Hofors kyrka

Under 1900-talets mitt uppfördes ett flertal kyrkor av de stilgivande arkitekterna Lewerentz och Celsing i arkaiserande stil, något som skulle komma att påverka tidens kyrkoarkitektur. Hofors kyrka uppfördes 1962 efter ritningar av arkitekt Bengt Romare, vilken inspirerades av detta stilideal. Kyrkan har en rektangulär planform med utbyggt avsmalnande kor i väster och en indragen tornkropp åt öster. Kyrkan vilar på en sockel av huggen sten, stommen är synlig i form av rödbrunt tegel med slätstrukna fogar. Det kraftiga och långt neddragna sadeltaket belagt med falsad kopparplåt bidrar till fasadens närmast triangulära utformning och monumentala verkan.

Tornet skjuter ut från östfasadens mitt och ger ett tungt och slutet intryck. Uppåt avslutas tornet med ett spetsigt gavelparti täckt av ett sadeltak, vilket kröns av två smäckra kors. Tornet genombryts av profilerade ljudöppningar, med dels raka avslut, dels stilistiskt enkla spetsbågar. I de genombrutna ljudluckorna avtecknar sig kyrkklockan som en svart siluett.
Tornuren har getts en mycket markant utformning och central placering mitt på de annars släta tornfasaderna.

Nedre delen av kyrkans entréfasad ger liksom tornet, ett slutet intryck, med de i det närmaste ogenomträngliga fönstergluggarna som är indragna i fasadlivet. De tre entréportarna mot öster omramas av dekorativt utformat murverk. Portarna av fernissad ek är indelade i vertikala och horisontala linjer som samspelar med fönstergluggarnas utformning. Fasadens övre del, över mansnivå, är uppbruten av vertikalt sträckta glaspartier. Här tillåts himlen spegla sig i fasaden.

Mot norr fanns ursprungligen en förbindelse till sakristian, genom en nu igensatt dörr från kyrkorummet. År 1994 förlängdes sakristiabyggnaden med ett församlingshem, Djupdalen, efter ritningar av Jerk Alton arkitektkontor AB. I samband med att sakristian förlängdes med ett församlingshem togs en ny passageöppning upp mot norr. Församlingshemmet är i sin arkitektur inspirerad av den befintliga kyrkobyggnaden och är uppförd av rött tegel med valmat och plåtbeklätt tak.

Kyrkorummets interiör är rymlig och präglas av det monumentalt verkande taket, vars form förtydligas av de takstolsliknade betongelementen som har sin bas på golvet. Väggarna är murade med tegel i rödbruna nyanser, vilket ger liv åt de annars massiva murarna.
Det tunga taket och de allvarsamma mörka murarna bryts upp av de vertikalt sträckta fönstren som tillåter ljusinsläpp. Särskilt de utsträckta fönstren i koret bildar mycket effektfulla ljusinsläpp. Orgelläktaren som sträcker sig längs hela den nordvästra fasaden är buren av betongbjälkar. Läktarbarriären är enkelt utförd i faner. På läktarens mitt står orgeln, uppförd samtidigt med kyrkan.

Kyrkorummets bänkar är ordnade i två öppna kvarter med en central mittgång. Furubänkarna är laserade i samma bruna nyans som taket och läktarbarriären. Det upphöjda korgolvet är belagt med kalksten, liksom gångarna. Gångarna skyddas av mattor i en gråblå kulör. Kyrkorummets övriga golv är belagda med stavparkett. Koret är enkelt och sparsmakat utformat, försett med den allra nödvändigaste inredningen och inventarierna; altare, altarring, predikstol och dopfunt. Predikstolens brunlaserade rena yta knyter an till kyrkorummets övriga inredning. På altarväggen hänger ett stort träkors, som harmonierar fint med det sparsmakade rummet. Kororgeln, liksom ett fåtal ytterligare inventarier, har tillkommit under senare tid. Långhuset är försett med smäckra takkronor av mattborstad mässing som avtecknar sig som smycken mot de mörka tegelväggarna. Takkronorna har under senare tid justerats efter ritningar av Jerk Altons arkitektkontor AB.

Under 1990-talet genomfördes interiöra förändringar efter ett förslag upprättat av arkitekt Jerk Alton AB. De fyra främre bänkarna togs bort för att ge plats åt en vardagskyrka med centralaltare och lösa stolar. Ovan centralaltaret kompletterades rummet med en ny armatur.