flagga

30. Helsingborg och freden i Roskilde

Det blåste kallt och småsnöade. Det var den första mars 1658. Kriget mot svenskarna var över sedan några dagar. Helsingborg, som en gång varit en livfull stad, hade blivit hårt drabbad av kriget. Många hus hade förfallit eller förstörts. Allt var öde och tyst. Svält och pestepidemier hade avlöst varandra. De flesta helsingborgare hade flytt över sundet till Själland eller till andra städer i Skåne. De gamla och sjuka, som inte orkat resa, bodde kvar i hopp om en bättre framtid. Tor och hans familj var en av de få barnfamiljerna som stannat. Tors far, som hette Lars, hade varit soldat på Helsingborgs slott under hela sitt liv. Han hade haft tur som överlevt krig, svält och pest.

“Mor, nu kommer de!“ ropade Tor.
Tor hade stått i fönstret och spanat hela dagen. Slutligen hade han fått syn på de marscherande soldaterna i snöyran. De närmade sig Helsingborg med bestämda steg. Hans far hade berättat att 2000 soldater var på väg. De hade gått över isen från Själland till Ven för att slutligen nå Helsingborg. Den 26 februari hade fredsavtalet undertecknats i Roskilde. Sveriges kung Karl X Gustav hade vunnit kriget. Helsingborgs slott skulle överlämnas till svenskarna tillsammans med soldaterna som var på väg. Skåne skulle bli svenskt.

“Mor, kan jag få gå upp till far på slottet?“ undrade Tor. Han tyckte att det var spännande att soldaterna kommit till Helsingborg.
“Nej, det är bättre att du stannar hemma. Far kommer snart hem, då kan han berätta,“ sade hans mor som hette Anna. Hon satt och spann framför brasan och hörde Tors besvikna suck.

När mörkret hade lagt sig kom far äntligen hem. Han borstade av sig snön och ställde geväret bakom dörren. Sedan satte han sig vid bordet för att berätta. Anna ställde fram ett stop öl och började förbereda kvällsmaten.
“Vi har fått bud från den danske kungen Fredrik III att vi skall tömma slottet på vapen och mat. Sedan freden i Roskilde i förra veckan, är Karl X Gustav vår nye kung“, berättade Lars och tog en klunk öl.
“Så vi tillhör Sverige nu?“ frågade Tor medan han tuggade på en brödkant.
“Det kan man säga. Men Skåne har alltid varit en egen provins och skall troligtvis så förbli. För vår del tror jag inte att de blir så stora förändringar. Stockholm ligger långt borta, så vi får nog mestadels sköta oss själv,“ förklarade Lars och såg fundersam ut.

Han försökte låta lugn på rösten men hade många tankar och tvivel. Vad det skulle innebära att tillhöra Sverige vågade han knappast tänka på. Det gick rykten om svenskarnas grymma framfart. Deras motståndare straffades hårt, ibland till och med med döden. I norra Skåne hade folk börjat organisera sig mot svenskarna. De kallades snapphanar eller friskyttar och deras ledare var Svend Poulsen Gynge. Svend hade varit officer i den danska armén och haft stor framgång i kriget. Många ville ansluta sig till hans här och fortsätta strida på danskarnas sida. I Skåne talades det redan om ett danskt revanschkrig.

“Vad kommer att hända med Helsingborg och vårt slott?“ undrade Tor. “Vi har fått order att överlämna slottet till svenskarna tillsammans med soldaterna. Om några dagar kommer vår nye kung, Karl X Gustav, till Helsingborg. Då skall allt vara färdigt,“ svarade Lars med trött röst.
Han kände sig utmattad efter den långa arbetsdagen. Slottets kanoner var tunga att bära. Utanför huset låg den snöiga gränden öde och tom. Krigen hade förvandlat Helsingborg till en plundrad och skövlad stad. Men det blåste nya vindar och tiderna förändrades. Vad folk än sade beslöt sig Lars för att se ljust på framtiden. Han var tacksam över att ha överlevt allt elände och att ha familjen i behåll. Kanske Karl X Gustav inte var så grym, trots allt…
----------------

Sophia Hydén 1999
Millenniumprojektet, Helsingborgs museum