Säter södra

Kulturmiljön ligger i kanten av odlingsbygden i Säters socken på Billingens östsida och följer större delen av området kanten av diabasplatån ner över lerskiffernivån, kalkstensplatån och alunskifferterrassen. Området Säter södra omfattar den småskaliga odlingsbygden kring Gamla Mariestadsvägen, från strax norr om Säters kyrka ner till och med Mölltorp i söder samt mot sydväst via Rånna och Mölltorps hage vidare ner mot Smedsgården i Ryd.
Avgränsningen längst i norr går i ett lövskogsparti och är gjord mot bakgrund av att ett stråk av odlingslandskapet norr därom, kring Bäckagården-Brännegården, inte riktigt har kvar samma småskaliga karaktär som i Säter norra och Säter södra.
Kulturmiljön Säter södra är ännu mer herrgårdspräglad än Säter norra. Herrgårdarna Stångesäter, Rånna och framför allt Mölltorp sätter stark prägel på bebyggelse och kulturlandskap. Även Stora Liden som var officersboställe har karaktären av en liten högreståndsgård. Björstorp har däremot varit en småby med några bondgårdar och Garpängen en ensamliggande bondgård.
Bebyggelsemönstret i området påminner om det i Säter norra, dels med gårdar på lång gles rad på lerskiffern uppe i liden, dels med bebyggelselokalisering nere på kalkstenskleven, men är inte fullt så utpräglat som i norr. De förhistoriska fornlämningarna (gravar) ger kontinuitet åt bebyggelsen på kalkstenskleven kring Säters kyrka och Stångesäter. De ligger främst spridda på kalkstenen och utgörs av en hög (Raä Säter 50), en treudd (Raä Säter 13), en domarring (Raä Säter 1:1) samt en större rund stensättning (Raä Säter 34) och en två små runda stensättningar (Raä Säter 36:1 och 36:2).
Gamla Mariestadsvägen fungerade fortfarande på 1960-talet som en huvudväg norrut och har breddats och rätats här och var. Den bevarar dock mycket av den gamla vägens karaktäristiska följsamhet i landskapet och är en kulturhistoriskt värdefull vägmiljö. Vägen omges bl. a av inslag av allépartier, såsom vid Mölltorps och Stångesäters herrgårdar, samt även enkelsidiga stenmurar och solitära lövträd. En milstolpe av kalksten från tidigt 1700-tal står söder om Stångesäter (Raä Säter 5).
Uppe i liderna väster om landsvägen är landskapsbilden öppnare än nere i öster men ändå präglad av stark småskalighet. Delvis överlagras här äldre landskapsstrukturer från det ängspräglade kulturlandskap som dominerade Billingens östsluttning fortfarande på 1700-talet. I huvudsak gäller även detta Billingssluttningen i söder kring Rånna vid gränsen mot Ryds socken. Särskilt i Säter omväxlas betade hagmarker och ett till stora delar välbevarat stenmursindelat laga skifteslandskap från 1800-talet omväxlas med dungar av ädellövträd ibland även som gamla solitärträd. Stenmurskantade småvägar med säkerligen medeltida ursprung som fägator löper över sluttningen. Mycket ålderdomlig är t.ex. den stora murkantade fägatan förbi Säters kyrka upp mot Borgens ödetomt. Inslag av odlingsrösen förekommer, här var gamla inägomarker kring Björstorp, Borgen, Liden och
Stångesäter där åkern ofta låg som mindre partier i ängen. En del odlingsrösen bör även härstamma från uppodling av äldre äng i samband med 1800-talets skiften.
Mycket starkt karaktärsskapande är den ålderdomliga sockenkyrkomiljön med Säters kyrka, Stångesäters gård, sluttningens angränsande odlingslandskap med Borgens medeltida gårdstomt och fägator. Borgen 1:4 Säters kyrka uppfördes troligen på 1100-talet som en romansk anläggning med långhus och absidförsett kor. Koret ombyggdes 1750 och ett trätorn i väster tillkom troligen på 1830-talet. Kyrkobyggnaden är en god representant för de många små medeltida sockenkyrkor som ombyggdes på 1700-talet. Kyrkogården som också är från tidig medeltid har utvidgats efter 1880 ca mot öster och även 1911 mot norr. Oavsett utvidgningarna är kyrkogården en ålderdomligt präglad gammal sockenkyrkogård, särskilt i den homogena södra delen där de äldsta gravvårdarna från början av 1700-talet finns. Huvudkaraktären på kyrkogården är mycket väl bibehållen med gravvårdar, muromgärdning, smidesgrindar, entréer och trädkrans. Hela kyrkogården har en starkt miljöskapande karaktär och de variationsrika gravvårdarna med inskrifter ger uttryck för den herrgårdstäta socknens starka agrara förankring.
I den värdefulla kyrkomiljön ingår i hög grad även den ålderdomliga stora fägatan mellan stenmurar upp mot Borgens ödetomt. Den medeltida gården Borgen har försvunnit i historisk tid och gårdstomten omfattar grunder efter manbyggnad, uthus och ladugård (fast fornlämning Raä Säter 42). Öppna hagmarker och gamla solitärträd,, samt stenmursindelade åkerytor från 1800-talet, omger kyrkplatsen och ödetomten uppe i sluttningen. .
Stångesäter 1:1 Stångesäter på andra sidan landsvägen har medeltida anor och är en av Säters många herrgårdar. Trots läget nära kyrkan ingick dock inte gården i den sedan länge försvunna byn Säter. Nuvarande ljusputsade huvudbyggnad med flyglar anses härstamma från 1700-talets slut men är helt ombyggda i modest villamodernism under efterkrigstiden 1945-1950. Ekonomigården kännetecknas framför allt av 1900-talet. En blommande fruktträdgård med ålderdomlig prägel söder om gården ger stark karaktär både åt gårdsmiljön och åt kulturmiljön kring Säters kyrka. Landsvägen förbi gården kantas av en högvuxen allé av lövträd. Betade hagmarker och dungar av ädellövträd kännetecknar omgivningarna kring gården på landsvägens nersida. Stark småskalighet och gammal hävd kännetecknar inte minst hagmarkerna söderut från gården där flera förhistoriska gravar ligger (se ovan).
Sydväst om kyrkan ligger Liden, Garpängen och Björstorp uppe i västsluttningen, samlade längs en liten grusväg som löper upp över liden och sedan går i en båge uppe på lerskiffern vid foten av Billingens höga diabasplatå. En allé av hamlade ädellövträd inramar den stenmurskantade körvägen upp till det f.d. officerbostället Stora Liden (Säters-Liden 3:2) tillhörde 1685-1876 Kungl. Skaraborgs regemente. Den låga knuttimrade manbyggnaden byggdes under 1800-talets första del och omges av en bostadflygel från 1800-talet samt några mindre uthus och ekonomibyggnader. Stora Lidens samlade faluröda gårdsmiljö är av stort kulturhistoriskt värde. Den står i mycket god samklang med lidernas småskaliga odlingslandskap som särskilt kring Stora Liden kännetecknas av en stor mångfald med bl.a. enbevuxna hagmarker, beteshagar, ekbackar, stenmurar, odlingsrösen och f.d. fägator.
Garpängen och någon av Björstorpsgårdarna har idag mer förändrad bebyggelse. Välbevarad gårdsbebyggelse från ca 1860-1920 har däremot Björstorp 2:1 högt uppe i liden. Gården har en ljusmålad manbyggnad och faluröda tidstypiskt utformade ekonomibyggnader i karaktäristisk funktionsuppdelad gruppering samt en tydlig avgränsning mellan mangård och fägård. Mycket karaktärsfull är mangårdens trädgård med grusgångar, rundel och trästaket.
Nere på kalkstensterrassen nedanför Gamla Mariestadsvägen blir odlingslandskapet något mer slutet. Här omväxlas stora inslag från det mosaikartade gamla odlingslandskapet med yppiga lövskogsdungar, betade hagmarker och numera igenväxande ålderdomliga lövängspartier samt något enstaka inslag av mer moderna åkeryta. Hagmarker med stora dungar av ädellövträd, även som grova gamla solitärträd kännetecknar sluttningarna på kalkstenen österut, omväxlande ett välbevarat småskaligt odlingslandskap med stengärdesgårdar från 1800-talets skiftesreformer.
Sydöstra delen av området domineras av Mölltorps herrgårdsmiljö med högvuxen allé längs landsvägen och ett stort byggnadsbestånd från främst 1700- och 1800-talet inklusive industrilämningarna i Mölltorps gruva som sträcker sig längs kalkstens- och alunskiffernivåerna bort mot Rånna. Mölltorp var på medeltiden en liten bybildning med tre hela hemman som på 1600-talet lades samman och inrättades till säteri. Frånsett jordbruksdrift har verksamheten på egendomen i hög grad knutits till traktens stenindustri. Carls alunbruk vid Mölltorp startades 1724 (privilegier utfärdade först 1732) och var i drift till in på 1830-talet. Parallellt med alunbruket fanns även ett kalkbruk som var i drift ända till 1951. Av båda bruken finns lämningar i form av brott och stora slagghögar samt
ugnsruiner och mäktiga rödfyrshögar (bränd skifferaska) från kalkbruket. Mölltorps gruva är fast fornlämning (Raä Säter 43).
Mölltorp (Mölltorp 1:14) av idag har en mangård som är en välbevarad sen 1700-talsanläggning med huvudbyggnad i rokokostil från 1790 och dubbla flygelpar, varav tre av flyglarna är kvar från 1700-talet. Mangården inramas av en stor parkliknande trädgård med högvuxna lövträd, kalkstensmur och huvudentré i sten. På den separata stora fägården ligger en stor ladugård från 1892 delvis byggd av traktens kalksten samt i övrigt faluröda ekonomibyggnader och uthus, från främst 1800-talets senare del. I den enhetliga rikt sammansatt herrgårdsmiljön ingår även gårdens faluröda f.d. grindstuga och den gamla herrgårdssmedjan av sten vid vägkorsningen mot Ryd och Rånna (Mölltorp 1:6). Smedjan är karaktäristiskt placerad på avstånd från gårdens övriga bebyggelse p.g.a. eldfaran. Mölltorp är en av Skaraborgs bäst bibehållna sena 1700-talsherrgårdar. Herrgårdsmiljön i sin helhet med dess olika beståndsdelar är av mycket stort kulturhistoriskt värde.
På gränsen mellan Ryd och Säter ligger Rånna (Mölltorp 1:3, 1:15, 1:19) som härstammar från 1500-talet. Under kapten V. A. Renströms ägande i slutet av 1800-talet utvecklades Rånna till en mönsteranläggning för trädgårdsskötsel. Från 1936 drevs egendomen av Skaraborgs Läns Hushållningssällskap och blev känd för sin omfattande fruktodling. Statens Lantbruksuniversitet drev från 1938 även en försöksgård för trädgårdsodling på Rånna. Kulturlandskapet i de branta liderna präglas i hög grad av befintliga och tidigare trädgårdsodlingar, inte minst åtskilliga blommande fruktträd. Detta är mycket karaktärsskapande och ger den kulturhistoriskt värdefulla miljön på Rånna en särprägel. Merparten av gårdens många tidstypiskt utformade stora ekonomibyggnader och uthus i trä och vitputsat tegel är fortfarande väl bibehållna från sent 1800- och tidigt 1900-tal. Från fägården leder en stor fägata mellan mäktiga stenmurar upp mot Mölltorps hage uppe på Billingen. Stenmurar inramar mangård och park som omger den ståtliga huvudbyggnaden i trä med drag av jugendstil från 1906-1907. En mindre parkanläggning omfattar en gammal sågverksdamm i Rånnaån vars fördämning och vattenfall ger, liksom det småskaliga ringlande vägnätet, en stark karaktär åt kulturmiljön.
Strax söder om Rånna tar Rånna-Ryds naturreservat vid som till stor del karaktäriseras av sluttningens igenväxande gamla lövängslandskap. Både vid Mölltorps hage och söderut ner mot Smedsgården i Ryd finns även stora stråk av fossil åkermark med röjningsrösen (Raä Ryd 45 och Raä Ryd 48). I stora drag råder här en likartad typ av småskaligt ängspräglat kulturlandskap som längre ner i Ryds ängar i utkanten av Skövde stad.

Säters socken omnämns 1345 som Sätra. Säter har en lite mer ovanlig bebyggelseutveckling inom det centrala västgötska kambrosilurområdet. I likhet med på hela Nordbillingen finns en påtaglig koncentration av ortnamn som innehåller -säter, troligen i betydelsen äng på utmarken. Säter har detta även i själva sockennamnet. Här på östsluttningen av Billingen finns en stor mängd äldre ensamgårdar och endast ett fåtal bybildningar, vilka är mycket små. Flera ensamgårdar har medeltida bakgrund. Andra ensamgårdar är noterade första gången i jordeboken i sent 1500-tal som kronotorp, d.v.s. nybyggd gård på kronans mark. Bebyggelsemönstret har en speciell karaktär i att ensamgårdarna ligger antingen i rad uppe på lerskiffernivån eller mer strödda utmed kalkstenskleven. Detta är särskilt utmärkande för norra Säter. Redan före 1700-talets storskifte och 1800-talets laga skifte har bebyggelseförändringar skett med oklar bakgrund. Säters by som gett namn åt socknen försvann tidigt, kanske på 1600-talet. I socknen finns flera i historisk tid ödeställda ensamgårdar i centralbygden. Säter bär fortfarande på många håll stark prägel av det mosaikartade starkt ängsdominerade odlingslandskap som fortfarande på 1700-talet kännetecknade kambrosilurområdets norra del kring Billingen. Liknande långa välutvecklade fägatusystem som i Bergs socken tycks ha kännetecknat de små tresädesbyarna och ensamgårdarna i Säter.
Säters by som omnämns i skrift 1448 kan ha legat O och NO om den tidigmedeltida kyrkan. Flera gårdar som ligger intill kyrkan såsom Borgen och Stångesäter räknades dock inte till byn. Enligt jordeboken 1564 omfattade byn de tre gårdarna Kroken (Säter-Kroken), Nolgården och Stommen. Särskilt Nolgården och även Kroken ligger idag geografiskt sett långt från kyrkan och åtminstone Nolgården bör ha haft ett annat gårdsläge tidigare. En geometrisk karta över Nolgården från 1718 visar att gården redan då låg i nu befintligt läge längre norrut i socknen. Stommen låg NO eller O om kyrkan.
I centrala Säter har funnits flera herresäten; främst Mölltorp, Ingasäter, Stångesäter och Säter-Kroken samt i senare tid Rånna. Mölltorp (Mulltorp) var ursprungligen en liten medeltida by men blev på 1600-talet socknens största egendom. Den betydande stenindustri som funnits i Säter har framför allt varit knuten till Mölltorp. Där anlades Carls alunbruk 1724, i drift till 1830-talet. Från tidigt 1700-tal omnämns kalkframställning, gårdens kalkbruk var i drift till 1951. Även nära Sten har funnits ett kalkbruk.

Säters socken omnämns 1345 som Sätra. Säter har en lite mer ovanlig bebyggelseutveckling inom det centrala västgötska kambrosilurområdet. I likhet med på hela Nordbillingen finns en påtaglig koncentration av ortnamn som innehåller -säter, troligen i betydelsen äng på utmarken. Säter har detta även i själva sockennamnet. Här på östsluttningen av Billingen finns en stor mängd äldre ensamgårdar och endast ett fåtal bybildningar, vilka är mycket små. Flera ensamgårdar har medeltida bakgrund. Andra ensamgårdar är noterade första gången i jordeboken i sent 1500-tal som kronotorp, d.v.s. nybyggd gård på kronans mark. Bebyggelsemönstret har en speciell karaktär i att ensamgårdarna ligger antingen i rad uppe på lerskiffernivån eller mer strödda utmed kalkstenskleven. Detta är särskilt utmärkande för norra Säter. Redan före 1700-talets storskifte och 1800-talets laga skifte har bebyggelseförändringar skett med oklar bakgrund. Säters by som gett namn åt socknen försvann tidigt, kanske på 1600-talet. I socknen finns flera i historisk tid ödeställda ensamgårdar i centralbygden. Säter bär fortfarande på många håll stark prägel av det mosaikartade starkt ängsdominerade odlingslandskap som fortfarande på 1700-talet kännetecknade kambrosilurområdets norra del kring Billingen. Liknande långa välutvecklade fägatusystem som i Bergs socken tycks ha kännetecknat de små tresädesbyarna och ensamgårdarna i Säter.
Säters by som omnämns i skrift 1448 kan ha legat O och NO om den tidigmedeltida kyrkan. Flera gårdar som ligger intill kyrkan såsom Borgen och Stångesäter räknades dock inte till byn. Enligt jordeboken 1564 omfattade byn de tre gårdarna Kroken (Säter-Kroken), Nolgården och Stommen. Särskilt Nolgården och även Kroken ligger idag geografiskt sett långt från kyrkan och åtminstone Nolgården bör ha haft ett annat gårdsläge tidigare. En geometrisk karta över Nolgården från 1718 visar att gården redan då låg i nu befintligt läge längre norrut i socknen. Stommen låg NO eller O om kyrkan.
I centrala Säter har funnits flera herresäten; främst Mölltorp, Ingasäter, Stångesäter och Säter-Kroken samt i senare tid Rånna. Mölltorp (Mulltorp) var ursprungligen en liten medeltida by men blev på 1600-talet socknens största egendom. Den betydande stenindustri som funnits i Säter har framför allt varit knuten till Mölltorp. Där anlades Carls alunbruk 1724, i drift till 1830-talet. Från tidigt 1700-tal omnämns kalkframställning, gårdens kalkbruk var i drift till 1951. Även nära Sten har funnits ett kalkbruk.

Kulturmiljön ligger i kanten av odlingsbygden i Säters socken på Billingens östsida och följer större delen av området kanten av diabasplatån ner över lerskiffernivån, kalkstensplatån och alunskifferterrassen. Området Säter södra omfattar den småskaliga odlingsbygden kring Gamla Mariestadsvägen, från strax norr om Säters kyrka ner till och med Mölltorp i söder samt mot sydväst via Rånna och Mölltorps hage vidare ner mot Smedsgården i Ryd.
Avgränsningen längst i norr går i ett lövskogsparti och är gjord mot bakgrund av att ett stråk av odlingslandskapet norr därom, kring Bäckagården-Brännegården, inte riktigt har kvar samma småskaliga karaktär som i Säter norra och Säter södra.
Kulturmiljön Säter södra är ännu mer herrgårdspräglad än Säter norra. Herrgårdarna Stångesäter, Rånna och framför allt Mölltorp sätter stark prägel på bebyggelse och kulturlandskap. Även Stora Liden som var officersboställe har karaktären av en liten högreståndsgård. Björstorp har däremot varit en småby med några bondgårdar och Garpängen en ensamliggande bondgård.
Bebyggelsemönstret i området påminner om det i Säter norra, dels med gårdar på lång gles rad på lerskiffern uppe i liden, dels med bebyggelselokalisering nere på kalkstenskleven, men är inte fullt så utpräglat som i norr. De förhistoriska fornlämningarna (gravar) ger kontinuitet åt bebyggelsen på kalkstenskleven kring Säters kyrka och Stångesäter. De ligger främst spridda på kalkstenen och utgörs av en hög (Raä Säter 50), en treudd (Raä Säter 13), en domarring (Raä Säter 1:1) samt en större rund stensättning (Raä Säter 34) och en två små runda stensättningar (Raä Säter 36:1 och 36:2).
Gamla Mariestadsvägen fungerade fortfarande på 1960-talet som en huvudväg norrut och har breddats och rätats här och var. Den bevarar dock mycket av den gamla vägens karaktäristiska följsamhet i landskapet och är en kulturhistoriskt värdefull vägmiljö. Vägen omges bl. a av inslag av allépartier, såsom vid Mölltorps och Stångesäters herrgårdar, samt även enkelsidiga stenmurar och solitära lövträd. En milstolpe av kalksten från tidigt 1700-tal står söder om Stångesäter (Raä Säter 5).
Uppe i liderna väster om landsvägen är landskapsbilden öppnare än nere i öster men ändå präglad av stark småskalighet. Delvis överlagras här äldre landskapsstrukturer från det ängspräglade kulturlandskap som dominerade Billingens östsluttning fortfarande på 1700-talet. I huvudsak gäller även detta Billingssluttningen i söder kring Rånna vid gränsen mot Ryds socken. Särskilt i Säter omväxlas betade hagmarker och ett till stora delar välbevarat stenmursindelat laga skifteslandskap från 1800-talet omväxlas med dungar av ädellövträd ibland även som gamla solitärträd. Stenmurskantade småvägar med säkerligen medeltida ursprung som fägator löper över sluttningen. Mycket ålderdomlig är t.ex. den stora murkantade fägatan förbi Säters kyrka upp mot Borgens ödetomt. Inslag av odlingsrösen förekommer, här var gamla inägomarker kring Björstorp, Borgen, Liden och
Stångesäter där åkern ofta låg som mindre partier i ängen. En del odlingsrösen bör även härstamma från uppodling av äldre äng i samband med 1800-talets skiften.
Mycket starkt karaktärsskapande är den ålderdomliga sockenkyrkomiljön med Säters kyrka, Stångesäters gård, sluttningens angränsande odlingslandskap med Borgens medeltida gårdstomt och fägator. Borgen 1:4 Säters kyrka uppfördes troligen på 1100-talet som en romansk anläggning med långhus och absidförsett kor. Koret ombyggdes 1750 och ett trätorn i väster tillkom troligen på 1830-talet. Kyrkobyggnaden är en god representant för de många små medeltida sockenkyrkor som ombyggdes på 1700-talet. Kyrkogården som också är från tidig medeltid har utvidgats efter 1880 ca mot öster och även 1911 mot norr. Oavsett utvidgningarna är kyrkogården en ålderdomligt präglad gammal sockenkyrkogård, särskilt i den homogena södra delen där de äldsta gravvårdarna från början av 1700-talet finns. Huvudkaraktären på kyrkogården är mycket väl bibehållen med gravvårdar, muromgärdning, smidesgrindar, entréer och trädkrans. Hela kyrkogården har en starkt miljöskapande karaktär och de variationsrika gravvårdarna med inskrifter ger uttryck för den herrgårdstäta socknens starka agrara förankring.
I den värdefulla kyrkomiljön ingår i hög grad även den ålderdomliga stora fägatan mellan stenmurar upp mot Borgens ödetomt. Den medeltida gården Borgen har försvunnit i historisk tid och gårdstomten omfattar grunder efter manbyggnad, uthus och ladugård (fast fornlämning Raä Säter 42). Öppna hagmarker och gamla solitärträd,, samt stenmursindelade åkerytor från 1800-talet, omger kyrkplatsen och ödetomten uppe i sluttningen. .
Stångesäter 1:1 Stångesäter på andra sidan landsvägen har medeltida anor och är en av Säters många herrgårdar. Trots läget nära kyrkan ingick dock inte gården i den sedan länge försvunna byn Säter. Nuvarande ljusputsade huvudbyggnad med flyglar anses härstamma från 1700-talets slut men är helt ombyggda i modest villamodernism under efterkrigstiden 1945-1950. Ekonomigården kännetecknas framför allt av 1900-talet. En blommande fruktträdgård med ålderdomlig prägel söder om gården ger stark karaktär både åt gårdsmiljön och åt kulturmiljön kring Säters kyrka. Landsvägen förbi gården kantas av en högvuxen allé av lövträd. Betade hagmarker och dungar av ädellövträd kännetecknar omgivningarna kring gården på landsvägens nersida. Stark småskalighet och gammal hävd kännetecknar inte minst hagmarkerna söderut från gården där flera förhistoriska gravar ligger (se ovan).
Sydväst om kyrkan ligger Liden, Garpängen och Björstorp uppe i västsluttningen, samlade längs en liten grusväg som löper upp över liden och sedan går i en båge uppe på lerskiffern vid foten av Billingens höga diabasplatå. En allé av hamlade ädellövträd inramar den stenmurskantade körvägen upp till det f.d. officerbostället Stora Liden (Säters-Liden 3:2) tillhörde 1685-1876 Kungl. Skaraborgs regemente. Den låga knuttimrade manbyggnaden byggdes under 1800-talets första del och omges av en bostadflygel från 1800-talet samt några mindre uthus och ekonomibyggnader. Stora Lidens samlade faluröda gårdsmiljö är av stort kulturhistoriskt värde. Den står i mycket god samklang med lidernas småskaliga odlingslandskap som särskilt kring Stora Liden kännetecknas av en stor mångfald med bl.a. enbevuxna hagmarker, beteshagar, ekbackar, stenmurar, odlingsrösen och f.d. fägator.
Garpängen och någon av Björstorpsgårdarna har idag mer förändrad bebyggelse. Välbevarad gårdsbebyggelse från ca 1860-1920 har däremot Björstorp 2:1 högt uppe i liden. Gården har en ljusmålad manbyggnad och faluröda tidstypiskt utformade ekonomibyggnader i karaktäristisk funktionsuppdelad gruppering samt en tydlig avgränsning mellan mangård och fägård. Mycket karaktärsfull är mangårdens trädgård med grusgångar, rundel och trästaket.
Nere på kalkstensterrassen nedanför Gamla Mariestadsvägen blir odlingslandskapet något mer slutet. Här omväxlas stora inslag från det mosaikartade gamla odlingslandskapet med yppiga lövskogsdungar, betade hagmarker och numera igenväxande ålderdomliga lövängspartier samt något enstaka inslag av mer moderna åkeryta. Hagmarker med stora dungar av ädellövträd, även som grova gamla solitärträd kännetecknar sluttningarna på kalkstenen österut, omväxlande ett välbevarat småskaligt odlingslandskap med stengärdesgårdar från 1800-talets skiftesreformer.
Sydöstra delen av området domineras av Mölltorps herrgårdsmiljö med högvuxen allé längs landsvägen och ett stort byggnadsbestånd från främst 1700- och 1800-talet inklusive industrilämningarna i Mölltorps gruva som sträcker sig längs kalkstens- och alunskiffernivåerna bort mot Rånna. Mölltorp var på medeltiden en liten bybildning med tre hela hemman som på 1600-talet lades samman och inrättades till säteri. Frånsett jordbruksdrift har verksamheten på egendomen i hög grad knutits till traktens stenindustri. Carls alunbruk vid Mölltorp startades 1724 (privilegier utfärdade först 1732) och var i drift till in på 1830-talet. Parallellt med alunbruket fanns även ett kalkbruk som var i drift ända till 1951. Av båda bruken finns lämningar i form av brott och stora slagghögar samt
ugnsruiner och mäktiga rödfyrshögar (bränd skifferaska) från kalkbruket. Mölltorps gruva är fast fornlämning (Raä Säter 43).
Mölltorp (Mölltorp 1:14) av idag har en mangård som är en välbevarad sen 1700-talsanläggning med huvudbyggnad i rokokostil från 1790 och dubbla flygelpar, varav tre av flyglarna är kvar från 1700-talet. Mangården inramas av en stor parkliknande trädgård med högvuxna lövträd, kalkstensmur och huvudentré i sten. På den separata stora fägården ligger en stor ladugård från 1892 delvis byggd av traktens kalksten samt i övrigt faluröda ekonomibyggnader och uthus, från främst 1800-talets senare del. I den enhetliga rikt sammansatt herrgårdsmiljön ingår även gårdens faluröda f.d. grindstuga och den gamla herrgårdssmedjan av sten vid vägkorsningen mot Ryd och Rånna (Mölltorp 1:6). Smedjan är karaktäristiskt placerad på avstånd från gårdens övriga bebyggelse p.g.a. eldfaran. Mölltorp är en av Skaraborgs bäst bibehållna sena 1700-talsherrgårdar. Herrgårdsmiljön i sin helhet med dess olika beståndsdelar är av mycket stort kulturhistoriskt värde.
På gränsen mellan Ryd och Säter ligger Rånna (Mölltorp 1:3, 1:15, 1:19) som härstammar från 1500-talet. Under kapten V. A. Renströms ägande i slutet av 1800-talet utvecklades Rånna till en mönsteranläggning för trädgårdsskötsel. Från 1936 drevs egendomen av Skaraborgs Läns Hushållningssällskap och blev känd för sin omfattande fruktodling. Statens Lantbruksuniversitet drev från 1938 även en försöksgård för trädgårdsodling på Rånna. Kulturlandskapet i de branta liderna präglas i hög grad av befintliga och tidigare trädgårdsodlingar, inte minst åtskilliga blommande fruktträd. Detta är mycket karaktärsskapande och ger den kulturhistoriskt värdefulla miljön på Rånna en särprägel. Merparten av gårdens många tidstypiskt utformade stora ekonomibyggnader och uthus i trä och vitputsat tegel är fortfarande väl bibehållna från sent 1800- och tidigt 1900-tal. Från fägården leder en stor fägata mellan mäktiga stenmurar upp mot Mölltorps hage uppe på Billingen. Stenmurar inramar mangård och park som omger den ståtliga huvudbyggnaden i trä med drag av jugendstil från 1906-1907. En mindre parkanläggning omfattar en gammal sågverksdamm i Rånnaån vars fördämning och vattenfall ger, liksom det småskaliga ringlande vägnätet, en stark karaktär åt kulturmiljön.
Strax söder om Rånna tar Rånna-Ryds naturreservat vid som till stor del karaktäriseras av sluttningens igenväxande gamla lövängslandskap. Både vid Mölltorps hage och söderut ner mot Smedsgården i Ryd finns även stora stråk av fossil åkermark med röjningsrösen (Raä Ryd 45 och Raä Ryd 48). I stora drag råder här en likartad typ av småskaligt ängspräglat kulturlandskap som längre ner i Ryds ängar i utkanten av Skövde stad.