VÄSTRA TORSÅS KYRKA

När kyrkan i Torsås by började bli så nedgången att församlingen bestämde att en ny kyrkobyggnad var nödvändig uppstod högljudda diskussioner om lämpligast placering. Kungl. Majestät fick slutligen avgöra frågan där byn Lönashult bedömdes vara mest fördelaktig då platsen låg centralt i socken. Torsås hade en stor del av befolkningen men låg invid gränsen mot Skatelövs socken. Den äldre kyrkan från 1730 revs 1874 där inventarier och byggmaterial auktionerades ut.

Ritningar beställdes från Överintendentsämbetet och de presenterades 1863. Av olika skäl påbörjades inte byggnationen utan först 1870 inleddes efter kyrkliga påtryckningar arbetet. Vid färdigställandet 1872 rymde kyrkorummet över 1500 personer och det treskeppiga långhuset med sina stora sidoläktare gav ett storslaget intryck. Kyrkan i Västra Torsås blev en av länets största kyrkor. Exteriören utmärks av den smala tornspiran och de båda stora sidoutbyggnaderna på långhuset medan interiören till stora delar är ett verk från 1963 då en närmast total omgestaltning av kyrkorummet genomfördes. Arkitekturen är influerad av det sena 1800-talets blandstilar men samtidigt framstår kyrkan som traditionell vad gäller utformning och planlösning.

Exteriöra förändringar

Exteriören är i huvudsak oförvanskad där förändringarna främst koncentreras till taken och dess täckning. I ett brev från 1922 kan följande läsas: låta att med svart svensk skiffer av små dimensioner omtäcka långhusets, sakristians och södra utbyggnadens tak, dock ej långhusets norra takfall då nuvarande spåntäckning är i gott stånd. Taken var ursprungligen spåntäckta men vid 1924 års restaurering valdes att täcka om taken med tegel, ej skiffer som först föreslagits. Torn och spira fick anstå och först 1953 utfördes en koppartäckning i samband med att nytt tegel lades på övriga takfall. Byte av takmaterial har varit vanligt på kyrkor under 1900-talet och även om det ur antikvarisk synvinkel varit önskvärt att bibehålla ursprunglig typ av takmaterial så får åtgärderna på Västra Torsås ändå anses som acceptabla.

Däremot har lanterninen kraftigt förvanskats genom att ytterväggarna klätts med skivor, eventuellt eternit, samt att fönstren ersatts med moderna aluminiumbågar. Åtgärderna som utfördes 1953 och 1984 är olyckliga och ger ett opassande intryck. Vid tillskapandet av pannrummet under sakristian 1963 göts en källartrappa och en skorsten uppmurades på norra takfallet. Även om skorstenen är iögonfallande har den exteriöra karaktären inte påverkats negativt. Övriga arbeten har främst varit koncentrerade kring regelbundna underhållsåtgärder vilket inbegripit putslagningar, avfärgning och målning av träytor.

Interiöra förändringar

Dagens interiör präglas i stor utsträckning av restaureringarna 1924 och 1963. Den av arkitekt Adolf Wiman ledda restaureringen 1924 kännetecknas främst av rena underhållsåtgärder där den mest påtagliga åtgärden var altarskåpets uppsättande på altaret. Den högst återhållsamma altarutsmyckning erhöll nu ett monumentalt altarskåp av stort värde som drastiskt omgestaltade hela koret genom sin tyngd och storlek. Klimatet i kyrkan förbättrades genom att innanfönster monterades i långhuset och ett vindfång byggdes mot vapenhuset. En intressant episod uppstod när målaren närmast på eget initiativ dekorerade koret med diverse symboler, församlingen ålades efter myndighetsbeslut att måla över dessa tillägg.

Förutom ett stort underhållsbehov iscensattes 1963 restaurering med kravet att anpassa kyrkorummet för en allt mindre församling. Arkitekt Hans Lindén fick i uppdrag att skapa ett modernt och funktionellt rum där antalet sittplatser drastiskt skulle minskas. En rad omfattande ingrepp utfördes där nya utrymmen tillkom, sektioner revs och bänkkvarteren minimerades. Orgelläktaren flyttades fram där väggpartiet lades fem meter framför den äldre sträckningen vilket möjliggjorde inrättandet av flera rum under läktaren. De båda sidoläktarna som sträckte sig ända till mittskeppet revs och förbindelsen med sidoutbyggnaderna murades igen. Samtidigt plockades bänkraderna på orgelläktaren bort, denna läktare som tidigare nåddes via vapenhuset erhöll två nya trappor som placerades framför läktarunderbyggnaderna. Mittgångens tre mässingskronor samt tre nytillverkade kronor av samma utförande hängdes upp ovanför de två kvarvarande bänkkvarteren.

Trappan i vapenhuset revs och golvet belades med kalkstensplattor. De båda sidoutbyggnaderna förlorade sin ursprungliga funktion genom att sidoläktarna revs. Den norra utbyggnaden omgestaltades fullkomligt genom att ett bårhus inrättades vilket bl.a. innebar att trappan och mellanvåningen revs och dörren till kyrkorummet murades igen. Den södra utbyggnaden har däremot bevarat sin äldre karaktär, golvet är original och trappan bibehölls då övervåningen kom att nyttjas som förråd.

Koret och sakristian utsattes för omvälvande förändringar. Skranket plockades ned, altaret flyttades fram och sakristian byggdes om till kapell. I sidoskeppen uppfördes två nya rum där sakristian fick sin nya plats i det norra rummet. Dörrarna med sina praktfulla omfattningar tillskapades med element från skranket. Korområdet utökades drastiskt genom att hela bänkkvarter avlägsnades. Psalmnummertavlorna flyttades från östväggen till norr- respektive sydväggen och den äldre predikstolens baldakin hängdes upp ovanför dopfunten. Arbetet i kyrkan var naturligtvis tidsödande och krävande men den åtgärd som förmodligen var mest komplicerad att utföra bestod i att gjuta ett helt nytt golvbjälklag. Detta skedde vintertid där t.o.m. lastbilar kördes in i kyrkorummet och oljefat stod brinnande på golvet för att möjliggöra härdning av betongen. Kolonnerna sattes även på armerade betongfundament. Arkitekt Lindéns realiserade åtgärdsprogram medförde en omgestaltning som bör betraktas som en av de mest genomgripande i länet. Kyrkorummet har anpassats till en minskande församling samtidigt som nya rumsfunktioner tillskapats. Äldre inventarier fick ny placering samtidigt som föremål återbördades efter att ha legat undanlagda. Färgsättningen utgick från den tidens populära kulörer med markanta inslag av mustiga blåa och röda kulörer samt skilda gråskalor.

Stommen är av sten med spritputsade fasader som vitkalkats.
Kyrkan är placerad i öst-västlig riktning med ett rektangulärt långhus som i öster avlutas med en tresidig sakristia. Tornet i väster ger ett resligt intryck genom sin slanka lanternin och smala spira. Spiran kröns av ett förgyllt kors med kula och taket är liksom tornet klätt med kopparplåt. Den åttakantiga lanterninen har ett rundbågigt fönster i varje väderstreck, ytterväggarna är täckta med ett vitmålat skivmaterial, möjligtvis eternit. Fönstren är moderna där bågar och spröjs består av behandlad aluminium. På torntakets fyra sidor finns kopparklädda kupor innehållandes urtavlor. Takfoten har markerats med tätt sittande konsoler som tillsammans med två rikligt profilerade gesimser på tornkroppen ger en dekorativ verkan samtidigt som tornets monumentalitet förstärks. Mellan varje konsol finns dessutom en målad schablon med ett abstrakt mönster, på mallen benämns den överkörd katt vilket är en något passande beskrivning. Tornet är försett med två rundbågiga ljudluckor i varje väderstreck. Själva luckorna täcks med liggande panel.

Huvudentrén som är förlagd till tornets västvägg består av en dubbelport med dörrblad innehållande vardera fyra kvadratiska spegelfält. Porten kröns med ett rundbågat fönster snarlik de som finns vid övriga entréer. Ovanför är en minnessten med förgylld text, till synes vilande på den kraftigt utkragade och profilerade gesimsen, inmurad i väggen. Texten lyder: Uppförd under Konung Carl XV regering åren 1870.1871. Herran är i sitt helga tempel. Ett blyspröjsat fönster med tre bredvid varandra placerade bågar skapar tillsammans med minnesstenen en sammanhållande enhet. Mittbågen är dock bredare och högre samt rundbågig vilket medför en fönstersättning som kan tolkas som en symbol för det treskeppiga kyrkorummet.

Långhusets norr- och sydfasader är snarlika där mittpartiet upptas av en större utbyggnad med entréparti. På vardera sidan är tre stora fönsteröppningar. På långhusets västvägg, på ömse sidor om tornet, sitter två dylika fönster. Dessa sammanlagt fjorton fönster, samt två av sakristians fönster är av samma utförande med sex bågar och två tvärposter. De två översta bågarna bildar en rundbåge. Glasen är blyspröjsade i ett rombmönster där stormsäkring förekommer både på in- och utsida. På utbyggnadernas väst- och östsidor samt tornets norr- och sydvägg sitter ett högt, smalt fönster med tre blyspröjsade bågar. Samtliga fönster är målade i en mörkgrön kulör där solbänkarna utgörs av en svartmålad järnkonstruktion. Fönsteromfattningar och nischer är slätputsade och vitkalkade.

De båda sidoutbyggnadernas entrépartier består av en dubbelport vars dörrar är uppdelade i fyra lika stora spegelfält. Ett ovanliggande rundbågigt fönster med fyra bågar skapar en sammanhållande entréenhet där portal och fönster inramas av en slätputsad omfattning. Långhusets sadeltak liksom sidoutbyggnadernas valmade takfall är täckta med enkupigt tegel. Takfoten är kraftigt profilerad och förhöjer drastiskt fasadernas dekorativa verkan. På långhusets norra takfall, invid sakristian, står en hög tegelmurad skorsten med ett gjutet utkragande krön. Ett udda inslag utgör den kyrktupp från den äldre kyrkan som står placerad på långhusets taknock. Ett mindre lunettfönster är uppsatt på långhusets östra gavelspets, precis ovanför sakristians takfall. Sakristian utgörs av tre fasadavsnitt där mittdelen upptas av en kopparklädd dubbelport med ett ovanliggande rundbågigt fönster. De två övriga sidorna domineras av höga fönster, dessa redovisades tidigare. Via en gjuten trappnedgång på sakristians norra del nås pannrum och personalutrymme.

En intressant detalj utgör de ventilationsgluggar som finns regelbundet placerade utmed sockeln. Dessa täcks med smäckra järnluckor som försetts med växtslingor. Exteriören ger ett vackert och proportionerligt intryck där sidoutbyggnaderna och de rombmönstrade fönstren samtidigt skapar en för länet något ovanlig karaktär.