Bringetofta kyrka

Bringetofta kyrka är en av de tidigmedeltida stenkyrkor som uppfördes i och kring Njudungs
folkland under 1100-talets senare hälft. Flertalet av dessa stenkyrkor omfattar långhus, kor och
absid uppfört i ett sammanhang.

Under troligen 1200-talet skapades vissa av de muralmålningar som tagits fram under
1900-talet. Kyrkorummet hade då ett plant innertak. När kyrkan erhöll slagna valv på 1500-talet
kom dessa att täcka övre delen av muralmålningarna. Under detta århundrade förlängdes också
långhuset mot väster. Under 1600-talet tillkom delar av de bevarade muralmålningarna samt
predikstolen.
Som så många andra medeltida kyrkor utvidgades kyrkorummet väsentligt vid 1700-
talets mitt, till följd av folkökningen. Omkring 1758 öppnades således det medeltida långhusets
norra vägg upp och där uppfördes en så kallad nykyrka av trä, med ett vapenhus. Samtidigt
orienterades kyrkorummet i nord-sydlig ritning med altaret flyttat till kyrkans södra vägg. År
1770 inrättades en ny altaruppsats tillverkad av Johan Ullberg.
Det är omtvistat om det nya långhuset omedelbart försågs med en läktare eller om en
sådan tillkom först då orgeln införskaffads. I vilket fall som helst gjordes ombyggnader på
läktaren vid 1770-talets mitt av byggmästare Dahlström. Året därpå tillkom en ny orgel av Lars
Wahlberg. Denna orgel reparerades och byggdes om både på 1840-talet och 1872.
På 1850-talet besöktes kyrkan av folklivsskildraren Nils Månsson Mandelgren och enligt
bevarade teckningar från detta besök bestod kyrkobyggnaden av de byggnadskroppar som är
bevarade i dag frånsett ett vapenhus mot söder som inte är bevarat. Kyrkans tak var då belagt
med svarta spån (Fors 1997:4f).

Under decennierna kring sekelskiftet 1900 var kyrkan tämligen sliten och tankar på
ombyggnad eller nybyggnad uppkom. I början av 1915 lämnade domkyrkoarkitekten i Lund
Theodor Wåhlin in tre altarnativa förslag till restaurering av kyrkobyggnaden. Det första
innebar att nykyrkan av trä skulle rivas och att kyrkan skulle återfå sin medeltida form. Mot
detta talade i första hand att antalet sittplatser minskade avsevärt.

Det andra alternativet innebar att kyrkans form bibehölls och att den restaurerades. Det
tredje alternativet föreslog i princip att alternativ ett skulle genomföras, men att nykyrkan skulle
bibehållas närmast den medeltida delen. I denna bevarade del av nykyrkan skulle bl a en
orgelläktare inrymmas. Arkitekt Wåhlin förordade alternativ tre, men kyrkstämman röstade för
alternativ två.
I detta skede kopplades arkitekten vid Byggnadsstyrelsen Anders Roland in och
upprättade slutliga förslag till restaureringen. Arbetena kom emellertid inte igång, dels p g a
världskrigets dyrtider, dels eftersom åskan slog ner i klockstapeln så att denna måste repareras.
Genom att klockstapeln skadats uppstod frågan om inte ett nytt kyrktorn borde ersätta den och
att det i så fall vore bäst att bygga en helt ny kyrka. Kyrkobyggmästarna C J och G A
Gustafsson från Medalby, Mellby socken, inkom med kostnadsförslag och man tillfrågade
Byggnadsstyrelsen om detta nya alternativ var möjligt. Ärendet drog ut på tiden och man
beslutade att reparera klockstapeln provisoriskt så att klockringningen kunde återupptas.
Efter en kort tid besöktes kyrkan av riksantikvarien Otto Janse och arkitekten Roland,
vilka båda uttalade kyrkans och klockstapelns stora kulturhistoriska värden och att
nybyggnadsalternativet från tillståndssynpunkt var utsiktslöst. Efter detta påbörjades
planeringen av restaureringen.
Ytterligare fördröjt av dyrtider påbörjades restaureringen sommaren 1923 med
byggmästarna C J och G A Gustafsson som entreprenörer. Kontrollant för arbetena var Theodor
Wåhlin. En lång och konfliktfull process mellan byggnadskommittén, riksantikvarien och
arkitekterna Wåhlin och Roland å ena sidan och kyrkstämman å den andra fördes huruvida de
gamla väggmålningarna skulle tas fram och slutligen blev det beslutat så. Denna friläggning
utfördes av artisten C Vilhelm Pettersson från Stocksund.
Under arbetena framkom även att den s k knektläktarens bröstning hade oljemålade
figurer i speglarna. Dessa framtogs av målarmästaren Paul Franzén, Eksjö. Den blå färg som
användes på vissa inredningsdelar vid 1923 års restaurering hämtades, enligt uppgift, från
Gustav IIIs sängkammare på Drottningholms slott. Bänkarna hade varit vita inför denna
restaurering. Det var under denna restaurering som orgelläktaren ändrades så att det konkava
mittpartiet i stället gjordes konvext. År 1938 genomfördes än en gång åtgärder på kyrkorgeln.
Dessa utfördes av orgelbyggaren Hammarberg.
I slutet av 1940-talet genomfördes en ny allmän restaurering av kyrkan, ledd av arkitekt
Johannes Dahl i Tranås. Helt nya inslag i kyrkan var värmesystemet och ändrad textilförvaring.
För övrigt företogs en invändig ommålning med delvis ny färgsättning. Bl a ersattes
bänkinredningens blå kulör med bl a vita ramverk. Även ett par av de främre bänkarna borttogs.
Predikstolens placering har varit föremål för flera diskussioner. Uppgifter i en
kyrkobeskrivning från 1829 kan tolkas så att predikstolen var placerad i vinkeln mellan den
norra stenväggen och nykyrkan. Inför restaureringen 1923 var den emellertid placerad där den
står idag. Wåhlin föreslog en flyttning till en plats i hörnet mellan den norra medeltida väggen
och nykyrkan. Detta förslag godkändes också av Byggnadsstyrelsen, men flyttningen tycks inte
har genomförts. Flyttningen aktualiserades ånyo vid 1940-talets restaurering, men den
genomfördes inte p g a kostnaderna. År 1993, i samband med planeringen av den restaurering
som genomfördes 2000-2001, föreslogs åter flyttning av predikstolen. Tillstånd till detta erhölls
emellertid inte.
Åren 2000-2001 genomfördes en omfattande restaurering invändigt, ledd av arkitekt Per
Rudenstam. Bland de mer iögonfallande åtgärderna märks borttagning av bänkar i koret och
läggning av ett kalkstensgolv i det medeltida koret. Även kyrkorummets färgsättning justerades,
varvid kyrkorummets medeltida delar och nykyrkans inredning samkomponerades färgmässigt i
högre grad än tidigare. Bänkdörrarnas enkla svarta marmorering bibehölls.
År 2003 företogs en utvändig restaurering med avfärgning av putsfasaderna och
ommålning av utvändiga snickerier. Strax därpå genomgick orgeln ett återställande och
restaurering. Ungefär samtidigt utfördes restaurerings- och återställningsarbeten på orgeln.

Bringetofta kyrka utgörs i grunden av medeltida delar långhus, kor och absid som
kompletterats bl a under 1700-talets mitt med ett tillbyggt långhus mot norr. De äldsta delarna
av kyrkobyggnaden är uppförda av skalmurad sten som putsats och avfärgats i vitt. För övrigt
utgörs stommen av timmer med brädfodring. Taken utgörs av sadeltak belagda i första hand
med tegelpannor. Absiden mot öster har spåntak.

Bringetofta kyrka består av en sammansatt byggnadskropp som tillkommit i flera olika skeden.
Äldst och från tidig medeltid är större delen av långhuset av sten samt koret och absiden i öster.
Denna äldsta stomme består av skalmurad sten. De västligaste delarna av detta långhus av sten
är från 1500-talet och det nuvarande långhuset och vapenhuset, båda av trä, är från 1700-talets
mitt. Åldern på sakristian är okänd.

Kyrkobyggnadens delar av sten har putade fasader av spritputs, som avfärgats i vitaktig
kulör. Nykyrkan och vapenhuset har däremot en fasad av stående panel med profilerade breda
locklister. Denna är målad i vitaktig kulör. Flertalet fönster har rundbågig övre avslutning samt
spröjsar. Samtliga fönstersnickerier är målad i brun kulör liksom ytterdörrarna. Utvändig är
dörrbladen klädda med panel i geometriskt mönster. Fönsternas solbänkar är gjutna av cement.
Kyrkobyggnaden har sadeltak frånsett absiden som har ett halvt koniskt tak. Nykyrkan
har mot norr en avvalmad gavelspets. Takytorna är klädda med enkupiga tegelpannor, frånsett
det nämnda absidtaket som är belagt med spån som tjärats. Yttertaken avvattnas med bruna
hängrännor och vitmålade respektive brunmålade stuprör. Byggnaden vilar på en närmast
omarkerad sockel av sten.