Södra Sallerups kyrka

Kyrkobyggnaden har formen av en korskyrka. I väster finns ett medeltida torn och
långhus, i öster ett femsidigt avslutat kor och korsarmar i norr och söder. Koret och
korsarmarna kommer från Brunius ombyggnad av kyrkan.

Kyrkan ligger tätt inpå kyrkomuren, intill den lilla byvägen. Först möter betraktaren
det kraftfulla, vitkalkade tornet, uppfört med skalmurar av tegel med inslag av gråsten.
De svartmålade ankarjärnen vittnar om hur murarna förstärkts vid olika tillfällen. Till
tornet ansluter tre påbyggnader i putsad gråsten. Den norra stöttan fungerar som ett
trapptorn till tornets övre våningar, den södra som en entréportal till tornet. Ovanför
portalen, i tornets andra våning, finns en rundbågig öppning, som ursprungligen var
entré till tornets övre utrymmen. Öppningens tvåsprångiga omfattning är murad med
räfflat tegel. Högst upp i tornet finns ljudöppningar i alla väderstreck. De södra, norra
och östra har flersprångiga omfattningar, som från början haft en kolonnett i mitten.
Den västra öppningen har en rak omfattning och lär ha byggts om vid något tillfälle.
Ljudluckorna är klädda med grågrönmålad panel. Både tornet och utbyggnaderna i
norr och söder avslutas uppåt av trappgavlar täckta med tegelpannor. I tornets västra
gavelröste finns en kvadratisk urtavla med förgyllda siffror på svartmålad brädbotten.

Det medeltida långhuset är uppfört av kluvna gråstensblock med inslag av tegel och
sandsten. Längst ned finns en skråkantad, gråmålad stensockel, vid takfoten en tvåsprångig
rundbågsfris av kritsten. Brottet i sockeln på norrsidan följer läget för den
medeltida norrportalen. På motsvarande sätt är rundbågsfrisen avbruten på två ställen
längs sydfasaden. Det västra avbrottet är gjort för vapenhuset som legat framför sydportalen,
medan orsaken till det östra avbrottet är okänd.

Koret och korsarmarna är byggda av vitputsat, gult tegel. Längs takfoten löper en enhetlig
rundbågsfris, liknande den på långhuset, och överst en utkragande gesims i flera
språng. Murarna stöttas över hörnen av strävpelare avtäckta med betongplattor.

Kyrkomurarna genombryts av rundbågiga fönster. Långhusets grågrönmålade fönster
har nederst fyra lufter, skilda av en korspost. Lufterna indelas av stormjärn och blyspröjsar.
Överst finns ett halvcirkulärt överljus med radiell träspröjs. Många beslag, t.ex. vinkeljärn
och haspar, är bevarade sedan 1700-talet. Läget av två rundbågiga, romanska långhusfönster
har markerats med ritsning i putsen. Flertalet fönster i kyrkans östra del består av två spetsbågiga
fönster inskrivna i en rundbågig nisch. Fönstren indelas av spröjsar och hålla fast med gröngråmålade
järn. Alla fönster har rutor av munblåst glas och solbänkar täckta av bly.

Det finns två entréer till kyrkorummet, huvudentrén genom tornet och en sidoentré i
norra korsarmen. Därutöver leder en bräddörr till tornets övre plan och en plåtdörr
till pannrummet under norra korsarmen. Entrén till vapenhuset sker genom en rundbågig
öppning i den framskjutande portalen. En granitklädd yta leder till dörren, ut-
vändigt klädd med gröngråmålade bräder i fiskbensmönster och invändigt indelad i
tolv fyllningar. Sidoporten, som sannolikt kommer från Brunius tid, är en raktäckt,
gröngråmålad ramverksdörr med profilerade speglar.

Sadeltaken över torn och kyrkorum är av olika ålder, men har en likartad stomme med
högben, hanband, stödben och tassar på remstycken. På högbenen vilar ett underlagstak
av bräder, som täckts med koppar resp. skiffer. Tornutbyggnaderna mot norr och
söder har pulpettak täckta av skiffer, östportalen ett sadeltak täckt av tegelpannor.

Kyrklig verksamhet i Södra Sallerup är belagd sedan 1100-talet, då den nuvarande
kyrkan uppfördes. Vid denna tid inledde biskop Eskil i Lund ett gigantiskt stenkyrkoprojekt
runt Skåne för att sprida kristendomen, samtidigt som sockenorganisationen
började etableras. De flesta skåningar hade dock lämnat asatron redan på 900-talet,
och kanske hade det funnits föregångare till medeltidskyrkan t.ex. i form av en träkyrka
i den aktiva vikingabyn, eller en stormanskyrka på Saxulfs gård. Den medeltida
kyrkan uppfördes enligt tidens romanska schema med tvåkvadratiskt långhus, enkvadratiskt,
lägre och smalare kor och i öster en halvrund absid. Skalmurarna av gråsten
fick enligt gängse mönster motstående portaler, små fönster och bearbetade hörnkedjor
och listverk. Vid en murverksundersökning 1969 hittade man spår efter norrporten
och två fönster, vars lägen ristades in i fasadputsen.

Under 1200-talet restes ett torn vid långhusets västgavel. Tornet byggdes av tegel, som
nyligen slagit igenom som byggnadsmaterial, och kopplades till långhuset. En bit upp
på fasaderna gjordes en stor öppning i väster, som lär ha nåtts utifrån, och varsitt litet
fönster mot norr resp. söder togs upp. Bottenvåningen, som kanske fungerade som
dop- eller gravkammare, kröntes av ett dekormålat ribbvalv. Det tros vara från 1200-
talets tredje fjärdedel och något yngre än tornmurarna. Efter en tid, sannolikt under
1300-1400-talet, förstärktes tornet med ett trapptorn i norr, med en invändig trappa
från vapenhuset till tornets övre plan. Den invändiga kopplingen murades efter en tid
igen och ersattes av en utvändig port, troligen under senmedeltiden. Den inre öppningen
till trappan återfanns 2001 och märktes då ut med rits i vapenhusets puts.

Byggnadsaktiviteten under medeltiden var hög. Fler människor behövde tillträde till
kyrkan, samtidigt som aristokratin och prästerskapet kanske krävde mer plats. Under
1400- 1500-talet förlängdes kyrkan i öster. Absiden revs och ersattes av ett nytt, rakt
avslutat kor. Kyrkan utökades även med en sakristia, som påkopplades korets norra
sida, och ett vapenhus i söder framför den ursprungliga sydportalen. Den exakta byggnadsordningen
är delvis höljd i dunkel; kanske tillkom vapenhuset något tidigare.

Under 1760-talet ersattes de små gluggarna med stora och rundbågiga fönster. 1785
sattes ett tornur upp. Urtavlan höggs in i tornets västra gavelröste.

Även 1800-talets liturgiska förändringar satte spår; 1833 revs vapenhuset i söder, och
funktionen flyttades istället till nedre tornrummet. Den gamla sydportalen gjordes om
till en fönsteröppning. Sakristian gjordes om till materialbod och flyttade in bakom
altaret istället. Till sist satte man in nya dörrar i tornets västra- och korets östra fasad.
Året därefter ställsdes en portal med två kraftiga sidopelare framför tornet, tänkt att
stötta upp det svaga murverket. Betraktar man tornet idag, ser man en utbyggnad på
södersidan, som verkar till synes symmetrisk med den norra strävan. I källmaterialet
finns den belagd från 1819, men den har sannolikt tillkommit tidigare, möjligen redan
på medeltiden samtidigt med den norra strävan.

1837 fick kyrkan en orgelläktare i västra delen av långhuset, och senast 1838 sin första
orgel. 1839 ändrades fönstren; öppningarna mot söder vidgades och nya fönster höggs
in i muren mot norr. 1846-47 förstärktes tornmurarna med ankarjärn. Kanske byttes
även takstolarna till tornutbyggnaderna mot norr och söder. 1854 renoverades torntaket;
takstolen förnyades och blytäckningen ersattes av koppar. 1857 utskiftades den
romanska takstolen över kyrkorummet, och taket därovan byttes mot skiffer.

Kombinationen av en anläggning i fortsatt dåligt skick och den snabba folkökningen
resulterade 1860 i, att församlingen bad domkyrkoarkitekten Carl Georg Brunius att
titta på kostnaden för en utvidgning av kyrkan. Den flitigt anlitade Brunius hade bl.a.
tagit fram ombyggnadshandlingar åt grannkyrkorna i Oxie och Husie ca 10 år tidigare.
Förslaget för Södra Sallerups omdaning var - för att vara Brunius - mer måttfullt. Han
identifierade de romanska delar som fanns i tornet och långhuset, och föreslog att de
kompletterades med ett nytt kor och korsarmar i norr och söder. Murarna och golven
borde göras av tegel, fönstren av järn och taken av skiffer. Fasaderna skulle vara omväxlande
målade och vitputsade och prydas av strävpelare, listverk och blinderingar,
som skulle ge Bruniuskyrkan den eftersträvade blandningen av romanska och gotiska
element. Invändigt förordade Brunius snarare klassicismens symmetri med ett lugnt
och tydligt riktat kyrkorum täckt av kryssvalv. De flesta inventarier skulle bytas mot
nya, som Brunius ansåg passade till kyrkorummet. Så fick bl.a. den befintliga predikstolen,
altaret, altarringen och bänkarna skatta åt förgängelsen, medan dopfunten och
altarringen från 1849 blev kvar. Arbetena påbörjades 1863 och avslutades året därpå.

Sedan 1864 har kyrkan i huvudsak behållit sitt uttryck utan några planförändrande
ombyggnader. Däremot har den renoverats vid flera tillfällen. I beskrivningen nedan
listas några av de genomförda arbetena, som har påverkan på kyrkans utseende idag:

1881 köps en ny orgel, som placeras på västra läktaren bakom en ny orgelfasad.

1898-99 görs en stor renovering, både av ut- och insidan. Först får hela kyrkan ett nytt
golv av viktoriaplattor, som ersätter teglet i kyrkorummet och brädgolvet i sakristian.
Därefter ommålas kyrkorummets väggar i nygotisk anda i ett grått kvadermönster,
samtidigt som i stort sett alla snickerier ekådras. Valven, även det i tornet, kalkas och
korvalvet dekormålas. Utvändigt stryks långhusets långsidor och nykyrkans gavlar
med gul kalkfärg. Även Brunius fönsteromfattningar, pilastrar och listverk av tegel,
som dittills varit rödmålade med gula fogar, täcks av gul färg. Sannolikt var man inte
alltför nöjda med resultatet, för gråstensmurverket vitmenas bara några år senare, och
år 1917 även de gulmålade tegelpartierna. Samma år läggs nytt tegel på tornets portal.

1926 skadas koppartaket på tornets norra sida. Takfallet läggs om med ny koppar. Urtavlans
ekplatta är murken och byts ut.

1931 restaureras kyrkorummet enligt ett förslag av länsarkitekten Nils Blanck. Brunius
altarprydnad tas bort liksom skranket mot sakristian, korgolvet höjs och täcks med
kalksten och ett nytt, murat altare ställs fritt i koret framför den befintliga altarringen.
Östingången muras igen. Vapenhuset avskiljs med en putsad tegelmur, som förses med
en dubbeldörr mot långhuset. Samtidigt breddas huvudingången i väster och får en ny
ytterdörr. Kalkmålningarna i kolonnettvalvet tas fram på nytt. Orgelläktaren rivs och
ersätts av en ny i norra korsarmen. Utrymmet under läktaren inbyggs med bl.a. en
sakristia bakom en tegelvägg mot kyrkorummet. En värmeanläggning installeras i ett
pannrum under norra korsarmen, och den elektriska belysningen ses över. Alla fönster
förses med skyddande innerfönster av trä. Till sist ommålas de gamla inventarierna.

1932 förses korfönstren med glasmålningar skapade av Hugo Gehlin.
1967 installeras de nuvarande elektriskt styrda tornluckorna.
1969 knackas all fasadputs ner. Ytorna omputsas med kc- bruk och kalkas därefter.

1992 läggs yttertaket om med spansk skiffer i mått, storlek och färg lika den befintliga.
Plattorna fästs till läkt ovanpå ett papptäckt undertak av plywood. Fönstren renoveras
och trasiga rutor byts mot munblåst glas tillverkat före 1920. Exteriören målas med
kalk- och kc- färg istället för silikat. Sockelns gulbruna färg byts mot en grå ton.

2001 högtryckstvättas fasaderna med algtvätt. Murarna kalkmålas vita medan luckor
och ytterdörrar stryks med grön färg. Sprickor inne i kyrkan, främst koncentrerade till
Brunius valv, lagas med kalkbruk och alla väggar och valv ommålas med latexfärg.
Färgtypen godkänns av Länsstyrelsen sedan hela interiören visat sig vara målad med
plastfärg. Även träinredningen målas om i nuvarande färgställningar.