pass

Gränsen till ett tågluffar kort var vid 16 år och det hade jag minsann fyllt. Varannan helg hade jag nu jobbat som hemsamarit för att samlat ihop pengar till kortet. Med det kortet kunde man resa vart man ville ut i Europa utan att beställa en massa biljetter och reservera sittplatser. Kortet bestod av ett häfte med rader från och till. Man skrev var man hoppade på sitt tåg och vart man skulle. Kortet var dessutom snällt, för fick man för sig att man ville hoppa av någonstans i någon konstig håla, än dit man hävdat man skulle, så var det ok. Man hoppade på tåget och fanns det ingen plats att sitta fick man stå. Oftast satt man ner i korridoren till stor förargelse för konduktören som sparkade lite på en när man satt ner. Ganska hårt ibland. Konduktören kollade giltighetstiden och stämplade kortet. Min resa var med Anne. Vi hade varsin ryggsäck med sovsäck, lätta kläder, liggunderlag, sandaler, en kortlek, plåster. Våra pengar, resecheckar i dollar och pass bars i en pass-väska runt halsen. Anne var en ny kompis som jag mött på Nicolai skolan där jag gick första ring i gymnasiet. Jag hade aldrig varit utomlands förut, bara en skidresa till Norge en gång, något som jag upprepade för alla så att alla förstod vilken grej detta var för mig. Min första resa utomlands.Vi tog färjan till Helsingör, tåg från Helsingör till Köpenhamn och sedan tåget till Hamburg där det var bytte till nästa tåg till München. På resan träffade vi Lisbeth från Trollhättan som hakade på oss. Vi tre var ett bra team.
Väl i München tog man direkt tåget till Aten. Det fanns kupéer vars säten man fällde ner och då blev det en hel bädd och där låg man sex stycken ska-fötters och luktade på varandras strumpor. Sätena var av galon och när vi började närma oss södra Europa blev ju förstås sätena bra svettiga.
Vid den tiden kunde man rulla ner fönstren på tågen och när vi drog igenom Jugoslavien upplevde jag för första gången varma dofter av oregano och timjan. Dessa dofter slog emot oss medan vi lutade oss ut genom fönstren. Varm luft. Nu förtiden skall man ju finna sig doftlösa tågresor, för man kan ju inte öppna fönstren. Medresenärer på vår långa resa snackade vi vår knaggliga skolengelska; om vart man var ifrån, hur gammal man var, vad man studerade eller ville bli och vart man skulle luffa. Efter att de ämnena hade tagit slut gick man över i lite skräck historier om tågluffare som hade blivit rånade och hur några hade köpt juveler med dem var visst av plast etc. Vi höll hårt i våra pass-väskor.Tåget segade sig fram på spåren genom Jugoslavien. Vi njöt med våra huvuden utstuckna genom fönstren, vi hade inte bråttom.
Väl framme i Aten dit vi anlände efter 3 dagars resande drabbades vi av en överväldigande doft av stekheta avgaser och jag tyckte det luktade så gott. Vi kom på kvällen och det var så varmt och underbart och här ville jag bo resten av mitt liv. Det var ju utomlands. Vi hittade ett vandrarhem med trevånings sängar och kastade in våra ryggsäckar med våra sov påsar och efter vår iskalla dusch, varmvattnet var ju slut sa dem, sprang vi ut i kvällen. Avgaser, hetta och stadsljus, bilar som körde med tutan på hela tiden. Vi hade ingen aning vart vi skulle gå och vi gick bara gatorna upp och ner. Kloka nog att inte gå in i skumma gränder.Nästa dag tog vi oss till Pireus hamnstaden för en färja till öarna. Det var stekhett och det gillade jag. Anne drack vatten ur stora flaskor vilket jag tyckte var slöseri, vatten kunde man ju dricka hemma.
Färjan var packad med tågluffare som låg och sov under livräddnings båtarna tillsammans med stora grekiska familjer. Vi tog oss först till Mykonos.
På ön Mykonos var det rika jetsets, något som jag inte hade koll på eftersom jag var från en småstad. På Mykonos hånglade män med varandra öppet. Favorit stranden hette Paradise beach dit man tog sig med båt. Vi sov på stranden direkt under ett träd som alla andra luffare eller på camping plats som bestod av en gammal inhägnad fåra hage. Det var billigt, något som vi kommenterade hela tiden, ”tänk att äta ute på restaurang så här billigt”, sa vi hela tiden. På kvällarna åt vi grekisk sallad som var den godaste salladen jag ätit och drack Retzina vin. På kvällen gick vi på club och drack cocktails som hette Manhattan, Tequila Sunrise, Cuba Libre, Sex on the beach.
På stranden, där vi solade nakna- det var töntigt med bikini, gick jag flertal gånger helt sonika upp till en kille och tog en bild bara för att han var så vacker. Ofta hette han något Italienskt som Angelo, och hade långt hår.
Vi for vidare till Ios som passade oss bättre, mera hippie liknande typer som vi. Vi anlände sent. Gamla tanter i svarta hucklen fångade upp oss vid färjan och tog oss till deras primitiva gethus där det stod några sängar. Det var ok så länge det inte fanns kackelackor, vilket det förstås fanns.
Resten av vistelsen bodde vi på stranden, solade, såg på solnedgången, klädde upp oss för kvällen, åt en sallad och drack den billigaste vin och gick på club, dansade och drack söta drinkar. Nästa anhalt var Santorini som var överväldigande vackert och sedan till en tråkig familje-ö med en massa badringar överallt, som jag inte minns namnet på.
Efter 20 dagar ville Lisbeth och Anne dra tillbaka till Sverige och jag följde med tåget från Aten till Thessaloniki där jag hoppade av. Helt själv sökte jag upp en buss som tog mig till en strand. Men där var ju helt borta från tågluffarnas trygga sällskap och jag blev dessutom förkyld. Jag träffade några som tog hand om mig och for sedan vidare till Thessaloniki. På tåget upp mot Europa träffade jag en tjej från Stockholm som hette något stockholmskt som Titti eller Nina. Vi tog sällskap till Amsterdam där vi bodde på vandrarhem, gick på Van Gogh museet och på en den berömda klubben Milkyway där man kan kunde röka hasch, så öppet bäst man ville.
Efter några dagar där, tog jag tåget till Helsingborg stolt över min första utlandsresa och att jag hade klarat mig bra. I min adressbok var det massa nya adresser till tågluffare som jag mött från Europa. Jag tyckte själv att jag hade blivit en aning visare, vilket var en ambition jag hade. Även om jag mest hade festat och rumlat så tyckte jag att jag liksom sken av visdom efter denna resa. Jag var på väg att bli vuxen, jag bestämmer över mitt liv, världen är stor. I Sverige ville jag minsann inte bo, det visste jag nu. Jag ville bo i Aten. Avgas-staden med allt tutande. Jag började genast jobba varje helg för att spara till min nästa tågluffarfärd.
Följande år, dagen efter att jag äntligen hade slutat gymnasiet, drog jag iväg igen med min ryggsäck och mitt kort, men denna gång var mitt kort en enkel resa söderut. Jag stannade i Grekland.

Nedtecknat av Annika Ström