Gemla Leksaksfabriker, Gemla Leksaksfabrik, AB

I början av 1900-talet hade fabriken tagit upp tillverkning av bl.a. böjträmöbler, s.k. Wienermöbler. 1910 ändrades det gamla firmanamnet till Gemla Fabrikers AB. Två år tidigare hade den Stora fabriksbyggnaden brunnit ned och en ny fabrik uppfördes. Nya maskiner inköptes och elektrisk belysning installerades. Trots utvidgningen av verksamheten vid 1900-talets början drabbades företaget strax efter utbrottet av första världskriget av ekonomiska svårigheter, delvis som en följd av kriget; stigande kostnader och avsättningssvårigheter, tvingade till en rekonstruktion av företaget.
Familjen Svanström, som under mer än 25 år varit Gemlas ledare, överlämnade chefskapet till den norske ingenjören Andreas Holden. Gemla var i familjen Holdens ägo fram till 2003 då Gemla togs över av Per-Erik Edgren och Hans Liljeblad som är dess nuvarande ägare. Bolaget ändrade namnet till Gemla Furniture AB i samband med ägarbytet.
År 1928 utarbetades ritningar till en ny anläggning som uppfördes åren 1929-1932 och som fortfarande är i bruk. Fabriken har senare utvidgats med nya byggnader ¿ det senaste tillskottet togs i bruk den 4 augusti 1975. Tillverkningen av böjträmöbler blev från 1910 alltmer dominerande. På 1910-talet skedde genombrottet för både cykeln och biograferna; fälgar och skärmar till cyklar, skiktlimmade bottnar till cykelsadlar och biografstolar blev mycket stora artiklar, även på export.
Tennisspelet hade vid slutet av 1800-talet införts till Sverige, varför även tennisrackets togs upp till produktion. Denna tillverkning nedlades år 1959.
Från och med början levererades möbler till både privatmarknaden och offentlig miljö, arbetar Gemla sedan mitten av 1960-talet enbart mot offentlig miljö. Produktgrupperna är främst stolar och bord, men även stoppade möbler och hotellrumsinredning finns med på programmet.

År 2004 har sortimentet utökats till att även omfatta belysning samt möbler i företrädesvis stål/läder samt kontorsarbetsplatser.

på våren 1861 öppnades i en lokal i La Croix Hotell vid Brunkebergstorg i Stockholm en liten utställning av leksaker, som hade tillverkats av Alexis Westerdahl, en slöjdkunnig och leksaksintresserad ung man som ville pröva möjligheterna att i Sverige starta en fabriksmässig tillverkning av leksaker.
Westerdahl lämnade på hösten 1861 in en ansökan att få anlägga "en mekanisk fabrik för åstadkommande till afsalu af lek- och konstsaker, såsom alla slags dockmöbler, qvarnar, pusseltaflor, cigarrställ, dockor af trä, papp, papiermaché med flera dylika arbeten, som ej uteslutande kunna anses tillhöra något särskilt yrke".
Kort tid därefter kunde han börja en verksamhet med leksaksfabrikation och utställning "Svenska Leksaksmagasinet" i nr 55 vid Drottninggatan. En kort tid därefter fick Westerdahl ekonomiska bekymmer; 1865 ombildades företaget till aktiebolag, som året därefter upplöstes. Då hade Westerdahl redan lämnat företaget.
På hösten 1866 startade Westerdahl i Gemla i Småland en ny leksaksfabrik, som till en början drevs i mindre skala. Den 8 april 1884 brann fabriken ned till grunden. På grund av tvist om vattenrätten i Helige å vid Gemla, beslöt den dåvarande ägaren, grosshandlare Svanström (vilken förvärvade fabriken i slutet av 1870-talet) att flytta fabriken till annan ort och valet föll då på Diö.
Överflyttning till Diö år 1884. Diö hade gamla traditioner som plats för industriell verksamhet. Redan 1552 omtalades en "Dije Quarn" vid Diö ström nära utflödet i sjön Möckeln, 1621 nämns en smed i Diö med två bälgar för järntillverkning och 1734 anlades ett järnbruk som drevs till 1867. Den främsta anledningen till att Diö valdes för den nya lokaliseringen var tillgången på vattenkraft och timmer och på goda kommunikationer.
Tillverkningen kom snabbt igång. Redan någon månad efter branden i Gemla kunde man börja i tillfälliga lokaler i Diö och på hösten samma år var fyra fabrikslokaler och kontor färdiga att tas i bruk.