flagga

35. Danskarna ger sig av

“Fy, vad varm jag är!“ suckade Anders och torkade sig i pannan.
Han tittade på sin vän Jens som med stor möda lade trästockarna på plats. Sedan några dagar tillbaka arbetade de med att förstärka stadsvallen runt Helsingborg. Det var den 3:e mars år 1710. Slaget mellan den svenska och danska armén hade precis ägt rum.

Den svenske befälhavaren Magnus Stenbock hade gått segrande ur striden. Danskarna hade jagats in i Helsingborg. De hade nu fullt upp med att befästa staden och röja upp. Många var sårade eller döda. Ingen visste om svenskarna skulle anfalla på nytt. Stenbock och hans armé låg på lur utanför Ängelholmsporten.
“Samling!“ ropade kapten Numsen samma kväll. “Vi skall ge oss av. I morgon bitti börjar vi att skeppa över soldaterna.“

Nästa morgon var dimmig och vindstilla. Anders och Jens gick i god tid till hamnen. Trots det fasansfulla fälttåget var de glada och uppspelta. Vad skönt att äntligen få komma hem! I Helsingör väntade deras hustrur och barn. Ryktet om att danskarna skulle lämna Helsingborg hade redan nått Danmark. Glädjen var stor när de återsåg hemstaden. Efter omfamningar och kyssar gick var och en till sitt. Alla hade inte haft samma tur. En samling med förtvivlade barn och hustrur stod kvar. De hade just fått veta att deras far eller make aldrig skulle återvända.

En vecka senare träffade Jens en annan soldat på krogen vid kyrkan Sankt Olai.
“Du och Anders hade tur som fick åka bland de första“ sade soldaten som hette Espen.
“Tur skall man ju ha någon gång. Jag är tacksam över att ha överlevt kriget. Hoppas att jag aldrig mer blir inkallad till något fälttåg,“ svarade Jens och tog en klunk ur ölstopet.
“Vi som stannade tvingades till de hemskaste saker. Trots hungersnöden fick vi order om att kasta ut säd på gatorna. Vi skulle förstöra all mat som vi inte kunde ta med oss!“ sade Espen med upprörd röst.
“Menar du vad du säger?! Förstöra mat, jag har aldrig hört på maken!“ svarade Jens chockad.
“Inte nog med det. Vi fick dessutom order om att döda alla hästar som vi inte kunde skeppa över. När vi vägrade hotades vi till livet av vår egen kapten!“ fortsatte Espen.

De satt tysta en lång stund. Jens trodde knappt sina öron. Att kriget kunde göra människor tokiga, det visste han, men att förstöra mat och avliva hästar kunde han inte förstå meningen med. Många svalt och hade det eländigt. I vart och vartannat gathörn samlades fattiga som knappt ägde kläderna de hade på kroppen.

“Varför tvingades ni till sådana hemska handlingar?“ undrade Jens efter en stund.
“Jo, när officerarna insåg att vi inte kunde skeppa över både hästar, mat och soldater, valde de att rädda soldaterna. Allt annat skulle förstöras. De ville inte lämna någonting till svenskarna. Stenbock och hans armé väntade fortfarande utanför stadsvallen. Det skar i hjärtat när vi trampade ner säden i marken. Jag tänkte på alla hungrande människor…“

Jens och Espen talade om kriget hela kvällen. Jens fick veta att en del hästar hade grävts ner nära Ängelholmsporten. Många hade begravts med full utrustning, ibland satt både sadel och vapen kvar. Andra djur avlivades på gator och till och med inne i hus. När siste man lämnade Helsingborg var staden näst intill ödelagd. Mer än fyra tusen hästar hade dödats. Säd låg utspridd på gatorna.

“Ett sådant slagfält önskar man inte ens sin värsta ovän. Det kommer att ta tid att ännu en gång bygga upp Helsingborg,“ konstaterade Espen när de skulle skiljas åt.
“Minst sagt. Efter det här nederlaget undrar jag om Skåne någonsin blir danskt igen!“
----------------

År 1710 var det sista gången som en dansk armé stod på skånsk jord. Förödelsen var enorm. Det tog lång tid för svenskarna att bygga upp Helsingborg. Tidens föreställningar gjorde att ingen ville ta hand om de döda hästarna. Att röra döda djur var syndfullt. Massgraven med hästar återfanns vid Långvinkelsgatan och undersöktes på 1940-talet.

Sophia Hydén 1999
Millenniumprojektet, Helsingborgs museum