HERRBADET

Saltsjöbadens första badhus, anlades år 1893 på uppdrag av Järnvägs AB Stockholm-Saltsjön. Dambadhuset byggdes inne vid strandpromenaden medan herrbadet anlades på Badholmen. Holmen nåddes med hjälp lång hängbro. Till följd av att vattenkvaliteten försämrades byggdes ett nytt herrbadhus på Restaurantholmen. Det nya badet ritades av arkitekt Elis Kjellin och invigdes år 1916. Damerna fick dock hålla till godo med vattnet vid Badholmen, och övertog det övergivna herrbadhuset, varvid det äldsta dambadet revs. Redan på 1920-talet ansågs dock anläggningen föråldrad. Istället planerades en påkostad simstadion bestående av två V-formade badhus, ett för damer och ett för herrar, samt en mellanliggande del med åskådarläktare byggd som en amfiteater med pelargalleri i fonden. Arkitekten bakom förslaget var Torben Grut som bland annat ritat Stockholms stadion och därmed hade erfarenhet av storslagna idrottsanläggningar. Under stor pompa och ståt med mannekänguppvisning från NK, italienska gondoler och simtävlingar invigdes den första etappen i den nya stadion, herrbadet, år 1925. Badet blev så populärt att direktionen beslutade att skjuta upp uppförandet av resterande delar av stadion till det att badets attraktionskraft behövde förstärkas. Det nya dambadet var tänkt att byggas på platsen för Elis Kjellins badhus, men då planerna sköts på framtiden renoverades istället det befintliga badhuset och ännu en gång fick damerna överta herrarnas badhus medan det äldre dambadet revs.

De storslagna planerna blev dock aldrig verklighet och Elis Kjellins badhus används än idag som dambadhus.

Källa: Kallbadhusen i Saltsjöbaden kunskapsunderlag inför byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen, Kulturmiljöenheten Stockholms län.

Även herrbadet är uppfört i klassicerande stil, men Gruts anläggning uppvisar med sina typiskt 20-talsklassicistiska drag och speciella färgsättning en helt annan karaktär än dambadet. Till sin plan påminner herrbadet om ett stort A som öppnar upp sig mot vattnet. Herrbadhuset är uppfört i två våningar och byggt i souterräng vilket innebär att man från entrén kommer in på plan två. Hopptornen, som är placerade vid A-ets fötter, är med sina tre våningar således högre än övriga byggnaden. Liksom på dambadet nyttjas taket till solterrass. Byggnaden är grundlagd med betongmurar som på landsidan är gjutna direkt på berget och på sjösidan nedgrävda till fast mark under havsbotten.
Vid restaureringen år 2005-2006 återfick byggnaden sin ursprungliga färgsättning. Fasaderna mot landsidan är klädda med stående lockpanel målad i en violett ton i syfte att efterlikna furubark. Arkitektens tanke var troligtvis att badhuset därigenom skulle smälta in i den omgivande naturen och även samspela med det numera rivna sommarhotellet vars fasader delvis var klädda med brunmålad liggande panel. År 1948 byggs en gemensam entré till herr- och dambadet och i samband med detta rivs den pergola som ursprungligen var placerad utanför entrén. I och med restaureringen rekonstruerades såväl den det symmetriska placerade entrépartiet som pergolan. Såväl entréns lockpanel som pergolan är målade i en ljusgul kulör som står i skarp kontrast till de övriga mot landsidan vettande fasaderna. Innanför entrén finns en tidstypiskt vaktkur med rundat hörn som tillkom vid ombyggnaden år 1948.
Innergården, som utgör mittendelen av A:et, omgärdas av öppna gallerier kantade av enkla gulmålade doriska kolonner med en gles barriär av organgegula, figursågade balustrar. Mot vattnet ersätts kolonnerna med kolossalpelare.