Malå kyrka

Avståndet till sockenkyrkan i Arvidsjaur var långt och under 1800-talet blev behovet av en egen kyrka allt större för den växande befolkningen i trakten runt Malå. År 1848 gav domkapitlet tillstånd att uppföra ett kapell, och detta byggdes 185052. Malå blev kapellförsamling under Arvidsjaur 1862 och eget pastorat 1880. Kapellets tillkomst innebar större självständighet, och sedan vägen till Norsjö byggts på 1870-talet bröts banden med Arvidsjaur allt mer medan kontakten med Norsjö och kustlandet utökades. Vägen och kapellet gjorde Malå till en viktig handels- och samlingsplats i området.

Kyrkan byggdes av församlingsborna under ledning av byggmästaren G Svensson från Skellefteå, som även gjort en planritning till kyrkan.

Kyrkan från 1852 innebar större självständighet för Malå och bidrog till ortens utveckling till samlingsplats för området. Kyrkobyggnaden är relativt liten och nätt, och har därför lagom storlek för dagens behov.

Kyrkan byggdes av församlingsborna under ledning av byggmästaren G Svensson från Skellefteå, som även gjort en planritning till kyrkan. Den har en traditionell form med torn i nordväst, ett rektangulärt långhus samt smalare och lägre utskjutande sakristia i sydost. Långhuset och sakristian täcks av valmade sadeltak. Alla takfall är klädda med brädspån med spetsig nederdel. Tornet är uppbyggt i tre avsatser: två kvadratiska samt åttkantig lanternin med fialförsedda hörnpelare och kort, spetsig spira avslutad med glob och flöjel med årtalet 1851. Kyrkan har en stomme av liggtimmer på putsad sten-sockel och är klädd med vitgråmålad panel som är indelad i fält med tunna profilerade lister. Kyrkans panel tillkom först 1888, dessförinnan var endast tornet klätt med stående slät brädpanel. Upp till fönstrens överkant är det numera stående locklistpanel avslutad med rundbågefris, därovan liggande fasspontpanel. Tornets överdel har stående lockpanel. De höga fönsterpartierna har kopplade rundbågiga fönster inom släta rakt avslutade omfattningar samt förhöjda rektangulära överstycken med dekorativa rundbågefriser. Tornet saknar fönster, förutom ett litet kvadratiskt infattat rundfönster över portalen. Sakristian har två mindre rektangulära fönster i norr och öster samt en ingång i söder. Huvudentrén i tornet flankeras av halvkolonner och fronton. Pardörren är brunmålad.

Utöver tillkomsten av brädfodring har kyrkans yttre bara genomgått mindre förändringar sedan byggnadstiden. Nya broar av betong och granit tillkom och skorstenen togs bort 19511952. En vinklad handikappramp i väster tillkom 1986. Spåntaket är omlagt och kyrkan är ommålad flera gånger, men detta har inte ändrat karaktären på något avgörande sätt.

Genom vapenhuset i tornets bottenvåning kommer man in i kyrksalen. Det fönsterlösa vapenhuset är smalt och spartanskt till sin karaktär, med ett såpskurat golv som ålder-domligt och betydelsefullt inslag. Kyrksalen är enskeppig, med koret inom byggnads-kroppen i sydost. Två dörrar på var sin sida om altaruppsatsen leder in mot sakristian bakom koret. Väggar och tak är klädda med spontad vitgråmålad slätpanel. Taket är tunnvälvt och indelat i rutor med diagonalt påspikade lister. Ett betydelsefullt karaktärs-drag utgör de höga halvkolonner som flankerar fönstren och kordörrarna och som bär upp taklisten. Dessa arkitekturelement framträder i grårosa mot de ljusa väggarna. Korpartiet är förhöjt med en ramp. Altaruppsatsen har en klassisk uppbyggnad med fyra kannelerade pilastrar som bär en fronton och inrymmer den höga rundbågiga altar-målningen. Den föreställer uppståndelsen och är en kopia av Fredrik Westins populära altarmålning för Kungsholms kyrka i Stockholm. Altarringen är halvoval och genom-bruten med balusterdockor. Predikstolen vid norrväggen har en gustaviansk stil med rund korg som är indelad i fält med tunna halvkolonner och festonger, samt ljudtak med baldakin och kors. Den öppna bänkinredningen är disponerad med mittgång och har trepassavslutade gavlar med speglar i samma form. Bänkarna är blågrå med rosa sidospeglar. Den ljusrosa orgelläktaren i väster har ett framskjutande mittparti på sex kraftiga kolonner samt front indelad med mörkare marmorerade spegelfält.

Interiören har genomgått fler förändringar än exteriören sedan byggnadstiden. Den mest påtagliga genomfördes inför kyrkans 100-årsjubileum 195152, under ledning av Kjell Wretling. Från den tiden är bl.a. altarringen och bänkarna (de tredje i ordningen). Interiören fick också en ny färgsättning som var mer koloristisk än den tidigare. Orgelverket byttes 1952 till en Grönlundsorgel, men orgelfasaden från 1889 (N.O Alm, Boden) behölls. Den nuvarande dopfunten, som ersatte en äldre dopfunt 1959, påminner i sin utformning och färgsättning om en trafikkon och passar därför mindre bra in i kyrkorummet. År 1992 gjordes en läktarunderbyggnad i kyrkan med kapprum, förråd och hk-toalett på ett föga anpassat sätt. Vid den stora restaureringen 2008 togs dock det mesta av läktarunderbyggnaden bort och fick en mer underordnad form. Restaureringen inbegrep även utvändig ommålning, tjärning av tak på kyrkan och gravkapellet, rengöring och ommålning av vissa inredningsdetaljer, konservering av måleri, nytt manöverbord och kapphylla, byte till fjärrvärme samt delning av altarringen för att kunna flytta den vid behov av mer utrymme i koret.