ULRICEHAMNS KYRKA KYRKOMILJÖ

Ulricehamns stad har sitt ursprung i den gamla marknadsplatsen Bogesund på sjön Åsundens östra sluttning med ån Ätrans mynning i norr. Denna sedan förhistorisk tid välanvända kommunikationsled korsas här av ett annat gammalt färdstråk, vägen från Jönköping till Västkusten. Det omgivande landskapet präglas av starkt kuperade och skogsklädda bergsområden. På 1300-talet var Bogesund centralort i Redvägs härad och omtalades på 1400-talet som stad. 1520 och 1566 brändes staden av danskarna. Under 1600-talet blev staden adelsförläning fram till reduktionen. 1741 byttes namnet till Ulricehamn. 1800-talet kom att betyda en uppblomstring, främst p.g.a. gårdfarihandeln. 1875 öppnades en järnvägsförbindelse med Vartofta. Vid förra sekelskiftet fick staden rykte som kurort. Staden har en långsmal plan och är anlagd medelst terrasseringar på den branta sluttningen mellan Åsunden i väster och Galtåsen i öster. Bebyggelsen präglas av tvåvåningshus av trä, uppförda längs Storgatan efter en brand 1788. Den högre liggande parallellgatan i öster, Bogesundsgatan anlades efter 1897 års brand med viss bevarad karaktär av stenstad. Mellan dem båda ligger Stora torget med det herrgårdsliknande timrade rådhuset från sent 1700-tal. Söder härom, mot Bogesundsgatan, ligger kyrkan och dess parkliknande kyrktomt. Upp till dennas entréparti, mot Västra kyrkogatan, leder en lång trappa från Storgatan. Norr om trappan upptags hela sluttningen av Församlingsgården och pastorsexpeditionen, vilka är sammanbyggda.

FÖRSAMLINGSGÅRD/PASTORSEXPEDITION - De två byggnadskropparna knyts samman av en souterrängvåning som rymmer samlingssal. Byggnaden uppfördes sannolikt omkring 1960. Det lägre liggande församlingshemmet har tre våningar och pastorsexpeditionen två. Fasaderna består av brunt tegel och sockeln är klädd med skiffer. Fasaderna artikuleras av enkla arkader och smidesstaket. Fönstren är ospröjsade. De flacka, valmade sadeltaken är täckta med lertegel och har kopparplåtsklädda takfötter.