LM-STADEN

Vid 1920-talets slut var LM Ericssons fabriksområde vid Tulegatan i Stockholm maximalt utnyttjat. För att fortsätta sin expansion behövdes mer industrimark. Detta fann man i Midsommarkransen, där en funktionalistisk industrianläggning växte fram mellan åren 1937och 1940. Kring det nya industriområdet fanns inte tillräckligt med bostäder för företagets personal och ett snabbt byggande ansågs därför nödvändigt. Arbetarna skulle helst bo i närheten, ha barnen på bolagets eget dagis, använda dess läkarvård med mera allt enligt förebilder från Siemenstadt i Berlin. Stockholms stad köpte en del av företaget mark, för vilken en stadsplan fastställdes 1938, signerad stadsplanedirektören Albert Lilienberg. Planen är typisk för tiden med smala huslängor insprängda i den något kuperade terrängen. För att uppföra bostadshusen bildades en grupp LM-anställda Bostadsrättsföreningen Tellusborgshus, syftet var att förvärva tomträtter och att därpå låta bygga fastigheter åt sina medlemmar. Flerfamiljshusen uppfördes med lån från tomträttskassan, staden och byggmästaren Olle Engkvist. Företaget gick i borgen för de anställda som lånade pengar till egna hem eller bostadsrätter. I försök att skapa billiga bostäder experimenterade Olle Engkvist som den förste med seriebyggda hus. Seriebygget i Midsommarkransen var det tredje försöket och här uppfördes ca 1000 lägenheter i Olle Engkvists regi åren 1938-40. Arkitekterna som anlitades var Hakon Ahlberg, Sven Backström och Leif Reinius. Materialet var billigt, väggarna uppfördes som enstensmurar av högporöst tegel och lägenheterna fick inte egna balkonger utan husen utrustades med piskbalkonger. Taken var täckta med papp. Arbetsförförandet liknande löpande bandets princip fast det var huset som stod stilla och arbetarna vandrade runt. I LM-staden färdigställdes ett hus var fjärde dag efter att det första huset var klart. Hälften av bostäderna var ettor och bara 10 % var treor. Vissa av husens bottenvåningar utrustades med lokaler och dessutom fanns offentliga inrättningar som läkarmottagning, barnstuga och post.

Ovanstående historik är baserad på: Backlund, Ann-Charlotte och Nygren, Ann-Sofie, "Seriebyggda smalhus i LM-staden", ur Stadsvandringar 10, Stockholm 1986

Nio smalhuskvarter med likartade smalhus i tre våningar uppförda mellan 1938-40. Området kallas LM-staden och uppfördes i anslutning till LM Ericssons fabrik. Husen är placerade i nordostlig-sydvästlig riktning i en strikt lamellhusplan. Huskropparna är inpassade i den något kuperade terrängen och omgärdas av sparad naturmark med berg i dagen, löv- och barrträd.
Smalhusen uppfördes ursprungligen som bostäder åt anställda vid telefonbolaget L.M. Ericsson och utgör en enhetlig miljö i stram funktionalistisk stil. Ett flertal av husen inrymmer, butiker, hantverkslokaler, eller garage i bottenvåningen eller i souterrängvåningen.
Kvarteren BJÖRNBÄRSBUSKEN 8, LÄRKTRÄDET 6, PLOMMONTRÄDET 1, 3, 4, SPALJETRÄDET 1, 3 ligger sydost om Cedergrensvägen och här finns 21 lamellhus. Husen längs LM Ericssonsväg inrymmer butikslokaler i bottenvåningarna. I kvarteret finns också en byggnad i två våningar som inrymde postkontor. Tillsammans med medborgarhuset i det angränsande kvarteret Vinrankan 2 utgör detta områdets lokala centrum. På en höjd mitt i kvarteret Spaljéträdet ligger ett daghem från mitten av 1940-talet. Kvarteret Plommonträdet förtätades i slutet av 1970-talet då ett äldreboende med personalbostad uppfördes.
Kvarteren FLÄDERN 1, SYRENBUSKEN 1, VILDAPELN 1 ligger i den norra delen av LM-staden och i kvarteren finns totalt 23 stycken likartade smalhus. Inom anläggningen finns ett senare tillkommet parkeringsdäck. Smalhusen är, trots mindre förändringar, bevarade till sin karaktär.