Reslövs kyrka

Reslövs kyrka består av kvadratiskt västtorn, långhus med korsarmar i norr och söder, kor samt längst i öster en rakt avslutad sakristia. Korsarmarna är i det närmaste att betrakta som sidoskepp, då de upptar näst intill hela långhusets längd som därmed inte har några synliga fasader. I mötet mellan norra korsarmen och koret finns en mindre kvadratisk utbyggnad.

Tornet och dess dekorativa detaljer som listverk och hörnpilastrar är slätputsade, medan övriga fasader är spritputsade. Kyrkan är i sin helhet kalkvittad. Korsarmarna vilar på en spritputsad, svagt framskjutande sockel. Övriga byggnadsdelar saknar synlig sockel. Långhus, korsarmar, kor och sakristia har kopparavtäckta sadeltak torntaket och spiran är avtäckta med blyplåt.

De rundbågiga fönsteröppningarna i korsarmar, kor och sakristia tillkom vid mitten av 1800-talet. Omfattningarnas utformning i rött tegel som kragar in i tre raka språng delas med dörromfattningarna i väst-, nord- och sydportalerna, medan östportalens innersta tegelsprånget uppdelats i en lägre rundbåge med överliggande rundfönster. Norra och södra portalernas rakslutade pardörrar i ek med lunettformade överljus är från samma tid. Överljusens färgade glas är blyspröjsade i geometriska former. Östportalens dörrblad i brunlackad furu är liksom västportalens tillverkade 1965. Fönsterbågarna i brunlackad ek tillkom 197879 och är försedda med två isolerglas med ett mellanliggande blyspröjsat fönster. Varje fönsteröppning har sex bågar, de fyra nedersta rektangulära medan de två översta följer öppningens rundbågeform.

Västportalen i tornet fungerar som kyrkans huvudingång och utgörs av en rundbågig omfattning i handslaget rött tegel i tre språng. I denna sitter en rakt avslutad pardörr klädd med brunlackad, stående furupanel som tillkom vid 1965 års restaurering. Trycke och låsskylt i mässing av modernt snitt utan profilering. Nedtill en sparkplåt i koppar. Ovan pardörren ett lunettformat överljus med klarglas som delas av en vertikal spröjs. Utanpå lunettbågen sitter ett smitt järngaller. På tornets södra sida står en kraftig strävpelare avtäckt med kopparplåt. På norra sidan i andra våningen finns tornets enda fönsteröppning, en smal rektangulär öppning som är ursprunglig. Vid övergången till klockvåningen, som troligen tillkommit senare, kragar murverket in. Ljudöppningarna i fyra väderstreck består av två smala rundbågiga öppningar vardera, som ursprungligen varit kopplade med kolonnetter. Tornhuven i barockstil med karnisformade fall avslutas med en tornspira ståendes på en öppen lanternin.

Reslövs kyrka uppfördes som en romansk stenkyrka med långhus, kor med halvrund absid samt torn i väster vid slutet av 1000-talet eller 1100-talets början. Att kyrkor försågs med torn var vid denna tid mycket ovanligt. På platsen fanns innan dess en träkyrka från 900-talet. Vid mitten av 1100-talet utsmyckades kyrkan invändigt med kalkmålningar. Ett undre målningslager finns under detta, sannolikt ursprungligt från kyrkans uppförande.

Tornet valvslagning anses vara kyrkans äldsta och utfördes under 1200- eller 1300-tal. Någon gång under 1300- eller 1400-tal uppfördes vapenhus vid syd- och nordportalerna. Under 1400-talet valvslogs också kyrkorummet, vilket med största sannolikhet går att koppla till de gotiska takstolarna som enligt dendrokronologiska undersökningar bör ha tillkommit cirka 1420. Under 1500-talet revs absiden i öster och istället tillkom en kvadratisk sakristia i tegel som valvslogs vid uppförandet.

I närheten av Reslöv ligger godset Trollenäs, som räknas som ätten Thotts stamgods och innan det 1682 övergick i släkten Trolles ägo endast benämndes Näs. Reslövs kyrka har fungerat som patronatskyrka åt godset och kyrkans patronus har bekostat flera inventarier och arbeten i kyrkan. På 1630-talet tillkommer exempelvis kyrkans nuvarande predikstol genom en donation från Tage Ottesen Thott, som under kommande decennier även bekostar en taktäckning av hela kyrkan i bly samt ny altartavla, silverkalk
och mässhake.

1654, under Horns krig, bortförs kyrkklockan av svenska trupper till Markaryds kyrka. När Reslövs församling på 1700-talet återkräver klockan svarar Markaryd att klockan enligt deras kyrkbok först hade stulits från Markaryd till Reslöv. Eftersom klockan nu är omgjuten kan den rätta tillhörigheten inte fastställas, och Reslövs församling drar efter denna förklaring tillbaka sitt krav på återlämnande. De första bevarade inventarieförteckningarna och beskrivningarna av kyrkan upprättas under slutet av 1600-talet. I dessa handlingar nämns inte det norra vapenhuset, varför det är sannolikt att det rivits vid denna tid.

1799 utvidgas kyrkan med en korsarm i norr och 1821-22 uppförs även en i söder, vilket medför att det södra vapenhuset rivs. De båda korsarmarna står på vapenhusens västra grundmurar men är ungefär dubbelt så breda som de medeltida vapenhusen var.

1837 kläs kyrkans bly- och tegeltak om med kopparplåt undantaget tornspiran och delar av långhustaket som alltjämt är blyinklädda. På 1850-talet får kyrkan nya fönster och dörrar. Invändigt tillkommer nytt golv, slutna bänkkvarter samt en spiraltrappa i vapenhuset. Arbetena överses troligen av C.G. Brunius som decenniet tidigare upprättat en beskrivning av kyrkan. 1859 installeras ny orgel, tillverkad av Sven Fogelberg i Lund, på läktaren i väster. 1877 uppförs en mindre kvadratisk tillbyggnad för värmeanläggning mellan koret och norra korsarmen. 1902 grävs källare under tillbyggnaden.

1904 dokumenterar domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin Reslövs kyrkan och upprättar ett restaureringsprogram. Av Wåhlins dokumentation framgår bland annat att valvens ribbor och gördelbågar var kvadermålade samt att sakristian doldes bakom ett skrank i nygotiskt utförande. Han beskriver även romanska kalkmålningar ovanför valvslagningarna, på östra långhusväggen och på samtliga väggar i koret. Wåhlins restaureringsförslag blir omfattande men när arbetena genomförs 1909 kommer endast en bråkdel av förslaget förverkligas. Kyrkan får då sina nuvarande öppna bänkkvarter och troligen även nytt golv av viktoriaplattor. En ny orgel tillverkad av Åkerman & Lund i Stockholm med fasad ritad av Wåhlin installeras på läktaren.

1918 installeras elektrisk belysning och 1929 får kyrkan elektriskt värmesystem. 1933 genomförs förändringar i koret då altarbord, altarring och korskrank tillverkas efter ritningar av länsarkitekt Nils A. Blanck. Altarring och korskrank utförs i det för tiden mycket moderna materialet masonit. Den tidigare altarringen i järnsmide hade tillverkats på 1800-talet av en lokal smed, en likadan finns ännu bevarad i Östra Karaby kyrka.

Domkyrkoarkitekten Eiler Græbe upprättar 1948 handlingar för restaureringar av kyrkan som bland annat omfattar flyttning av orgeln till norra korsarmen, ny altarbarriär, nya golv, samt ändring av bänkar, bänkkvarter och fönster. De flesta av åtgärderna genomförs dock inte förrän vid en restaurering 196465 under ledning av arkitekt Torsten Leon-Nilson samt 197879 efter arbetsbeskrivningar av byggmästare Nils Pehrson, Stävie. Förändringarna under dessa decennier präglar än idag kyrkorummet.

Under 2000-talets första hälft installeras jordvärme i kyrkan varpå det tidigare pannrummet ombyggs till RWC. 20092010 byts tornspirans stomme från 1692 ut mot en nytillverkad kopia och blyplåtarna gjuts om. Församlingen hade av ekonomiska skäl önskat byta takmaterial till kopparplåt, men förslaget avslogs av länsrätten med hänvisning till blytakets kulturhistoriska värden.

Kyrkans huvudentré leder in till vapenhuset i västtornets bottenvåning. Golvet är belagt med åttkantiga gula tegelplattor med svarta kvadratiska hörnstenar. Väggarna och det fyrdelade ribbvalvet är vitkalkade. Rummet domineras av den omsorgsfullt utformade spiraltrappan i brunmålat trä som leder till tornvinden. Vapenhuset är i övrigt inrett med bokbord, kapphängare och kyrkans series pastorum. Två äldre gravstenar är uppställda mot södra och västra väggen. Det glasade vägg- och dörrpartiet med ramverk i ek avskiljer vapenhuset från långhuset i öster.

Tornets övre våningar har brädade golv och oputsade murar. Från andra tornvåningen nås kyrkvinden genom en högt placerad, smal romansk öppning i murverket. I andra tornvåningens nordvästra hörn finns rester av en murad ej ursprunglig torntrappa. Fjärde våningen utgör klockvåning, där klockbocken i ek återfinns under takspiran. Klockbocken tillkom enligt kyrkans räkenskaper 1742 men anpassades sannolikt 1768 för två klockor.

Långhusvindens medeltida taklag i ek har som tidigare nämnts daterats till cirka 1420, medan korets taklag i furu tillkommit senare. Sakristians taklag består av återanvänt timmer, mestadels i ek men även furu. Frånsett korsarmarnas tunnvalv är kyrkans valv oisolerade. På långhusets östra gavelsida samt på östra och norra sidan av koret upptäckte Theodor Wåhlin 1904 kalkmålningar i två lager. Det övre lagret är daterat till 1150-tal vilket gör de underliggande målningarna till några av de äldsta bevarade kalkmålningarna i Skåne. Flera av målningarna har emellertid förstörts sedan Wåhlin upptäckte dem, och de fragment som ännu finns kvar är i dåligt skick.

Kyrkorummet består av det romanska långhuset som genom stora rundbågiga valvöppningar avskiljs från korsarmarna från 1700-talets slut respektive 1800-talets början. Långhuset har två kvarter med öppna bänkkvarter på ömse sidor mittgången och detsamma gäller för södra korsarmen. Norra korsarmen har ett kvarter i den östra delen medan det tidigare kvarteret i väster fick lämna plats för orgeln 1965. Golvet är
belagt med kvadratiska röda tegelplattor förutom i långhusets två bänkkvarter och vid orgeln, där det ligger lackade furugolv. Korsarmarnas tak består av putsade tunnvalv av trä. Långhusets två travéer är slagna med spetsbågiga korsvalv mellan spetsbågiga sköld- och gördelbågar. Valv, sköld- och gördelbågar, hörnpilastrar är liksom väggarna vitkalkade. På gördelbågen norr om väggpartiet mot vapenhuset finns frilagda kalkmålningar som troligen utförts på 1400-talet.

Genom den romanska triumfbågen och via två trappsteg i sandsten nås koret, som avgränsas mot sakristian i öster av altaruppsatsen och tribunbågen. Golven är sedan 1979 belagda med kvadratiska kalkstensplattor, grå i sakristian och röda i koret. Väggar, valv och fönstersmygar är vitkalkade. I sakristians ingång rakt i öster sitter en gråmålad trädörr med kvadratiska fyllningar från mitten av 1800-talet.

Inredning och inventarier
Altaret består av ett blockaltare i rött helsingborgstegel med skiva av slipad kalksten. Altaret tillverkades 1979 och ersatte då ett liknande altare som 1933 uppförts av byggmästaren Olof Svensson i Marieholm efter ritningar av länsarkitekt Nils A. Blanck.

Altaruppsatsen från 1965 är ritad av Torsten Leon Nilsson och består av en gavelformad skärm i ek, som liksom altaret närmast är en replika av en altaruppsats från 1933. Altartavlan framställer bergspredikan och målades 1933 av konstnären Hugo Gehlin.

Altarringen i ek från 1967 är ritad av Torsten Leon Nilsson och består av raka parställda ståndare med oprofilerade över- och underliggare. Knäfallet är klätt med blått tyg. Ekpartierna var tidigare vitkalkade.

Predikstolen tillverkades 1630 av bildhuggaren Statius Otto i Lübeck och skänktes tillsammans med en baldakin som inte finns bevarad till kyrkan av dess dåvarande patronus Tage Ottesen Thott. Den fyrsidiga korgen vilar på ett karnisformat understycke och har panelfyllningar i skuren relief som framställer Kristi födelse, korsfästelsen, uppståndelsen, himmelsfärden och yttersta domen. Fyllningarna avgränsas av skulpturer föreställande de fyra evangelisterna och två apostlar med respektive attribut. Predikstolen har målats om och restaurerats vid minst fyra tillfällen, 1751, 1774, 1937 och 1980. Trappans vinkelställda sidostycken i ek tillkom 1979 och har tre fyllningsspeglar vardera.

Dopfunten i sandsten tillskrivs Höörgruppen och Mårten stenmästare och ska ha tillverkats vid 1100-talets slut. Dopfatet i driven mässing är ett holländskt arbete från 1621. Funten är målad i rödbrun kulör och cuppan pryds av en bred palmettfris med druvklasar, rundlar och liljor. 1693 nämns en skada i funtens ena sida som idag är lagad med murbruk och 1830 sägs dopfunten stå på en bottensten som inte längre finns bevarad. Vid restaureringen 197879 flyttades dopfunten ner från korets nordvästra hörn och fick sin nuvarande placering i långhuset norr om triumfbågen.

Dopfunten i sandsten tillskrivs Höörgruppen och Mårten stenmästare och ska ha tillverkats vid 1100-talets slut. Dopfatet i driven mässing är ett holländskt arbete från 1621. Funten är målad i rödbrun kulör och cuppan pryds av en bred palmettfris med druvklasar, rundlar och liljor. 1693 nämns en skada i funtens ena sida som idag är lagad med murbruk och 1830 sägs dopfunten stå på en bottensten som inte längre finns bevarad. Vid restaureringen 197879 flyttades dopfunten ner från korets nordvästra hörn och fick sin nuvarande placering i långhuset norr om triumfbågen.

Bänkinredningen från 1909 i öppna kvarter ritades av Theodor Wåhlin och är målad i en blå kulör med accenter i rött och grått. I sitt ursprungsutförande hade bänkarna ett typiskt nygotiskt utseende med detaljer som fyrpass i relief och rundlar på gavelkrönen. Gavlarnas utformning förenklades på 1940-talet efter inrådan från Byggnadsstyrelsen samtidigt som sitsarna breddades. Bänkgavlarna i Eslövs kyrka har en utformning som i det närmaste överensstämmer med hur bänkarna i Reslöv såg ut innan dessa ändringar.

Orgeln tillverkades 1965 av Fredriksbergs Orgelbyggeri i Hilleröd, Danmark och har 15 stämmor fördelade på manual och pedal. Den modernistiska fasaden i ek med synliga pipor ritades av Torsten Leon-Nilson 1964.

Kyrkan har två kyrkklockor i malm. Storklockan är enligt inskriften omgjuten 1910 av Joh. A. Beckman & Co i Stockholm och rikligt utsmyckad med bland annat bårder av eklöv, ekollon, vinrankor och tuppar samt motiv av änglar hållandes guds allseende öga och en svan omgiven av en törnekrans. Lillklockan är omgjuten 1768 av Andreas Wetterholtz och pryds av en akantusfris och inskrifter.

Reslövs kyrka har därtill ett flertal inventarier av stort kulturhistoriskt intresse. Bland annat kan nämnas triumfkrucifix och rökelsekar från 1400-talet (vilka förvaras på Historiska museet i Lund), mässhakar från 1600-respektive 1700-talet, en malmstake från 1600-talet samt en klotformad nattvardssamovar i försilvrad mässing från 1800-talet.