välgörenhetsprojekt, men blev kommunala på 50-talet. Idag berättar människor som varit barn i arbetsstugor att de har haft fina upplevelser, men också om att barn blev slagna och for illa. Barn så små som sju år togs från sina hem och bodde borta under hela sin skolgång, ibland hela läsåret i en arbetsstuga. Många barn som for illa har idag fått en statlig ersättning som kompensation för åren i arbetsstugan.

I slutet av 1800-talet hade arbetarna ingen lagstadgad semester men skolbarnen var lediga från skolan under sommaren och kunde driva omkring utan tillsyn på gatorna. Därför inrättade man skollovskolonier på avstånd från städernas dåliga inflytande.

Kolonierna ordnades ofta av kommunen eller någon förening, exempelvis ett fackförbund. Målet var att barn till fattiga industriarbetare i städerna skulle få möjlighet att komma ut på landet, andas hälsosam luft, äta stärkande mat och lära sig göra nytta.

Den första barnkolonin i Sverige ordnades av Tyska skolan i Stockholm som skickade ut arton barn på sommarvistelse i skärgården 1883. Året därpå bildades Föreningen för Stockholms skollovskolonier.

I skriften Råd och anvisningar för anordnande av sommarkolonier för barn m.m. från Statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion beskrivs syftet med barnkolonierna:

”Under vistelsen vid kolonierna erhålla barnen icke blott god omvårdnad i förening med en genomförd och noga övervakad kroppshygien; de komma även i åtnjutande av sund och närande föda, regelbunden vila och ett frisk härdande friluftsliv med bad i sol och vatten. […] Under förutsättning av ett rätt handhavande av verksamheten torde kolonierna därför icke utan skäl kunna betecknas som verkliga skolor i fysisk och psykisk fostran.”

Barnkoloniernas höjdpunkt var 1930–1950-talet då antalet kolonier var som störst. Under 1960- och 1970-talet började en annan syn på kolonivistelser råda; man ansåg att den kunde ha skadliga effekter på barnen.

Att umgås i stora kollektiv kunde leda till oönskat beteende, något som sången ”Brev från kolonien” av Cornelis Vreeswijk ger prov på. Antalet barnkolonier minskade drastiskt och idag finns endast ett fåtal skollovskolonier kvar.