VÄNE- ÅSAKA KYRKA

Väne-Åsaka kyrka räknar sina anor från slutet av 1100-talet och cirka 15 meter av långhusets sydvästra sida bedöms återstå av den byggnaden. Dopfunten från denna tid finns bevarad. Under 1600-talet utfördes flera reparationer och förbättringar. 1727 utvidgades kyrkan, troligen åt norr och öster, och ett tresidigt kor med kordörr byggdes till. En predikstol skänktes i samband därmed och 1735 donerades altaruppsatsen. 1745 finns en uppgift om att västra gaveln och en läktare förfärdigades. 1750 var tydligen det hela klart för då dekorerades kyrkorummet av den kände kyrkomålaren Johan Risberg från Skövde. I taket över altarringen målades i olja treenigheten (bland annat med Frälsaren sittande på regnbågen med jordklotet som fotpall) och längs sidorna medaljonger med scener ur Jesu liv, främst passionshistorien, andra teckningar, bibelspråk samt konstnärens signatur. Hela taket beströddes med livliga små molnformationer. Över läktaren skildrades sedvanliga helvetesscener med fördömda suputer, både rik och fattig, samt kortspelare. Bland dessa hävdas att ett av de avporträtterade var en styresman i socknen som konstnären var osams med. Sannolikt var det även Risberg som målade tavlorna på läktarbarriären och draperidekoren runt altaret och fönstren. 1829 hade kyrkan skiffertak och två ingångar på södra sidan med ett vapenhus till den västra. Långhuset hade nitton bänkrader på var sida mittgången och en västläktare med fem bänkrader. På ömse sida om altaret pryddes väggen med skriftspråk: "Christus är den som döder är" respektive "Ja han är ock den som uppväckter är". Innanför den "lilla kyrkodörren" låg Weinholtzska familjens gravsten. 1836 uppfördes ett torn som fick ersätta den gamla klockstapeln. Rimligt är att den västra dörren i sydfasaden sattes igen när den ersattes av tornets västport. Intressant att notera är att en stor del av byn brann 23 maj 1833 och ritningsarbetet till tornet startade i november samma år, kanske som en viktig kraftsamlande manifestation inför byns återuppbyggnad. Tre olika ritningsförslag gjordes och det antagna var från 1835. Tornets arkitekt och byggmästare var byggmästare P. Söderberg från Åsaka. Hans ritningsförslag omarbetades av Överintendentsämbetet till mer tidsenligt smyckade och påkostade tornvarianter med lanternin eller bredbrättad huv med friser. Sockenmännen ansåg dock prydnader onödiga eftersom tornet inte låg vid vägen och en lanternin skulle orsaka för dyrt underhåll och kunna anses som skrytsam, till och med smaklös. Därmed hörsammades önskemålen slutligen av myndigheten 1835 och kyrkan fick sitt enkla torn som ser likadant ut än idag. I samband med tornbygget sattes den medeltida sydporten igen. 1852 vidtogs en genomgripande renovering av kyrkorummet då golv och bänkar byttes, med undantag för korbänkarna. Läktaren sänktes och byggdes om men behöll inredning och den gamla bröstningen.
I en reseberättelse av G. Djurklou 1868 kommenterade han, med syftning på kortspelaren i helvetesmålningen över läktaren, att västgötarna skulle vara särskilt begivna på sådant, särskilt som han hört hur besökande lantmän kommenterat spelarens säkra vinst med fyra äss på hand. Han vittnade också om att det hängde flera basunänglar i koret med uppslagna böcker och rullar med bibelspråk. Dopfunten stod i vapenhuset, en inte ovanlig förvaringsplats i äldre tid, och han uppger att "allt äldre bortstals 1671".
1898 genomfördes nästa stora renovering. Läckage hade skadat innertaket och drag från fönster och tak förtog kaminens effekt. Byggmästare P. A. Hallander gjorde ritningar som efter interna diskussioner insändes till Överintendentsämbetet där de bearbetades av arkitekt Fredrik Lilljekvist. Ritningarna återkom emellertid inte till bygget förrän 1899 då det mesta stod klart, men man förband sig att åtminstone färdigställa orgelfasad och läktare enligt dessa. Fasaderna spritputsades med slätputsade foder runt fönstren som förlängdes nedtill. Ett foto från sekelskiftet visar att fasaden var mörkare än idag med framträdande vita omfattningar kring alla öppningar. Taken lagades och torntaket belades med plåt. För att en orgel skulle kunna installeras höjdes taket till takstolarnas tvärband så det platta brädinnertaket blev ett slags tredingstak med pärlspånt istället. Tvärbjälkarna som höll innertaket togs bort och Risbergs takmålningar med molnformationer brändes eller auktionerades ut. Ett par blev dock kvar, lösa eller som fasta delar av vindens avbalkningar. Nya nummertavlor och altarring gjordes. Nya bänkar skulle också installerats men av någon anledning behölls de gamla enligt uppgift. Predikstolens tak avlägsnades. Orgeln installerades 1899-1900. Hela interiören målades om i vitt och guld, även de äldre inventarierna. Sakristian uppfördes 1903 efter att en donation gjorts. 1936 genomgick kyrkan en ny stor renovering under ledning av arkitekt Adolf Niklasson. Redan på 1920-talet hade arkitekt Roland fått i uppdrag att sätt upp det gamla ljudtaket igen och göra en ny tornspira. Han blev dock sjuk och Erik Friberger tog över uppdraget och lade ett mer omfattande förslag 1925. Snickeridetaljerna från ljudtaket var skingrade: exempelvis hängde duvan över altaret och girlanderna hade anbragts under predikstolen. Altare och altarring skulle också återfå sina mer ursprungliga utseenden och dess äldre färger tas fram. Elarmaturerna av mjölkglaskupor ansågs för profana och skulle bytas. Idén att byta spira hade dock avfärdats. Förslaget utvecklades sedan ytterligare av Niklasson. Taken lades om, pannrum för centralvärme anordnades under sakristian och ytterdörrarna byttes, liksom trälisterna över västporten och i ljudgluggarna, vilka ersattes med täljstensfriser. Hela exteriören ommålades. Vapenhuset fick en ny läktartrappa och liksom sakristian ett nytt stengolv. Kyrkorummet fick nya öppna bänkar och nytt trägolv. Riksantikvarieämbetet accepterade inte församlingens önskan om öppna kvarter och 1937 sattes slutligen de gamla bänkdörrarna in. Predikstolen restaurerades, altarringen kläddes in med kryssfaner. Alla äldre inventariers originalfärg framtogs, restaurerades och konserverades. Kalkmålningar från 1700-talet framkom bakom altaruppsatsen liksom vid fönstren och konserverades. 1938 målades ett draperi runt altaruppsatsen på grundval av resterna. Taket ville man klä med masonit, men på myndigheternas inrådan kläddes det gamla taket med slätspåntade bräder. Plankorna med målningar av Risberg tillvaratogs. Hela interiören målades om med kalkfärg upptill och oljefärg nedtill i samma ljusgrågula färg, medan den fasta inredningen blev grågrön. Ny armatur installerades i hela kyrkan.
1951 sattes blyinfattade antikglas in i fönstren. Eftersom västportens putsomfattning vittrade önskade man en hållbarare omfattning i kalksten, vilket beviljades efter diskussioner. Installation av en elcentral i sakristian föranledde upptagning av en dörr åt öster, medan den önskade tillbyggnaden med toalett uteblev. 1960 göts betongplattor under golvet i kyrkorummet och ovanpå lades ny kalksten från Kinnekulle. Ett nytt altare gjordes av murat tegel och försågs med kalkstensskiva. Eluppvärmning installerades. 1981 utfördes mindre murreparationer och fasaderna färgades. Några år senare tillkom läktarunderbyggnaderna med kapp-/väntrum och skrudkammare. Tre bänkrader i väster kasserades därför. Arkitekt var Per Molnit. Sakristian var för liten för skrudförvaring och man behövde utrymme för kapphängare och samling. Fukten i vapenhuset skadade psalmböckerna som förvarades där och från bänkarna längst bak hörde man för dåligt. Altarringen minskades men balustraden återställdes, bänkarna fick ny färgsättning och takplafonden återfick en molndekoration. 1997 skedde en exteriör restaurering, då man konstaterade att fasaden var målad med kalk-, kc- eller silikatfärg på olika ställen, vilket omöjliggjorde enhetligt användande av kalkfärg. Plåt och snickerier linoljemålades. Rötskador i tornets konstruktion upptäcktes och åtgärdades.

Kyrkans kor är riktat något åt norr, men för tydlighetens skull anges raka väderstreck i det följande. Väne-Åsaka kyrka har ett kraftigt, lågt torn i väster och ett långhus med få fönster och en dörr i sydöst vid ett tresidigt kor i öster, samt en sakristia på norra sidan i öster. Sakristian har en källare med stensatt nedgång åt norr med grusad yta framför dörren.

FASAD - Vitfärgad, spritputsad fasad över sockeln, som är låg och kragar ut något. Fasaden renoverades senast 1996-97. Norra långhusmuren svänger konkavt såväl i lod som i plan, medan sydmurens yta är bucklig av utskjutande stenar och ojämn nedtill. På tornets norrvägg sitter sedan 1938 två gamla gravhällar med plåtavtäckning. Många raka ankarjärn i öglor markerar bjälklagens lägen i tornet. Över porten i väster är en stentavla infälld med årtalet 1836 i små romerska siffror. Sakristian har en slätputsad takgesims.

PORT - Dörrarna är likadana pardörrar från 1936 av laserad, fernissad ek med stående rektanglar i relief och kraftiga metallvred. Västporten är djupt indragen i en smyg klädd med lågerhuggen (räfflad) sten sedan 1952, vilket även omfattar öppningen och däröver sitter ett släthugget listverk av täljsten från 1936. Tätt ovanför krönet sitter ett fönster. Sydporten sitter i en djup, segmentbågsformad smyg med en rak, slätputsad omfattning och en stenhäll framför, samt utanför den en stor kalkstenshäll. Sakristians dörr vetter åt öster med en huggen stentrappa med fyra steg och smidesräcke. Dörren är likadan som de andra fast enkel. Källardörren är en enkel, fiskbenspanelklädd dörr, antagligen från 1903 med stort nyckelhål och ned till den leder tre huggna stentrappsteg. Källaren användes troligen som likkällare innan gravkapellet byggdes.

FÖNSTER - Fönstren är rundbågade och fick sin nuvarande form 1898, varifrån såväl klarglasen som de 1997 ljusbrunt linoljefärgsmålade snickerierna sannolikt stammar. Fönstren är fasta och sitter i slätputsade, vidgade smygar med målade solbänkar av betong, troligen från 1951. Långhuset har två fönster på respektive långsida och koret ett åt sydöst och ett nordöst, indelade till 12 rutor med en bredare spröjs i mitten och två spetsbågar i bågen. Åt väster har långhuset ett smalt fönster på var sida tornet, spröjsat till åtta rutor med två spetsbågar upptill. Lunettfönstret över porten i väster sitter i en grund smyg och har tre spröjsar från nederkantens mitt. Däröver sitter ett fönster likt långsidornas, spröjsat till sex rutor med två spetsbågar och en solbänk av en tjock, plan täljstensskiva från 1936 på kantiga konsoler. Tornet har en rundbågad ljudglugg på var sida med luckor av stående träbrädor och likadana solbänkar som tornfönstret fast med s-svängda konsoler. Sakristian har ett enluftsfönster åt norr. Ytterbågen är indelad i tre lufter och spröjsad till sex rutor samt i bågen två spetsbågar.

TAK - Långhuset har sadeltak med valmad spets, belagt med rektangulära skifferplattor. Sakristians sadeltak har kantställda, kvadratiska skifferplattor, lagda på rad över nocken. Under taksprånget är en brunmålad, profilerad trägesims med en kraftig, rundad list längst ned. Tornet har ett mycket flackt tälttak täckt av plåt i skivtäckning, troligen från 1936 och omlagt 1997, med ett högt kopparkors. Taksprånget är långt med en kraftig takgesims lik övriga. Hängrännor och stuprör är av kopparplåt.