MARIAKAPELLET

Kapellet med tillhörande församlingsgård är uppfört 1994 som en sammanhängande byggnad. Själva kapellet är tydligt markerat genom sin tolvkantiga plan och sin höjd. Sydväst om kapellet ansluter församlingsgårdens länga med karaktäristiskt avfasade hörn. Längs kapellets nordvästra sida är en lägre byggnadskropp som följer kapellets form, denna rymmer vapenhus, kapprum, expedition, toaletter och längst i norr en sakristia. Således är det bara kapellets östra tredjedel som har fasad i fullhöjd. Under sakristian finns en källare. Framför entrén och längs med församlingsgårdens norra långsida står ett sentida skärmtak med pulpetform.

Byggnaden vilar på en sockel av gråmålad betong. Fasaderna är klädda med en ohyvlad och profilerad lockpanel, målad i rödbrun gammalrosa oljefärg. Kapellets resliga östfasad indelas av ett horisontalt band, vilket även skär av de fyra vertikala fönsterslitsar som svarar mot rummets fulla höjd. I gavelröstet är åt öster ett tolvkantigt fönster med korspost och åt väster två små kantiga fönster. Det tolvkantiga fönstret upprepas i sakristians och församlingsgårdens gavlar. I övrigt rör det sig i byggnaden om kvadratiska fönster med mittpost och bågar med enkla horisontella spröjsar. I kapellet är fönsterbågarna av vitmålat trä, i övrigt huvudsakligen med vita stålprofiler. Entrén är placerad direkt väster om kapellet, i vinkeln mot församlingsgården. Den är utformad som ett modernt standardiserat glasparti med röda stålprofiler. Sakristian och församlingsgården har egna dörrpartier i form av vita, delvis glasade pardörrar. Kapellet bär ett flackt sadeltak med hjulkors av smide i båda nockändarna. Församlingsgård och vapenhus/sakristia har tvådelade pulpettak med avdelande horisontellt fönsterband som ger ett överljus åt rummen. Alla takfall är täckta med falsad plåt, svagt gråmålad. Stor omsorg har lagts om avvattningssystemet med fyrkantiga profiler på rännor och rör.

När Mariakapellet uppfördes vintern 19931994 blev det Eksjös första distrikts- eller stadsdelskyrka. Stadsdelen Kvarnarp hade tagit form redan på 1970-talet, men utbyggnaden av samhällsservice uteblev. När kapellet med sin församlingsgård kom till kallades det Kvarnarpsgården men fick ganska omgående namnet Mariakapellet. Av protokollen från planeringskommitténs möten under byggprocessen framgår klart målsättningen med kyrka och församlingsgård: Viktigaste målgruppen är familjerna med barn och ungdomar. Som arkitekt hade man anlitat Lennart Arfwidsson vid ATRIO i Västervik. Studiebesök hade företagits till två distriktskyrkor i Västervik, vilka ritats av just Arfwidsson, för att studera byggnaderna och verksamheten. De båda kyrkorna var Sankt Andreas kapell från 1970-talet och Sankt Nikolai kapell från 1980-talet. Båda är så kallade centralkyrkor som är tätt sammanlänkade med tillhörande församlingsutrymmen, här i form av två längor som konvergerar i kyrkorummet. Man kan se flera drag som återkommer i Mariakapellet. Den rundade formen känns även igen från Sankt Johannes i Habo från 1993. Invigningen ägde rum den 5 juni 1994.

Kyrkorådets ordförande Inge Werner uttryckte att syftet med den nya församlingsgården var att den skall medverka till en nödvändig förnyelse inför 2000-talet. I Kvarnarp vill vi ömsint och försiktigt leta oss fram till nya verksamhetsformer, särskilt vad gäller barn-, ungdoms- och familjearbetet, allt i intim samverkan med Kvarnarpsborna verksamhetsformer som kan appliceras även inom församlingen i övrigt! // En början till vitalisering och förnyelse av hela församlingen! Med tillkomsten av Mariakapellet inrättades en tjänst som distriktspräst. Det var en målsättning att nå ut till nya grupper och erbjuda en bred vardagsverksamhet för familjerna i området.
Sedan Mariakapellets tillkomst har det förändrats endast i så måtto att ett större skärmtak byggts framför entrén och att delar av kyrkorummets inredning flyttats undan (ambo och knäfall) för att få mer utrymme samt att stolraderna i samma syfte fått en mer rundad uppställning.

Kapellet har som nämnts en tolvkantig plan och saknar därmed markerat kor. Altaret är dock traditionellt placerat i öster och ingången i väster. Två av väggsidorna i sydväst har vikväggar in mot församlingshemmet. I norr är en dörr till sakristia. Rumsvolymen är reslig, öppen upp till nock, och domineras av en stor ringformig mässingskrona med droppformade pendlar. Rummet är möblerat med tre rader av kopplade stolar, placerade i en halvcirkel mot altaret. I anslutning till altaret står dopfunt, piano och en flyttbar kistorgel. En ambo och ett knäfall förvaras i källaren.

Golvet är belagt med linoleummatta, gråspräcklig med ljusgul fris längs väggarna. Väggarna är klädda med kryssfanérskivor som betsats svagt, de nedersta i en röd nyans, vilket skapar intryck av en bröstning. I rummets halva höjd är en horisontal fris av samma skivmaterial, schablonmålad med stiliserade vita liljor och trossymboler. Vägglampetterna av mässing (modell Aurora) är utformade i överensstämmelse med ljusringens pendlar. På ömse sidor om porten i väster är infällda bokhyllor och skåp. Porten från vapenhuset har släta pardörrar med björkfanér. Dörrlisterna har en rundad profil med utanpåliggande kraftig rundstav, målade i gammalrosa lasyr. Fönsteröppningarna utgörs av fyra slitsar från golv till tak i öster samt ett tolvkantigt fönster strax under nock över altaret. Taket har flacka fall klädda med omålad granspont. Nockbjälken är av laserat limträ.

Altarbordet har tre ben och är placerat invid väggen. Det är tillverkat i masurbjörk med skiva av björkrot. Det mellersta benet är dekorerat med ett hjulkors. Dopfunten på fyra ben är tillverkad i samma material som altaret och bär en glasskål från Rosdala glasbruk. Över altaret hänger ett krucifix av Eva Spångberg. Orgeln är av kistmodell och omfattar en manual med fyra stämmor. Den är tillverkad 1978 av Klaus Becker, orgelbyggare i Kupfermühle utanför Hamburg. Fodralet är av ek.

Vapenhuset är snarare ett kyrktorg som sträcker sig runt nästan halva kyrkan. Entrén är placerad i linje med porten till kapellet. Norr därom är en korridor med kapprum, expedition och toaletter. Längst i norr är en dörr till sakristia. I söder är bord och stolar samt glasade dörrar mot samlingssal. Golvet är belagt med gråspräcklig linoleummatta, väggarna har vitmålad glasfiberväv. Taket har ett fönsterband som ger överljus. På jämna avstånd är synliga limträbalkar, laserade i svagt rosa. Samlingssalen har vikvägg mot kapellet och köket samt en extra vikvägg som kan avskilja en del som utrymme för barntimma.