Troligen var platsens första kyrka byggd i trä. Någon gång på 1200-talet byggdes istället en salkyrka i sten. Den förlängdes med ett kor 1762-63. Grundplanen som därmed erhölls är alltjämt avläsbar i dagens kyrka, i stort sett ett nybygge från 1848-49.
Den medeltida kyrkan hade förstörts vid en brand långfredagen den 17 april 1840. Förödelsen följdes av många års lokal oenighet, som främst gällde om en ersättande kyrka skulle byggas. En majoritet inom församlingen ville inte det, men sedan begäran om att slippa avslagits 1843 av Kungl. Maj: t påbörjades sent omsider en insamling för att kunna finansiera bygget. Insamlingen tycks ha gått trögt och missväxtåret 1845 fördröjde processen ytterligare. 1847 hemställde församlingen än en gång om att få komma ifrån hela projektet. Signalerna från Stockholm var alltjämt negativa och den 21/9 1847 tecknades till slut ett kontrakt med byggmästare H Pettersson i Västerås. Denne hade redan fyra år tidigare upprättat ritningarna till den kyrka som nu skulle uppföras.
Den 8/5 1848 inföll byggstarten, då till en början undersöktes hur stor del av kvarvarande medeltida murar man kunde bygga på. Åtskilligt visade sig ha förstörts under de gångna åtta åren som ruin, vilket fördröjde bygget. Norra långsidans grundmur och de nedre delarna av gavlarnas murar kom trots allt till användning. Dessutom återanvändes gråsten från de murar som måste rivas, samt solbänkarna som var av gjutjärn.
Kyrkan som stod färdig den 1/7 1849 var till sitt yttre tämligen lik kyrkan av idag. Vad som främst skiljer är att de ursprungliga fönsterbågarna var något större och försedda med klarglas, så att rikligt med dagsljus kunde flöda in - kontrasten mot den medeltida föregångaren var säkert stor.
Över det nyinvigda kyrkorummet slogs ett tunnvalv med gipsputs som vitlimmades, liksom väggarna. Genomgående lades trägolv och bänkkvarteren var slutna. En predikstol hade överlämnats från Hospitalskyrkan i Västerås. Den hade dessförinnan reparerats och målats med grå så kallad pärlfärg. Altaruppsatsen var komponerad av ett altare i trä, altarring med svarvade kolonner, samt altartavla - Kristus på korset vilken också tillhört Hospitalskyrkan.
Sedan dess har kyrkorummet förändrats betydligt, mycket beroende på att den vattensjuka marken under kyrkan snart orsakade rötskador. Vid upprustning 1893 måste hela trägolvet rivas ut. I kor, gångar och sakristia göts cementgolv, medan brädgolv åter lades under nybyggda, öppna kyrkbänkar, vilka ådrades. Valvet över koret dekorerades med schablonmålningar och en liten förhall blev avdelad innanför ingången i väster.
Knappa trettio år senare hade rötskador på nytt uppstått, i brädgolvet under bänkarna och i läktarens bärande pelare. Reparationer skedde 1930 efter arkitekt Ärland Noréens handlingar.
Den sanka marken under kyrkan orsakade även sättningar. Under 1940-talets kalla krigsvintrar uppkom sprickor som bedömdes så allvarliga att en stor grundförstärkning gjordes 1954. Under grunden sänktes sammanlagt 39 betongpålar till ett djup av 9-11½ meter (där fast berg nåddes). Murarnas sättningssprickor tätades med cement.
Året därpå renoverades fasaderna och kyrkans inre blev fullständigt förnyat, efter program upprättat av arkitekterna Sten Ramel och Lars-Håkan Stråge. För att dämpa ljusinsläppet insattes nya fönster med tonat nyantikglas. Över det förut gipsade tunnvalvet uppsattes en släthyvlad panel som målades med en gulvit oljefärg. Gångar och kor belades med tegelgolv. 1893 års öppna bänkrader ersattes med slutna bänkkvarter av äldre typ. Färgsättningen anpassades till predikstolen från 1600-talet, vars ursprungliga färgskikt frilagts och rekonstruerats av konservator Torsten Hjelm. Ett nytt altare i trä blev insatt, anpassat för att vara täckt med textilier. Läktarunderbyggnader gjordes för att få plats med WC och förråd. Kyrkans vedeldade kaminer från 1893 borttogs och istället installerades elektrisk uppvärmning. Den 18 november 1955 invigdes det omgestaltade kyrkorummet. I anslutning till denna förnyelse fick korets två fönster glasmålningar 1957, utförda av förut nämnde Torsten Hjelm som även var konstnär.
Den enda större insatsen sedan 1955 är en inre ommålning 1992, vilken skedde i likadana färger som förut så att utseendet förblev nästan oförändrat.
Se också bifogad PDF.
Källor och litteratur
Otryckta källor
Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA):
Fotografier, rapport av arkitekt Ärland Noréen inför förnyelse 1930, konservatorsrapport 1948-02-17
Västerås stifts arkiv (VS):
Västerås domkapitel E IV B; 61, Berättelse om kyrkans brand och återuppbyggande utdrag från handlingar rörande Specialvisitationen i Lillhärad den 30 och 31/7 1853
Västerås domkapitel E IV B; 61, Uppgift till specialvisitationen den 29 och 30/6 1861
Västerås domkapitel E V a: 4, ämbetsberättelser 1949-55 och 1955-61
Västerås domkapitel F III a; 21, visitation den 19/6 1763
Västerås domkapitel F III a; 36, visitation 1-2/8 1891
Västerås kyrkliga samfällighets arkiv (VKS):
Bygghandlingar från 1992 och 2000
Litteratur
Ahlberg, Hakon och Björklund, Staffan: Västmanlands kyrkor i ord och bild - Förlag: Staffan Björklund 2000
Kilström, Bengt Ingmar: Lillhärads kyrka - Utgiven av Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté 1981
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
