vykort, fotografi

Ramlösa hälsobrunn/Ramlösavattnet. Hälsobrunnens ursprung kan sägas vara de undersökningar som provinsialläkaren i Skåne Johan Jacob Döbelius företog under de första åren på 1700-talet. Ryktet hade spridits att det fanns järnhaltiga källor i Ramlösa i vilka vattnet skulle ha en botande effekt på många sjukdomar. Detta utnyttjades under Karl XI:s skånska krig av soldaterna vilka hade sökt sig till källorna i dalen och där hämtat krafter och hälsa mellan strapatserna. Sanningshalten går inte att kontrollera, men klart är att Karl XI hade sitt högkvarter i Västra Ramlösa under de sista krigsmånaderna 1679 och att invånarna fortsatte att dricka av vattnet även sedan soldaterna försvunnit från trakten. Undersökningarna visade att vattnet hade i det närmaste samma sammansättning som andra svenska surbrunnar, d.v.s. med järn i form av kolsyrad järnoxidul, vilket är lätt upptagbart av kroppen. Brunnsdrickningen invigdes på Karl XII:s födelsedag den 17 juni 1707. Under de närmaste åren blev Ramlösa brunn, under Döbelius ledning, alltmer känd och hälsobrunnen utvecklades snart till en av de mera kända i landet.

Ett erkännande av Döbelius gärning är att hans bild än i dag finns på etiketten på alla Ramlösaflaskor, även om innehållet i dagens flaskor, som hämtas från en underjordisk vattenreservoar i Ramlösadalen inte skall jämföras med det järnhaltiga vatten som Döbelius upptäckte. Verksamheten hade varierande framgång under hela 1700-talet, även om anställningen av Eberhard Rosén-Rosenblad år 1759 innebar en början på en lång följd av goda år. I början av 1800-talet kom en ny uppgång då hovmarskalken Achates von Platen på sommaren 1805 erbjöd sig att arrendera brunnen på femtio år. Hans första åtgärd blev att uppföra det som kom att kallas Stora hotellet, en fyrtio meter lång och femton meter bred korsvirkeslänga i två våningar. Byggnaden, kallad Stora wärdshuset eller Stora hotellet, rymde bl.a. tjugo kammare och gästrum. von Platen förvärvade mera mark och lät uppföra flera av de mindre husen jämte trädgårdsanläggning i det som skulle bli Ramlösa brunnspark.
En annan framgångsrik period som hade börjat 1808 kom till ett plötsligt slut omkring 1840, då både den skicklige brunnsläkaren Eberhard Munck af Rosenschöld och den driftige intendenten Carl von Dannfelt avled inom ett år. Nu följde en tid med stora svårigheter och flera olika ägare efterträdde varandra. De många trogna gästerna fortsatte emellertid att komma och brunnen klarade sig ekonomiskt tack vare detta. En förändring kom till stånd år 1856 då hela anläggningen såldes till ett nystartat bolag, ägt av bl.a. några välsituerade affärsmän i Helsingborg Landskrona och Malmö. Nu inleddes en intensiv period av byggande och upprustning. Ett nytt badhus uppfördes nere vid källan, gångar anlades och träd fälldes för att skapa ljus och luft i syfte att öka attraktionskraften. År 1865 förbättrades förbindelserna med omvärlden då järnvägen mot Landskrona–Eslöv öppnades och Ramlösa fick en egen station.

År 1876 tog Stockholmsläkaren Curt Wallis över driften. Både hotellet och villorna reparerades, vid stranden byggdes ett badhus med restaurang, musikpaviljong m.m. och en förbindelse till stranden ordnades med en hästdragen spårväg. Ett svårt bakslag drabbade verksamheten år 1879 då Stora hotellet brann ner den 17 juni. Nu fick man hastigt improvisera medan det nya hotellet snabbt uppfördes. Ett försök att borra efter kol i början av 1890-talet visade sig, enligt traditionen, bli början till det senare så berömda Ramlösavattnet. Det dittills mest använda vattnet var starkt järnhaltigt och läkaren vid brunnen, C. A. Claus, var intresserad av att finna ett vatten med samma kvaliteter som det koksaltrika vattnet i Sofiakällan i Helsingborg. Kolborrningarna misslyckades emellertid och det enda man stötte på var rika mängder av vatten, dock inte av önskad kvalitet. När man sedan använde vattnet som ersättning för det dåliga bäckvattnet till ångmaskinerna gjordes upptäckten. Vattnet var nämligen ett utmärkt kalkborttagningsmedel. Efter analys visade det sig dessutom att det var alkaliskt-karbonatiskt, i klass med de mest berömda källorna i Europa. Man hade gjort en, som det skulle visa sig, framgångsrik upptäckt. Här börjar egentligen historien om det vi i dag känner som mineralvattnet Ramlösa.

År 1912 lät man uppföra en vattenfabrik och nu började Ramlösavattnets spridning över hela landet. Tack vare vattenförsäljningen kunde bolaget fortsätta verksamheten trots att kriget för övrigt i stort sett innebar att alla gäster övergav Ramlösa. Efter kriget påbörjades ett moderniseringsarbete, men trots satsningarna inleddes en lång period av vikande antal besökare. Andra världskriget lamslog i stort sett hela verksamheten och hälsobrunnen var stängd under flera perioder. Hösten och vintern 1943–44 användes Ramlösa hälsobrunn som flyktingförläggning, bl a för de danska judar som tvingats på flykt. I krigets slutskede kom f.d fångar som befriats från tyska koncentrationsläger med den s. k Bernadotteaktionen, (de vita bussarna). Sammantaget medförde allt detta stora ekonomiska problem för verksamheten och samtliga aktier såldes till ett holdingbolag med bakomliggande bryggeriintressen. Detta innebar att Ramlösavattnet kom att distribueras och försäljas genom de stora svenska bryggeriernas försorg och att bolagets egna depåer kunde läggas ner.

Efter kriget satte försäljningen fart och fabriken fick successivt utvidgas. Till sist blev dock även denna fabrik för liten. I början av 1970-talet flyttades verksamheten till Ättekulla industriområde och fabriken i Ramlösaparken revs. Vattnet transporteras sedan dess i en 1 608 meter lång ledning mellan Ramlösa och den nya fabriken. Innan vattnet pumpas iväg för buteljering har det färdats 70 år genom 20 olika jordlager till en underjordisk källsjö 90 meter ner i marken. Under de sista decennierna av 1900-talet genomgick fabriken ett flertal ägarbyten. Bland de nya ägarna kan nämnas Volvo år 1982. Tretton år senare övergick verksamheten i norsk ägo genom företaget Orcla och år 2001 trädde danska Carlsberg in. Under 1970-talet väcktes tankar på att brunnsparken skulle exploateras vilket hade inneburit rivning av såväl Stora hotellet som flera av villorna. En häftig debatt drog igång. Bland andra uttalade sig Riksantikvarieämbetet mot planerna på rivning. Efter många turer fram och tillbaka beslöts att i stället exploatera området omedelbart väster om parken samt att renovera villorna i parken och sälja dessa till privatpersoner med tomträtt omfattande i princip bara husets yta. Stora hotellet kunde fortsätta med sin restaurangverksamhet. Efter några år upphörde den dock och den stora träbyggnaden började förfalla. En ny, om än mindre debatt drog igång och frågan om rivning aktualiserades åter. Slutresultatet blev emellertid en upprustning under antikvarisk ledning. I dag används huset som kontorshotell.