TYSKA KYRKAN (SANKTA GERTRUDS KYRKA)

Tyska kyrkan är en tvåskeppig hallkyrka orienterad i nordostlig-sydvästlig riktning (här fortsättningsvis beskrivet som öst-västlig). Det rakt avslutade koret ligger i öster, vapenhuset i väster samt ännu en ingång i söder. Det höga tornet i väster är snedställt och placerat i liv med den norra yttermuren. Under kyrkan finns medeltida källare, tillkomna i olika etapper, vilka troligen har hört till gillestugan. Kyrkans stomme utgörs av tegel medan tornspirans konstruktion och takstolarna är av stål.

Kyrkan vilar på en sockel av kalksten. Fasaderna är klädda med rött tegel, den södra med det ursprungliga från 1600-talet och de övriga fasaderna med tegel från renoveringen 1878-87. Den norra och östra fasaden har liksom tornet hörnkedjor av lågerhuggen sandsten. Strävpelarna, vars nedre delar är helt klädda i sandsten, har krön med dekor i huggen sandsten. Långhusets fönsteromfattningar och nischer är slätputsade i ljust grått. Fönstren har gjutjärnsbågar. Tornet är indelat av horisontella sandstenslister med huggen dekor och har riklig utsmyckning i koppar. Den kopparklädda spiran flankeras av tureller och kröns av en förgylld kyrktupp. Kyrkan har två sandstensportaler. Den i söder är rikt skulpterad och flankeras av Moses och Kristus vid sidan av de kolonner som bär upp en fronton. Denna är krönt av kopior av skulpturerna Tron, Hoppet och Kärleken, utförda av Jost Hennes år 1643.

Tyska S:ta Gertruds kyrka (Tyska kyrkan) fick sitt nuvarande utseende, förutom tornet, 163842 då ett mindre kapell byggdes om och till. Arkitekt var Hans Jacob Kristler (15901645) från Strassburg. I Sverige har han även ritat palatset Makalös i Stockholm (nedbrunnet 1825) samt deltagit i uppförandet av Läckö, Venngarns och Jakobsdals slott.

Kyrkan är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen. Kyrkan ligger i Gamla Stan, ett område av riksintresse för kulturmiljövården.

HISTORIK
Under Hansans storhetstid slog sig många tyska köpmän ned i Stockholm och under 1300-talets mitt slöt de sig samman i S:ta Gertruds gille. Gillet hade en byggnad med festsal på platsen för den nuvarande kyrkan. Gudstjänsterna hölls i ett eget kapell i Storkyrkan. I och med reformationen drogs S:ta Gertruds gillestuga in till kronan och kom så småningom att användas som gudstjänstlokal. Hit hänvisades den finska och den tyska församlingen. Den tyska församlingen, S:ta Gertruds församling, bildades troligen under 1500-talets andra hälft. Det var och är fortfarande en svensk församling med svensk gudstjänstordning där de flesta gudstjänster hålls på tyska. På 1580-talet började den f d gillestugan byggas om till kapell genom att förlängas åt väster och förses med valv. Willhem Boy, en nederländsk byggmästare var delaktig i byggnationen. År 1607 återlämnades byggnaden till den tyska församlingen. Ett torn restes i väster 161318 av Hubert de Besche från Liége.

År 163842 byggdes det enskeppiga S:ta Gertruds kapell om till en tvåskeppig hallkyrka efter ritningar av byggmästaren och arkitekten Hans Jacob Kristler. Han hade varit verksam i Nürnberg och Riga, vilket bl a är synbart i den skulpterade portalen från 1643 på sydfasaden. Murmästaren Hans Ferster, med härkomst från något tysktalande område, var knuten till bygget som byggmästare och kan ligga bakom gestaltningen av valven. Vid en eldsvåda 1878 brann kyrktornet ned. 1887 var kyrkan restaurerad och ett nytt torn, ritat av arkitekten Julius Raschdorff (18231915) från Berlin, stod på plats.

Vapenhuset i väster har svart-vitrutigt marmorgolv. Väggarna är putsade och vitmålade med murpelare i två hörn. Det delvis glasade vindfånget och en bröstpanel är fältindelade i mörkbetsat trä. Norr om vindfånget ryms ett förråd bakom panelen. I söder leder en spiraltrappa av mörkbetsat trä upp till orgelläktaren. En kalkstenstrappa i hela rummets bredd leder till kyrkorummet. Väggen mot kyrkorummet är boaserad med rikt utsirade dubbeldörrar och två mindre flankerande dörrar. Taket är plant och indelat i fält med träramar och förgyllda knoppar. I ramarna sitter oljemålningar (se södra läktaren). I ett rundbågigt fönster sitter glasmålningar. Den kyrktupp, som ramlade ner vid tornbranden 1878, står uppställd i vapenhuset liksom tre sandstensskulpturer. Det är Tron, Hoppet och Kärleken - originalskulpturerna till den södra portalen.

Innanför den södra portalen finns ett vindfång med svart-vitrutigt marmorgolv. Väggarna är boaserade och mörkt betsade likt fyllningsdörrarna in till kyrkan.

Kyrkorummet delas upp i två skepp av två kraftiga kalkstenspelare, vilka bär upp tre vitputsade nätvalv i varje skepp. I gördelbågarna sitter skulpterade änglahuvuden. Murpelare av kalksten tar upp tyngden från de höga valven utmed väggarna. Golvet i kyrkorummet är mönsterlagt i svart, vit och brunröd marmor. Väggarna har en mörkbetsad, fältindelad bröstpanel. På den norra väggen sitter oljemålningar (se södra läktaren) i förgyllda träramar i de övre fälten. I övrigt är väggarna vitputsade. Fem rundbågiga fönster finns i norr medan de övriga fönstren i kyrkorummet är spetsbågiga. Alla har glasmålningar skänkta av församlingsmedlemmar, uppsatta mellan 1878 och 1911 och tillverkade av firman F. Zettler i München. Bänkkvarteren är öppna och brunbetsade med utsirade gavlar och fronter.

Mot den norra väggen står predikstolen av ebenholts med rikt skulpterad dekor av alabaster. Den skänktes till kyrkan 1660. En knäböjande änglafigur av sten bär upp korgen. Ljudtaket har en kupolliknande form, även den smyckad med skulpturer och ornament av alabaster. I kyrkorummets nordöstra hörn finns en kungaläktare från 1672 ritad av arkitekten och församlingsmedlemmen Nikodemus Tessin d.ä. (1615-81). De kungliga platserna nås via en trappa med rikt snidat och förgyllt räcke. Väggarna är indelade av lisener respektive halvkolonner med blyinfattade fönsterglas emellan. Läktaren är målad i grönt med förgylld dekor. Den är täckt av ett säteritak smyckat med fristående förgyllda skulpturer, kungakronor och Carl XI:s monogram. Övervåningens innertak är smyckat med måleri utfört av konstnären och församlingsmedlemmen David Ehrenstrahl (1629-98). Bottenvåningen är inredd till sakristia med textilt golv, textiltapet på väggarna och väggfasta skåp.
Armaturerna i kyrkorummet består av mässingskronor i fem av de sex valven. På pelarna sitter ljusarmar av mässing från 1630-talet, rikt ornerade med en liten skulptur längst ut.

Koret har samma bredd som det övriga kyrkorummet. Mot väggen i nordost står en altaruppsats med postament av svart och ljusare marmor. I övrigt är uppsatsen av trä smyckad med kolonner, ornament och skulpturer - så gott som allt är förgyllt. Centrerat sitter tre oljemålningar över varandra, den största med ett nattvardsmotiv. Altaret är av olikfärgad marmor lagt i mönster. Altarringen av mörkbetsat trä har balusterdockor, snidade putti och överliggare med snidad dekor i form av en vinranka.

Läktaren i söder nås via en trappa med rakt trapplopp utmed västväggen och via en inbyggd spiraltrappa i öster med delvis glasade väggar. Läktaren bärs upp av fem brunmålade träkolonner med förgyllda kapitäl. Barriären har oljemålningar i fält med snidad figurativ dekor mellan fälten, delvis förgylld. Läktarens undersida är indelad på liknande sätt med samma slags målningar. Målningarna ingår i en svit om 119 bibliska motiv, vilka var placerade på den ursprungligen tvåvåniga läktarens barriärer och även på deras undersidor. När den övre läktaren revs på 1880-talet flyttades målningarna på dess undersida till den då nybyggda orgelläktaren i väster samt till vapenhusets tak. Målningarna på barriären flyttades till panelerna på väggarna i norr och väster. Läktarens golv av furubräder är obehandlat. Bänkarna är brunådrade och av en enklare modell än de övriga i kyrkan. Mitt på läktaren står en orgel med skulptural, delvis förgylld dekor, invigd 2004. Den är en kopia av den barockorgel som tidigare stått i kyrkan. Kopian är byggd av Grönlunds Orgelbyggeri med 36 stämmor och i enlighet med hur orgeln såg ut 1684. På läktarens östra del står ett textilskåp.
Orgelläktaren i väster tillkom 1878-87. I barriären återanvändes delar och målningar från den övre södra läktaren. Läktarens golv är ett lackat brädgolv. Orgeln från 1973 har en fasad av teak och ett orgelverk med 43 stämmor från Willi Peter i Köln.

I kyrkorummets sydöstra hörn finns ett dopkapell med golv och väggar lika de i den övriga kyrkan. Här står ett uppståndelseepitafium av trä från 1570-talet, polykromt och delvis förgyllt. Det fanns redan i det kapell som byggdes om till den nuvarande kyrkan. Dopfunten består av en silverskål som bärs av fristående, snidade, polykroma figurer i trä gjorda på 1580-talet. Strax väster om dopkapellet står en kororgel från 1966, byggd av Emil Hammer i Hannover.

Övriga inventarier
På den norra och västra väggen hänger praktepitafier gjorda av Markus Hebel och uppsatta 1647. De har rika, ovalt formade ramverk med fristående, snidade skulpturer. De sammanlagt 119 bibliska läktarmålningarna, en av de största bildsviterna i sitt slag i Europa, är utförda av de tyska konstnärerna Carl Thor Högh och Johann Georg Philip 1659-60. En s k legationsbänk av trä med snidad förgylld dekor från 1690-talet står intill dopkapellet. Vid kyrkorummets två utgångar hänger spegelglaslampetter av tenn från 1735 med förgängelsemotiv. De är troligen utförda i Burchardt Prechts verkstad med avsikt att hänga i gravkoret.

Textilierna i kungaläktaren är utförda av Handarbetets Vänner vid slutet av 1800-talet. Till kyrksilvret hör bl a nattvardssilver med emaljinläggningar från 1632, en dopskål av Arvid Falk från 1670 och en femarmad ljusstake av Henrik Feiff från 1681. Bland textilierna kan nämnas två par antependier med tillhörande mässhakar från Polen gjorda på 1600- respektive 1700-talet. De fyra kyrkklockor som hänger i tornet är gjutna i Dresten och ersätter de som förstördes i branden på 1800-talet. Då fördärvades även ett berömt klockspel från 1600-talet. Ett nytt med 24 klockor skänktes till kyrkan 1888, men göts om 1923.
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms stadsmuseum 2007.