fotografi

3.

I ett gammalt fotoalbum finns några bilder från Västerhemmet 1946. Vi sitter uppradade på trappan mot Bergaliden och håller på med eller visar upp våra arbeten. Många av männen visar upp sina ramar medan det bland kvinnorna bara är en som håller på med den tekniken. Alla är klädda i sjukhusets blårandiga anstaltskläder. Det var bara på söndagar man fick ha sina privata kläder. Annars fanns de inlåsta i en stor klädkammare på ovanvåningen till vänster om trappuppgången. - En episod med en anstaltsklänning har för alltid etsat sig fast i mitt minne. Det var året före den nya looken som föreskrev kjollängd ner mitt på vaden ca 24 cm från golvet. Under kriget hade det varit korta kjolar ca 40 cm från golvet. Anstaltsklänningarna följde inte modet, de var ganska långa. Varje vecka fick man en ren klänning och den andra åkte till tvätten. Flera av tonårsflickorna brukade tråckla upp sin klänning så att den skulle bli lite kortare och modernare. Innan den sedan skickades till tvätt var det bara att dra bort tråckeltråden. En dag stod vi uppställda vid matborden före maten. Då gick den barska sjuksköterska som vissa dagar ansvarade för avdelningen fram till en av flickorna, lyfte upp hennes kjolfåll och drog bort tråckeltråden inför ögonen på alla de övriga patienterna!!

(text av Siv Liljeqvist)

2.

När duken var färdigstickad fick man ta av maskorna med virknål och avsluta med 3 varv virkade luftmaskor. För att få fason på duken spändes den upp med knappnålar på en treetexskiva. En fuktig duk lades över och fick ligga där tills den torkat. Sedan var det bara att plocka bort nålarna och man hade en slät och ganska stadig duk.

De där dukarna blev mycket uppskattade när jag kom hem. Flera av min mors väninnor tyckte att de var jättefina och beställde av mig. På det sättet kunde jag få ihop lite fickpengar. Det höll i sig under flera år. Min kamrat Karin stickade dukar till en sticktävling på sin hemort. Hon blev refuserad för sticka skulle man göra med ullgarn.

Idag tycker vi att det är ett hiskeligt material för det här användningsområdet. Vid tiden efter kriget hade man en annan åsikt. Det var brist på textilt material under de där åren. AB Svenskt Konstsilke i Borås framställde garnet som kallades för Birgittasilke. På etiketten fanns en bild av en Birgitinernunna och materialet var vad som vid den tiden kallades konstsilke framställt av träcellulosa. Idag kan vi säga att materialet var viskos av silketyp. Birgittasilket fanns i två varianter, dels ett tunnare lite mera hårdtvinnat som vi använde vid stickningen. Etikettens beteckning Birgitta Kordonné angav att det var ett hårt tvinnat garn som annars mest användes till virkade dukar. Ett lite grövre och mera löstvinnat garn användes till de knutna dukarna och kuddarna. Nordsjös Garn vid Järnvägsgatan sålde garnet som fanns förpackat i dockor a 25 gram. Det där garnet måste nystas och det var inte så lätt för det var blankt och halt så man kunde inte göra ett vanligt nystan. Av tidningspapper eller papp gjorde man två lister kanske 18-20 cm långa som lades i kryss och så nystade man över krysset. Birgittasilke var ett kristidsmaterial som försvann runt 1950.

Många av de manliga patienterna ägnade sig åt att knyta dukar och kuddar. Då måste man ha en ram försedd med små spik eller nubb runt om på ca 2 cm avstånd från varandra. Man spände upp det grövre garnet så att det bildade ett rutnät. Sedan knöt man med en nätnål runt korsningspunkterna diagonalt i båda riktningarna med det tunnare garnet på liknande sätt som när man knyter fiskenät. Om det skulle bli till en kudde med små bollar fick man lägga flera lager av det tjockare garnet + ett lager tunt garn som stadgade det hela. När man knutit skulle det tjocka garnlagret skäras upp och det var lite känsligt. En smal tunn trälist fördes in mellan det tjockare och det tunnare garnlagret och så skar man i det tjocka. Hade man otur gick kniven igenom trälisten och skar i det garn som skulle binda ihop det hela. Efteråt höll man ramen över en gryta med kokande vatten och ångade arbetet samtidigt som man gned den uppskurna sidan så att det bildades små bollar. När man var nöjd skars ramen loss och det knutna och ångade arbetet kunde sys fast på en kudde. - Efter tiden på Vanföreanstalten har jag inte sett tekniken med små bollar förrän på utställningen Textilsommar på Konsthallen i Virserum 2003. Där fanns exempel på bollkuddar gjorda av ullgarn.

(text av Siv Liljeqvist)

1.

Silkedukar som terapiarbete på Vanföreanstalten i Helsingborg år 1946

Bland min mors efterlämnade textilier fanns också några dukar av konstsilke tillverkade åren efter andra världskriget när jag som poliopatient hade vistats på Vanföreanstalten i Helsingborg. De var gjorda av ett kristidsmaterial som efter en tid försvann som material till prydnadsdukar.

1945 var ett av de år då många insjuknade i polio. Till Vanföreanstalten i Helsingborg kom många drabbade från södra Sverige. Själv hade jag som 11-åring insjuknat i november 1945. Först fick jag tillbringa några veckor i isolering på epidemisjukhuset i Hässleholm. Efter juldagarna bar det iväg i ambulans till Vanföreanstalten i Helsingborg där jag tillbringade ca 8 veckor med träning och behandling. Därefter följde en period hemma på ca 8 veckor och sedan tillbaka till Helsingborg en period på 6 veckor. Totalt var jag där fyra omgångar. De senaste tre perioderna var jag placerad på det som då kallades Västerhemmet, idag Medicinhistoriska museet. De patienter som placerades där var så rörliga att de själva kunde ta sig fram gående på ett eller annat sätt. Den norra stora runda salen som då saknade direktutgång var avsedd för kvinnliga patienter, den södra för manliga. Runt salarna fanns 12-14 sängar utplacerade med huvudändan mot ytterväggen. Varje patient hade också ett sängbord för lite privata föremål. Mitt i salen fanns ett högt runt värmeelement med en marmorskiva ovanpå. Där lades dagens tidningar som man fick läsa stående. Mot Bergaliden fanns ett par små rum med plats för två patienter i vardera. Vad som krävdes för att bli placerad i ett rum för två personer lyckades jag aldrig fundera ut.

Bland patienterna fanns de flesta åldersgrupper representerade undantaget de allra minsta småbarnen. Vi som gick i obligatoriska skolan borde haft någon form av skolundervisning men det förekom inte under de perioder jag var där. Den behandling man fick av sjukgymnast upptog bara en mindre del av dagen. Resten av dagen kunde ägnas åt annan sysselsättning. Vid den tidpunkten hade arbetsterapeuterna helt andra arbetsuppgifter jämfört med idag. De ordnade med så att patienterna kunde få någon sorts sysselsättning. Både män och kvinnor ägnade sig åt att knyta dukar och kuddar av konstsilkegarn. Några av kvinnorna stickade dukar av det där konstsilkegarnet.

Naturligtvis ville jag prova på de textila teknikerna som var helt nya för mig. Sticka kunde jag och ville därför prova att tillverka de där silkedukarna. Någon av de vuxna talade om att det var för svårt för sådana småungar som jag. Då måste jag bevisa att jag kunde. Karin som var ett år äldre och jag satte igång. Man fick låna beskrivning av någon vuxen och skriva av. Där fanns en del fackuttryck som någon var vänlig och förklarade som t.ex. öhpt vilket betydde överdragshoptagning. I början och slutet av duken fick man ta hjälp av en virknål. Man började i mitten med några luftmaskor och från dem fick man ta upp 8 maskor som fördelades på 4 strumpstickor. På vartannat varv gjorde man uttagningar, varannat varv bestod av vanliga räta maskor. När man kommit så långt att maskantalet och omkretsen tillät det, gick man över till en rundsticka i samma grovlek som strumpstickorna. De där rundstickorna var ett kapitel för sig. Dagens variant består av två delar, vardera i längd som en halv strumpsticka förenade med en tunnare nylontråd som är infäst i de delar man stickar med. Den gången var den tunnare delen av stickan hoptvinnad av mycket tunna metalltrådar. De hade nackdelen att om någon liten tråd lossnade från infästningen och trasslade upp garnet så att det var omöjligt att fortsätta. Det hände allt för ofta. Man fick försöka hitta någon som kunde löda fast den.

(text av Siv Liljeqvist)