flagga

38. Kampen om Rådhusbygget

”Tack och lov att vi bara har fyra dagar kvar!” utbrast krukmakare Forsberg.
Han reste sig och försökte ivrigt borsta av smutsen från sin jacka. Tyget, som en gång haft en vacker mörkröd färg, var täckt av damm och fläckar.

”Ja, det ska bli en välsignelse att komma hem. Stanken och mörkret går mig på nerverna”, svarade hattmakare Kobb med trött röst.
Han sträckte sig efter vattenkruset från sin plats på rummets ena långsida. Han drack och kastade en blick på murmästare Norberg och snickare Ek. De satt och sov i ett hörn, mätta och belåtna efter lammsteken. Snarkningarna hördes långt ut på Stortorget.

De fyra männen hade tillsammans med ett tjugotal andra borgare blivit dömda för att ha skrivit ett oförskämt brev till kungen och gått emot hans önskningar. Nu skulle de en efter en avtjäna sitt straff. Historien var enkel men för den delen inte mindre allvarlig. Borgarna i Helsingborg och kungen hade blivit oense om var det nya rådhuset skulle ligga. Borgarna ville att rådhuset skulle byggas på Stortorget och hade skickat över ritningen till kungen. Innan rådhuset kunde byggas måste kung Gustav IV Adolf godkänna planerna. Så långt hade allt varit frid och fröjd. Men veckorna blev till månader och inget svar kom från kungen. Helsingborgarna blev otåliga och började bygga rådhuset, utan svar från kungen.

En dag i januari 1798 kom äntligen ett brev. Gustav IV Adolf tyckte att ritningen på rådhuset var bra men ville att rådhuset skulle byggas på en annan plats än Stortorget. Kungen tyckte att huset skulle skymma den vackra sundsutsikten. Ryktet om kungens brev slog ner som en bomb. Ingen fick ju gå emot kungens önskningar. Vad skulle de ta sig till?

Borgarna sammankallades till möte. De kunde inte begripa varför kungen ville flytta huset. Vad passade bättre än att bygga rådhuset på torget? Än värre var att huset höll på att byggas för fullt. I väntan på kungens svar, hade helsingborgarna hunnit bygga mer än halva huset. Efter några dagars funderingar kom borgarna överens om att skriva ett nytt brev. En efter en undertecknade de med sina namn. Snart var brevet på väg till Stockholm och kungen.

Under de följande månaderna fortsatte byggandet från tidig morgon till sen kväll. Stadsborna följde händelserna med stor spänning. Folk diskuterade och undrade om kungen verkligen skulle tvinga dem att flytta huset.

I början av september kom ett nytt svar från kungen. Han beordrade helsingborgarna att med en gång stoppa byggandet. Men tack vare att helsingborgarna arbetat så flitigt fattades bara rådhusets tak. När landshövdingen von Rosen i Malmö, som var en av kungens män, fick reda på hur allt gått till, insåg han att helsingborgarna överlistat kungen. Landshövdingen blev rejält uppretad och beslöt att ge helsingborgarna en läxa. Ingen fick gå emot den ärade kungen!

En tid senare dömdes borgarna som undertecknat brevet till höga böter. Det var ju förbjudet att skriva oförskämda brev till kungen och gå emot hans vilja. Landshövdingen kände sig nöjd. Nu hade han äntligen gett helsingborgarna vad de tålde! Eftersom borgarna hade ont om pengar omvandlades straffen till fängelse på vatten och bröd i två veckor. Några åt gången fick de avtjäna straffet i rådhusets andra våning som ännu inte var fullt inredd.

”Tyst!” ropade krukmakare Forsberg och höjde fingret. ”Jag tyckte jag hörde något…”
Murmästaren och snickaren vaknade till.
”Vad falls, kommer någon hit!?” viskade snickare Ek, nu fullt vaken.
Han tittade på den halvätna steken som hustrun natten innan hade smugglat in. Med några snabba steg hade snickaren kastat sin jacka över köttet.
Steg hördes i trappan och en nyckel rasslade i låset. De höll andan när dörren slogs upp.

En man med tjusiga kläder och elegant hatt stirrade på dem.
”Nå, nå, hur går det för fångarna?” dundrade landshövding von Rosen med myndig stämma.
”Tack, bara bra landshövdingen, vi ska inte klaga”, svarade borgarna ynkligt i kör.
”Jag hade ärende i staden och ville kontrollera hur fångarna mådde.”
Landshövdingen granskade noggrant de fyra männen som stod på rad, sedan ankarstocken (brödet) och vattenkrusen.
”Ingen skulle kunna tro att ni levt på vatten och bröd i elva dagar.”
Han muttrade och gav strax därefter order om att låsa dörren.

”Där hade vi tur, igen”, sa snickare Ek med lättad röst när stegen försvunnit.
De andra nickade till svar och började äta på resterna av lammsteken. Om turen höll i sig skulle krukmakare Forsbergs hustru samma natt lyckas smuggla in nya godsaker.
-------------------

Byggandet av rådhuset pågick i flera år och invigdes 1799. Borgarna fick avtjäna sina straff i rådhusets andra våning som vid tiden ej var fullt inredd. Huset revs när det nuvarande rådhuset stod färdigt 1896. Som minne finns en vacker stensättning kvar på Stortorget.

Sophia Hydén 1999
Millenniumprojektet, Helsingborgs museum