HAMMARÖS KYRKOR

Hammarö socken är en ö, belägen strax söder om Karlstad. Den begränsas i norr av Klarälven samt i öster, söder och väster av Vänern. Socken omfattar omkring 5 500 hektar landareal fördelade på Hammarö, Vidön samt en mängd mindre skärgårdsöar. Här finns en tätort, Skoghall.

Naturförhållandena karakteriseras av en flack topografi med begränsade bygder i flacka dalgångar. Mer sammanhållna jordbruksytor finns på Hammaröns norra del medan gles skogsmark dominerar öns södra partier. De centrala delarna av Hammarö präglas av nordsydgående bergsryggar bevuxna med hällmarksskog. I vissa vikar i de inre delarna av Hammarö finns avsättningar av vänerlera, vilket ger en fuktigare miljö där lövträd trivs. Hammarö är en del av det delta som ständigt byggs på vid Klarälvens utlopp i Vänern. Ön, som egentligen numera är en halvö, har också en genuin vänerkustnatur som finns på öns sydöstra sida likväl som på dess sydspets. På Hammarö har jordbruket haft stor betydelse, men fisket var också en viktig inkomst i äldre tider. Industrier började etableras under 1800-talets mitt. År 1855 anlade Uddeholmsbolaget verksamhet till Skoghall och tätortsutvecklingen påbörjades. En medveten och konsekvent planläggning med starka rötter i järnbrukstraditionen lade grunden till ortens successiva tillväxt. Allt sedan 1950-talet har sulfatmassan och pappersprodukter varit industrianläggningens huvudsakliga inriktning. Fabriken har utvecklats och är idag en av länets största och viktigaste industrier.

Hammarö är ett av de intressantare fornlämningsområdena i Värmland. Anledningen är socknen mångfald av forn- och övriga kulturlämningar, fynd och kulturmiljöer. Socken är ett av landskapets rikaste områden vad gäller lämningar från järnåldern (500 f.kr. - 1050 e.kr). Här finns också gårdar som nämns tidigt under medeltid, till exempel gårdarna Vidön, Hovlanda och Hammar. Kombinationen av järnålderslämningar såsom en av Värmlands fyra runstenar (Hovlandastenen från 1000-talet), flera domarringar samt flera intressanta gravar och gravfält men också fynd såsom sländtrissor, spjutspetsar, eldslagningsstenar, ett medeltida krucifix och en metallfigur gör området extra intressant för arkeologisk forskning.

Flera viktiga pilgrimsvägar till Olof den heliges grav i Nidarosdomen gick över Värmland. En av dessa kom från Västergötland över Vänern till Hammarö där man troligtvis landsteg vid Edsviken nära nuvarande Skoghall. Sockens första kyrka skall enligt traditionen ha varit belägen vid Hovlanda, en av de äldsta och mest betydelsefulla gårdarna. Även om traditionen inte har kunnat bestyrkas förefaller det rimligt att antaga förekomsten av en liten träkyrka under missionstiden på denna plats.

Dagens sockenkyrkomiljö ligger placerad på öns norra del, på en plats som under medeltiden uppges som gården Hammars ursprungliga ägor. Den spånklädda korskyrkan, uppförd i liggtimmer har sina rötter i 1300-talet. Efter en restaurering 1934 återställdes i huvudsak 1740-talsexteriören. Medeltida partier återfinns idag i kor och sakristia. Vid restaureringen konstaterades också att nuvarande kyrkan föregåtts av en stavkyrka vars tillkomst genom dendrokronologisk datering kunnat bestämmas till omkring 1250.

En distriktskyrka i Skoghalls samhälle uppfördes 1956-57.

ARKIV OCH LITTERATUR: Ditt Värmland, kulturmiljöprogram 1989. / Begravningsplatser i Värmlands län, 1988, Länsstyrelsen i Värmland. / ATA Stockholm, Hammarö och Skoghalls kyrkor. / Värmlands Museums arkiv, Hammarö och Skoghalls kyrkor. / Hammarö kyrka, Å Nisbeth, 1969. / Hammarö församlings historia, H Ramström, 1968. / Kulturmiljöprogram för Hammarö kommun, Hammarö 1990. / Hammarön och hammaröborna, J Börjesson, 1921. / Hammarö en hembygdsbok, 1957. / Medeltida träkyrkor del 2, E Lagerlöf, Sveriges kyrkor 1985. / Från Adam och Eva till Yttersta domen - bildprogrammet i Hammarö kyrkas medeltida kor, J Löfgren, C-uppsats vid konstvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet 1994. / Skoghalls kyrka - En kortfattad guide, B-G Andersson, 1998. / Kulturbygd kring Hammarö kyrka, Hammarö hembygdsförening 2003.