Kämpebron

Stora Hamnkanalen med vidliggande norra och södra hamngator, kallades förr Stora Hamngatan. Den var sedan stadens grundande den förnämsta delen av staden. De invånare som uppförde sina byggnader i sten tillförsäkrades de bästa tomterna längs kanalen, med bäst handelsförutsättningar.
På södra sidan ska byggnaderna med uthus och bryggor ha gått ända ner till kanalen, medan de låga boningshusen vars tak var täckta med torv, vände sina gavlar mot Drottninggatan. Alla hus längs med kanalen skulle enligt 1639 års föreskrifter täckas med tegelpannor, men detta följdes nog sällan. Pålningen av kanalbrädden var länge bristfällig och krävde grundliga reparationer utmed kanalen 1673. Samtidigt belades hamngatorna med kullersten och träd planterades längs kanalen.
År 1628 uppfördes Kämpebron som en förening mellan Smedjegatan och Västra Hamngatan. Den första bron var byggd i trä. Den uppkallades efter fyra stycken, tio fot höga, kämpafigurer av trä i antik dräkt, som satt en i varje hörn.
I boken Göteborg under 300 år har en bildsvit som täcker åren 1780-1921, med Kämpebron och Stora Hamngatan österut som ständigt motiv, samlats. Det tog lång tid för tomterna längs kanalen att fyllas, men på en målning från slutet av 1700-talet är båda sidorna bebyggda fullt ut. Kämpebron var sedan 1706 byggd i sten och utgör centralt motiv i målningen med stenvalv och vindbrygga som släpper igenom mindre fartyg och båtar. Redan 1696 byggdes den tvärgående stenbro som förlängde Södra Hamngatan till Lilla torget. På akvarellen sticker Christinae kyrktorn upp till vänster, och till höger domkyrkans. Längs Södra Hamngatan dominerar tvåvånings trähus. Längs Norra Hamngatan däremot finns flera stenhus varav de mest monumentala är Ostindiska huset och Sahlgrenska huset med sin fritrappa.
I en senare akvarell från 1820-talet är småstadsprägeln vid Lilla torget och Södra Hamngatan försvunnen till förmån för trevåningsbyggnader i sten på båda sidor om kanalen. Orsaken till trähusens försvinnande är den stora branden 1802. Även träden som planterats på 1670-talet strök med.
Efter en serie bränder där i princip alla trähuskvarter utplånats fick myndigheterna nog och 1803 hade Kungl. Maj:t fastställt en ny byggnadsordning för Göteborg, med 'beqvämlighet och prydelighet' som ledord. Den viktigaste bestämmelsen var totalförbudet mot trähus innanför vallarna. Husen skulle vara grundmurade stenhus, minst två våningar (gärna mer) och med 'regulliert och skickeligt utseende'. Omdaningen i material och stil var till stor del byggt på stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlbergs idéer. Förutom trevåningshuset för direktören William Chalmers, och en mängd andra hus i nyklassicistisk anda, utformade han de stenpollare med kättingslänkar som sattes upp längsmed kajerna. Själva kajskoningen bestod dock fortfarande av kallmur. Posten som stadsarkitekt togs sedan över av J Hagberg som fortsatte i samma nyklassicistiska anda (se byggnad NORRA HAMNGATAN 10/SMEDJEGATAN 7-9).
I mitten av 1800-talet genomgick Hamnkanalen stora förändringar. 1847-1848 belades Södra Hamngatan med tuktad sten, och ett geometriskt tätare mönster ersatte det omväxlande, ojämna och jordiga underlaget. Den kallmurade kajskoningen från 1700-talets början ersattes med huggen sten. Korsningen Västra Hamngatan/Södra Hamngatan blev bredare och marken slätades ut genom kraftigare grundmurning, vilket ökade trafikkapaciteten som började bli ett allt högre krav.
1862-1864 revs de brantare valvbroarna från början av 1700-talet till förmån för 'liggande' broar med två grundfästen i kanalen och en vindbrygga. En droskstation med skyddshus för kuskarna förlades till Lilla torgets mitt.
1889 uppförs den fyra våningar höga hörnbyggnaden vid Lilla torget för Göteborgs enskilda bank (idag renskrapad på alla dekor). 1910 uppförs G Wickmans sju våningar höga jugendbyggnad för försäkringsbolaget Skandia. De båda byggnaderna sätter an en helt annan skala längs kanalen än tidigare. Sedan 1905 pryds torget av John Börjessons staty föreställande Jonas Alströmer. 1902-1905 fylldes Västra Hamnkanalen igen.
Trakten kring Kämpebron var fram till modern tid ett av stadens mest trafikerade områden. Fortfarande på 1920-talet är platsen livlig med pråmar och skutor som lossar sitt gods utanför Kämpebron i höjd med Lilla torget. Det är en intressant brytningstid med spårvagnstrafik, bildroskor, hästdragna vagnar och lastpråmar som möts framför Kämpebron.
1925 rivs den liggande bron, återigen ersatt med en valvbro som höjer sig på mitten. Medvetandet om moderniteten och den föränderliga tiden har i denna bro gett ett mer historiserande uttryck. Detta märks i grovhuggna valv, slutstenar och brofästen. Den nya bron innebär kämpafigurernas återkomst. En grön balustrad omsluter bron på båda sidor, på brons mitt krönta av kämpafigurer, utförda av Arvid Fuhre. Bron blev också bredare vilket tillgodosedde kraven på ökad trafikkapacitet.
Brons utseende från 1866 kan fortfarande ses i Tyska bron (framför Tyska kyrkan) som fick samma utförande.