Kristinehamn är Värmlands näst största stad. Staden ligger inom Varnums socken. På 1500-talet fanns här endast en gård, Bro, och en marknadsplats, men 1557 förlade hertig Karl ett kronobruk till platsen. Den äldsta bebyggelsen bestod då endast av Bro gård samt några magasin och handelsbodar. Men genom den snabba utvecklingen i Bergslagen och med det strategiska läget vid Vänern blev Bro viktig som utskeppningshamn för östra Värmlands järnprodukter och kom att fungera som en knutpunkt för Vänersjöfarten. År 1642 erhöll Bro stadsprivilegier och fick namnet Kristinehamn. Den första stadsplanen var den för 1600-talet så vanliga rutnätsplanen. Endast de äldsta kvarteren närmast Varnan har en annan sträckning. Bebyggelsen bestod vid denna tid av låga, tätt byggda timmerbyggnader, opanelade och ommålade. Under 1700- och 1800-talen drabbades Kristinehamn av flera bränder som ödelade delar av staden. Enstaka stadshus uppfördes efter stadsbränderna, bl a byggdes en ny kyrka 1847-58 i nygotik, ritad av Carl Georg Brunius. Kristinehamn förblev annars i huvudsak en trästad. En egen trähusarkitektur utvecklades i staden. Den för så många trästäder vanliga bostadsbebyggelsen med timmerhus i två våningar med ljusmålad panel, fick i Kristinehamn ett flertal lokala särdrag. Nästan alla hus hade skiffertak och lokalt utvecklade snickeridetaljer med bl a inklädd takfot och tvärovala fönster. I samband med järnets minskande betydelse i regionen under 1800-talets senare del och början av 1900-talet kom industrin att bli allt viktigare för Kristinehamn. Även järnvägens ankomst innebar en viktig förändring. En kraftig ökning av invånarantalet ställde krav på fler bostäder och i 1878 års stadsplan gjordes en utvidgning av staden norrut för att ge plats åt framförallt bostäder och industribebyggelse. Denna stadsplan följde inte den strikta rutnätsplanen utan blev mer terränganpassad.
Under 1900-talet växte Kristinehamn och den omgivande landsbygden blev en del av staden. Många egnahem, hyreshus och industrier byggdes under 1900-talets första hälft. Det centrala Kristinehamn genomgick på 1960- och 70-talen en genomgripande sanering då många delar av den äldsta träbebyggelsen revs. Vissa kvarter med äldre trähusbebyggelse finns dock kvar och ger idag en bild av Kristinehamns äldre bebyggelse.
NYA KYRKOGÅRDEN med Ljusets kapell ligger i västra utkanten av Kristinehamns stadskärna.
I samband med den snabba befolkningsökningen i Kristinehamn under 1800-talets andra hälft blev den Östra kyrkogården, med den av Brunius ritade kyrkan, för liten och några utvidgningsmöjligheter fanns inte. Därför förvärvades mark väster om staden för anläggandet av Nya kyrkogården. 1888 invigdes begravningsplatsen som sedan har utvidgats successivt genom åren.
ARKIV OCH LITTERATUR: Ditt Värmland, Kulturmiljöprogram för Värmland och värmlänningar, Länsstyrelsen i Värmland 1989. / Kyrkogårdsinventering 1988, Länsstyrelsen i Värmland. / Värmlands Museums topografiska arkiv, Kristinehamns kyrka. / ATA Stockholm, Kristinehamns kyrka. / Toijer D, Kristinehamns och Varnums församlingars kyrkor. Gamla och Nya kyrkan. 1948 / Tidskriften Ignis nr 7, juli 1956 / Redelius G, Kristinehamns kyrka, 1975. / Grandien B, Drömmen om medeltiden, Carl Georg Brunius som byggmästare och idéförmedlare, Nordiska museets Handlingar 82, 1974. / Lindahl, G; Högkyrkligt, Lågkyrkligt, frikyrkligt i svensk arkitektur 1800-1950, 1955.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
