Kyrkås gamla kyrka är med sitt sedan byggnadstiden till storleken intakta kyrkorum att betrakta som ett sällsynt välbevarad medeltida kyrka. Den inredning och de inventarier som återfördes till kyrkan har en historisk koppling till byggnaden och är alla representativa för stilutvecklingen i en norrländsk medeltidskyrka. Men naturligtvis har omvandlingen från plundrad ödekyrka till iståndsatt historisk klenod inte undgått att lämna spår av en ny tids tänkande och materiella förutsättningar. Kyrkan ingår i en rad av anläggningar som under 1800-talets sista decennier och några årtionden in på 1900-talet återuppväcktes i det nationalromantiska och historiebejakande samhället. Dessa iståndsättningar, där ålderdomliga och högkvalitativa inventarier återfick en plats i en äldre miljö, speglar tidens restaureringsideologi. Det fann en tydlig pedagogiska ambition att återskapa en passande miljö för dessa inventarier. I fallet Kyrkås fullbordades detta på 1950-talet genom tillkomsten av en ny bänkinredning och andra justeringar av inredningen. Monteringen av två generationer bänk- eller läktarskärmar som tillhört kyrkan på västra långhusmuren och under fönstret i takvalvet samt uppsättningen av en strålsol i spegelvalvet är typexempel på detta förfarande. Dessa snickerier har uppenbarligen aldrig skapats för den aktuella placeringen, men de ansågs viktiga att visa upp och bidrar till att ge ett effektfullt västparti. Denna museiartade tanke tillsammans med 1900-talets egna tillskott präglar kyrkorummet i Kyrkås.
De golv som lades in i kyrkans tre byggnadsdelar under den första restaureringsetappen är gjort av smala bräder. Samma dimension användes för innertaket vilket avslöjar dess ålder. Takvalvet är ett spegelvalv målat i en mycket ljust blå nyans och bestrött med målade gyllene stjärnor i olika storlekar. Övergången mellan de vitkalkade hammarbanden på murarna och plafonden förmedlas med en karnisprofil med ett vertikalt mellanparti som delar karnisen på mitten. I väster är fönstret i långhusgaveln infattat i takvalvet och här är valvväggen nästan lodrät. I plafonden sitter den snidade strålsolen med jahvetriangel någon meter in från fönstret och med dragning åt öster finns en enkel gammalrosa takrosett. Häri hänger en stor och milt vit ljuskrona av trä.
De hundra år gamla fönstersnickerierna är ofärgade och i sitt blyspröjsade utförande med strukturglas ett tydligt tecken på en sekelskiftesambition om en ålderdomlig utformning. Värt att notera är också att det även på insidan är tydligt at det västra fönstret tidigare varit kyrkans port då man inte murat igen ända ut i vägglivet. Muren är på sina ställen mer än metertjock. Väggarna är mycket ojämnt murade och putsbortfall finns på några få ställen. Samtliga ytor är vitkalkade.
I koret är en kvadratisk sakramentnisch upptagen i muren på norra sidan. Mot norrväggen står en kororgel från 1960-talet i mattfernissad furu. Den kompakta volymen är gestaltad utan historiska referenser och är av sluten karaktär när den inte används. Bänkinredningen är öppen och speglar ett fritt och tidstypiskt förhållningssätt till historisk anpassning av nytillskott. Bänkarna är enkla, gedigna och avstämda mot de nakna väggarnas kärvhet. Bänkgavlarna är itappade i gråmålade syllramar. Sittbänkar, gavlar och ryggstöd samt skrank är utförda i mörkbetsad furu med kraftiga dimensioner. Gavlarnas tresidiga avslutningar uppåt pryds mot mittgången av ljus- eller vashållare i svarvat trä. Skranken mot koret är genombrutna i ett regelbundet rutmönster med kvadratiska små öppningar. Framför skranken står två lösa bänkar och monterade på skranken står invid mittgången två höga polykroma träljusstakar. De höga ljusbärarna är medeltida och gotiska till formen. De är färgsatta i rött och grönt, gult och vitt och har målad spiralvridning på skaften och en fin patina. Med förebilder i romerska kyrkor för de in ett katolskt inslag i kyrkorummet och förnimmelser av den medeltida mässan.
Altaruppsatsen i barockstil med altarbord från 1900-talet av spontade plank står en halvmeter ut från östväggen. Det finns ingen altarring. Altarbordet är målat i en grå kulör och harmonierar väl med altaruppsatsens bottenfärg. Altaruppsatsen karakteriseras av rikt snidade figurer och rankor uppsatta på ett ramverk i tre våningar. Det är ett 1600- eller 1700-talsarbete av hög klass som numera ger ett något märkligt intryck då ramverket inte uppvisar de snidade delarnas polykromi utan är jämnt gråmålat. Predellan har ett snideri som föreställer utdrivandet ur paradiset. Reliefen flankeras av två kraftfulla volutkonsoler med manshuvuden. Den bredare huvudvåningen har tre fyllningar likt en triptyk. I den bredare mittfyllningen flankeras den korsfäste Kristus av mariorna som sörjer med expressiva gester. I överstycket är en snidad bildframställning ur Jesu himmelsfärd med den tomma graven. Samtliga figurer är rikt draperade och målade i nedtonade kulörer. Tavlan kröns av en takmonterad ängel och en strålsol.
Predikstolen är av 1600-talstyp med spiralvridna kolonner på konsolbaser som avdelar fält med plattskärningar i grått mot röd botten. Ovan och under dessa huvud fält finns inskriptionsfält i vacker plattskärning med tydlig text. Korgen är polykrom och delvis marmorerad. På 1970-talet fästes ett vitmålat änglahuvud vid bokpallen som möjligen har en koppling till predikstolen. Till korgen har en trappa byggts under 1900-talets första del. Det är en brant enkel trätrappa med ett trappskrank byggt av spontad, slät panel som gråbrunfärgats och som omramas av plattskärningsbårder från den forna läktaren. Predikstolens delar är stilmässigt disparata. Ljudtaket är i rokoko med svängda fall och har en stark patina. Det är liksom takvalvet ljust blått och har en stjärnhimmel. På toppen tronar ett lamm med segerfana på förbundsarken.
Invid predikstolen står på en låg piedestal en nummertavla från 1801. Den är blå- och guldmålad med enkla sniderier i rokokoanda men med gustaviansk lätthet.
Sakristian och vapenhuset är invändigt enkla och välbevarade. Sakristians timmerväggar är nakna med tydliga och vackra bilningsmärken. Såten mellan stockarna varierar kraftigt och där den är obefintlig exponeras den noggranna och ålderdomliga timringsteknik som brukats här. Dymlade följare sitter ett par decimeter öster om muren. Syllarna är tydligt nyare men ändrar inte intrycket av det omålade äldre träutrymmet. Takstolen är öppen och består av tre enheter där de två västra saknar horisontell bindbjälke, den västligaste är tydligt borthuggen med yxa medan den mittersta inte haft någon. Ett smalt, sentida dragjärn under den västra takstolen kompletterar. Rotningen av huggna plank genomborras av spåntakets spik och är liksom sparrarna omålade, okantade. Den västra murade väggen är i sina nedre delar putsad och avfärgad i vitt medan de övre delarna av röstet endast är vitkalkade och partiellt är stenen bar. Anslutningen mellan timmer och murverk i väster är problematisk och dagsljuset sipprar in. Detta har föranlett flera tätningsförsök.
De enkla möblerna är också omålade liksom båda sidorna av den enkla bräddörren som endast är svagt laserad och infattad i en grov karm. Det gavelplacerade fönstret är tätspröjsat och försett med klarglas.
Vapenhuset är som sakristian rik på äldre vackra inristningar och blyertsklotter som visar att ödekyrkan varit ett populärt besöksmål. Utrymmena ha även den likheten att de har en rå och opolerad karaktär och på ett pedagogiskt sätt redovisar äldre tiders byggnadsteknik. I vapenhuset är det samspelet mellan mur- och timmerarbeten som är intressant att studera. Murtjockleken är inte lika stor som långhusets. De oregelbundna väggarna avslutas med en tjock vertikal täckfog i anslutningen mot långhuset. Väggarna är endast fogstrukna med vissa mer putsade partier. Västra röstet är mycket ojämnt murat och är i stort sett endast fogstruket. Karmen i östväggen är likt i sakristian partiellt vitmålad och har en vulst i toppen av den rundbågiga öppningen. I de kraftiga hammarbanden är två lika kraftiga fyrskäringar inknutade ovanifrån. Den öppna takkonstruktionen med sparrar visar som i sakristian den huggna taktron och spånspikarna.
Vapenhuset är möblerat med en enkel bänk och mot södra väggen står en imposant gravhäll i kalksten från 1702 med väl synliga inskriptioner och vanitassymboler. Gravmonumentet dominerar tack vare sin placering den begränsade byggnadskroppen. Dörren in till långhuset är samtida med ytterporten och är laserad med guldockra. Det är en spegeldörr från perioden 1900-1917 med två äldre gångjärnsbeslag, ett med drakhuvud och ett med drag av bockhornsbeslag.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
