Karl III Johan [Norge], Bernadotte, Jean-Baptiste, Karl XIV Johan

Huset Bernadotte har regerat Sverige sedan 1818, och Norge mellan 1818 och 1905.

Bernadotte är en släkt som härstammar från det lilla pyreneiska berglandet Bearn.
Den 21 augusti 1810 valde Sveriges riksdag till kronprins Jean Baptiste Bernadotte, marskalk av Frankrike och furste av Ponte Corvo. Med det försvenskade namnet Carl Johan blev han adopterad av Konung Carl XIII.

Som 17-åring tog han värvning vid regementet Royal-la-Marine. Revolutionskrigen gav honom tillfälle att visa sin insikt i krigarens yrke och disciplinära förmåga. I oktober 1795 utnämndes han till divisionsgeneral i Sambre-et-Meuse-armén. 1797 ställdes Bernadotte under general Bonapartes befäl i Nord- Italien.

Genom giftermål med Désirée Clary blev han nära bekant med Bonapartes brödrakrets.

Efter det att Bonaparte övergett sin armé i Egypten och återvänt till Frankrike utförde han i november 1799 en statskupp och blev i och med detta rikets ledande man med titeln förste konsul. Bernadotte ogillade Bonapartes tilltag med lät likväl händelserna ha sin gilla gång. Förmodligen hämmades Bernadotte av familjehänsyn då han ju var nära besläktad med den Bonapartska syskonkretsen.

1802 var missnöjet mot Bonapartes politik som störst bland officerarna. Bernadotte verkade ha tankar på en revolt men oppositionen kvästes och Bernadotte drog sig tillbaka i djup onåd. 1804 upphöjdes Napoleon Bonaparte till kejsare. Tack vare Bernadottes förbindelser med den Bonapartska syskonkretsen utnämndes han till marskalk. Han sattes som guvernör i Nordtyskland efter kriget mot österrikare, preussare och ryssar.

Napoleons vittsvävande planer tilltalade inte Bernadottes realistiska sinne. Frågan var om Frankrike verkligen tjänade på den folkförödande krigspolitik Bonaparte förde. Bernadotte fann att hans betänkligheter och onda aningar delades av allt flera, främst av hans vän polisministern Fouché. Gemensamt organiserade dom försvaret mot det angrepp som engelsmän och ryssar 1809 i Napoleons frånvaro riktade mot hemlandet.

I detta läge var det, som Bernadotte kallades till kronprins i Sverige, vilket Napoleon nyss infogat i sitt storpolitiska system. Karl Johan avvaktade brytningen mellan Napoleon och Ryssland för att ansluta sig till ryssarna. Men villkoret var att ryssarna stödde hans plan att införliva Norge med Sverige.

Som kronprins grep sig Carl Johan an att rycka upp Sverige ur dess försoffning, införa disciplin och reformera försvaret och att sätta det på krigsduglig fot. Först 1813 var detta slutfört. Då hade Napoleon drivits tillbaka ur Ryssland och slutkampen mellan honom och stormakterna inletts i Tyskland. Där medverkade Carl Johan med sin armé, den sk. Nordarmen, med stöd av tsar Alexander I i de allierades segerrika krigsföring. När det avgörande slaget vid Leipzig vunnits angrep Carl Johan Danmark.

1814 slöts freden i Kiel där den danske Konungen Frederik VI avstod Norge till Sverige. Norrmännen fann sig inte viljelöst i sitt öde utan antog den 17 maj 1814 en grundlag enligt folksuveränitetens princip och valde den danske ståthållaren prins Christian Frederik, ( denne blev år 1839 dansk Konung under namnet Christian VIII), till sin Konung. Carl Johan lyckades med att få till stånd en vapenvila där norrmännen godtog unionen med Sverige under Konung Carl XIII, men erkändes som fritt folk som levde under grundlagen av den 17 maj.

1818 besteg kronprinsen unionstronen som konung Carl XIV Johan. Den trygghet och ordning som Carl Johan skapade i Sverige, blev ramen för vårt moderna samhälles framväxt.

Den 8 mars 1844 avled Konung Carl XIV Johan på Stockholms slott. ;
Gift med Desirée Clary, sidenhandlardotter från Marseille i Frankrike, född 1777 död 1860. I Sverige kallades hon Desideria.