flagga

19. Pelle seglar till Helsingör

Det var en kylig morgon i början av september år 1483. En kall dimma låg över Öresund. Pelle och hans far Nils var i full färd med att lasta båten. De skulle segla till Helsingör.
Nils vände sig mot sin son:
“Pelle, tog du med dig allt som mor gav dig?“
“Javisst, far. Jag har lastat allt.“ Pelle hade arbetat sedan gryningen. Det skulle smaka bra med frukost innan de lämnade Helsingborg.

När båten styrde ut hade dimman lättat och solen sken från en klarblå himmel. Måsarna flög över fiskebåtarna som stillsamt återvände med morgonens fångst. Pelle gladde sig åt vädret. Han tyckte om att åka båt men var på samma gång rädd för sjögång. Hos farfar hade han hört många historier om sjömän som förlist i sundet.

Pelle var snart 11 år. Några gånger om året seglade hans far till Helsingör för att sälja varor från gården. Lastningen kunde vara tung och vanligtvis brukade Nils få hjälp av sina vänner. Den här gången hade de fått förhinder. Istället fick Pelle hjälpa till. De hade lastat båten med säd, rökt kött, fläsk, saltad sill och honung. Försäljningen gav ett bra tillskott till kassan. Det var många resande sjömän som fyllde på sina matförråd då de betalade Öresundstullen i Helsingör.

Pelle kände en kylig vind mot kinden.
“Far, jag tyckte att jag kände en ovädersvind. Sade inte kloka Ola att det fina vädret skulle hålla i sig i tre dagar?“ frågade Pelle med osäker röst.
“Jovisst, du har rätt. Det verkar bli oväder. Jag hoppas att vi hinner fram innan dess…“ Nils tittade upp mot skyn och spände seglet.
Mörka moln svepte snabbt över himmeln. Solen försvann och det blev kallare. Pelle huttrade till. Han bad till Gud att de skulle hinna fram innan ovädret var över dem.

Nu var det inte långt kvar till Helsingör. Den lilla hamnen låg några hundra meter bort. De kunde tydligt se husen, kyrkorna, klostren och slottet som kallades Krogen. Vinden ökade och vågorna blev allt högre. Regnet började falla i stora kalla droppar. Båten krängde fram och tillbaka. Vinden slet i seglet. Några småtunnor rullade runt på däck. Nils kämpade för att hålla kursen medan Pelle försökte hålla sig fast i båten. Det snurrade runt i huvudet och han mådde illa.

Pelle mindes inte mycket mer av färden. Dagen efter vaknade han upp. Han kände sig trött. Solens strålar lyste in genom ett fönster. Rummet hade tegelstensväggar och ovanför sängen hängde ett träkors. Var hade han hamnat någonstans? Dörren öppnades och en munk kom in.
“Vad bra att du vaknat. Du är på Gråbrödersklostret i Helsingör. Din far tog hit dig för några dagar sedan. Då var du väldigt sjuk.“
Mannen, som kallades broder Eskil, hade vänlig röst. Han räckte fram en träslev med medicin. Den var gjord av läkemalva som hjälpte mot förkylning och lunginflammation.

Medicinen smakade beskt men Pelle blundade och svalde. Han visste att klostermunkarna kunde bota sjuka med örter och böner.
Broder Eskil berättade att Nils sålde varor vid hamnen och väntades tillbaka innan kvällen.
“Snälla, kan jag få gå till hamnen och hjälpa far?“ Pelle tittade bedjande på broder Eskil.
“Först måste du bli starkare. Kanske om några dagar,“ svarade Eskil bestämt.
Det knackade på dörren. En pojke i hans egen ålder kom in med en skål soppa.
“Det här är Joel. Han bor hos oss och brukar hjälpa mig. I morgon kan han visa dig runt i Helsingör.“
“Gärna,“ svarade Joel,“ Helsingör är snart större än Helsingborg. Här finns massor att se!“ Han log glatt mot Pelle i sjuksängen.

Fortsättning följer i nästa berättelse
----------------

Sophia Hydén 1999
Millenniumprojektet, Helsingborgs museum