OLIVEHULTS HERRGÅRD

Sparsamhet är ofta den bästa kulturminnesvårdaren. Man kan framför allt tacka den ekonomiskt sinnade kammarherren P.G. Linnerhielm som ägde Olivehult 1819-75 för att den sällsynt väl bevarade 1700-talsmiljön finns kvar.
Huvudbyggnadens övervåning under valmat och brutet tak påbyggdes sannolikt 1781. Undervåningens rumsindelning tyder på att den kan vara identisk med det första säteshuset, uppfört strax före 1650. Tidigare fanns här en by, Hult, med fyra gårdar. Sitt namn fick herrgården efter Hans Månsson Oliveblad, som lät uppföra 1640-talshuset.
Successivt har huvudbyggnaden moderniserats, men med känsla för de kulturhistoriska värdena, så att 1700-talsinteriörerna i allt väsentligt är intakt. Däremot har exteriören förändrats. Efter en tid av förfall skedde en omfattande restaurering på 1880-talet efter förslag av göteborgsarkitekten J.A. Westerberg, varvid den gavs en tidstypisk dräkt med pärlspontpanel, storrutiga fönster m.m. De gamla flyglarna revs och ersattes med nya, längre ifrån huvudbyggnaden. Vid en restaurering 1922 efter förslag av arkitekten E. Stenhammar försökte man återställa byggnaden i dess 1700-talsskick med rödfärgad lockpanel, smårutiga fönster och tegeltak.
I byggnadsminnet ingår också de glest liggande träflyglarna från 1880-talet och fem ekonomibyggnader; en av länets få bevarade väderrior, uppförd 1837 efter ritningar av byggmästaren Abraham Nyström, ett magasin samt stall, brygghus och snickarbod.
Efter samtida kontinentala förebilder anlade kammarherrens far, riksgeografen G.F. Linnerhielm, en romantisk engelsk park, vilken man ännu kan se rester av. Den har i ord och bild skildrats av hans bror, konstnären Jonas Carl Linnerhielm.

KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 - Förteckning över nya byggnadsminnen 1 juli 1978-31 december 1988 enligt lagen den 9 december 1960, nr 690. Riksantikvarieämbetet (RAÄ), (Uppsala: A & W), 1989. ISBN: 91-7192-752-2

Sparsamhet är ofta den bästa kulturminnesvårdaren. Man kan framför allt tacka den ekonomiskt sinnade kammarherren P.G. Linnerhielm som ägde Olivehult 1819-75 för att den sällsynt väl bevarade 1700-talsmiljön finns kvar.
Huvudbyggnadens övervåning under valmat och brutet tak påbyggdes sannolikt 1781. Undervåningens rumsindelning tyder på att den kan vara identisk med det första säteshuset, uppfört strax före 1650. Tidigare fanns här en by, Hult, med fyra gårdar. Sitt namn fick herrgården efter Hans Månsson Oliveblad, som lät uppföra 1640-talshuset.
Successivt har huvudbyggnaden moderniserats, men med känsla för de kulturhistoriska värdena, så att 1700-talsinteriörerna i allt väsentligt är intakt. Däremot har exteriören förändrats. Efter en tid av förfall skedde en omfattande restaurering på 1880-talet efter förslag av göteborgsarkitekten J.A. Westerberg, varvid den gavs en tidstypisk dräkt med pärlspontpanel, storrutiga fönster m.m. De gamla flyglarna revs och ersattes med nya, längre ifrån huvudbyggnaden. Vid en restaurering 1922 efter förslag av arkitekten E. Stenhammar försökte man återställa byggnaden i dess 1700-talsskick med rödfärgad lockpanel, smårutiga fönster och tegeltak.
I byggnadsminnet ingår också de glest liggande träflyglarna från 1880-talet och fem ekonomibyggnader; en av länets få bevarade väderrior, uppförd 1837 efter ritningar av byggmästaren Abraham Nyström, ett magasin samt stall, brygghus och snickarbod.
Efter samtida kontinentala förebilder anlade kammarherrens far, riksgeografen G.F. Linnerhielm, en romantisk engelsk park, vilken man ännu kan se rester av. Den har i ord och bild skildrats av hans bror, konstnären Jonas Carl Linnerhielm.

KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 - Förteckning över nya byggnadsminnen 1 juli 1978-31 december 1988 enligt lagen den 9 december 1960, nr 690. Riksantikvarieämbetet (RAÄ), (Uppsala: A & W), 1989. ISBN: 91-7192-752-2