FRYELE KYRKA

HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 - Kyrkan ligger vackert med vidsträckt utsikt över skogslandet. Den byggdes 1788-90 efter ritning 1783 av Thure Wennberg, ÖIÄ, och invigdes av biskop Olof Wallquist 1795. Byggmästare var Hans Lundström, Laholm, och snickarmästare Lars Wennerholm. Kyrkan är såväl exteriört som interiört mycket välbevarad och ett representativt exempel på sengustavianskt kyrkobyggande i den enkla stil, som överintendenten Adelcrantz förordade.

PLAN OCH MATERIAL - Rektangulärt kyrkorum med tresidigt kor i öster, torn i väster och sakristia i norr. Ingångar i väster och mitt på sydsidan. Byggd i sten, slätputsad i vitt, sockeln oputsad. Svart plåttak lagt i skivor på långhus och tornhuv. Lanterninen klädd med vitmålad plåt, svart plåt på taket.

EXTERIÖR - Långhuskyrka med västtorn byggd efter ritningen 1783, utom att tornhuven fått en något mer vilande form och lanterninen är sluten, ej öppen, samt fönstren stickbågiga och ej rundbågiga. Två mindre fönster på västgaveln. Sydingången inramas av rusticerade pilastrar. Taket avvalmat över koret.

INTERIÖR - Kyrkorummet är ljust och rymligt, belyst av de glest satta fönstren med äldre, klart glas. Väggar vita, trävalvet ljusblått med tunn taklist i rött med guldkant (ursprungligen var hela kyrkan målad i "ljus perleferg", dvs gråvitt). Altarmålning "Kristus i Getsemane" 1795 av Jonas Berggren (jfr s 91), i ramverk krönt av gavelfronton med strålsol, ritat 1792 av Thure Wennberg, målat i två nyanser grått med guldlister. Tresidig altarring. Predikstol utförd av Lars Wennerholm 1796, redan av samtiden bedömd som en av stiftets vackraste. Fyrsidig korg med emblem i fälten, ljudtak med lambrequin, målad i grått och guld. Slutna bänkar i fyra kvarter (1967), målade i grått med bokbräden och säten i brunrött. Korbänkar vitmålade. Läktare från 1792 ritad av Thure Wennberg, med orgel från 1853 byggd av A Rosenborg, Vadstena, fasad av J A Hawerman (dessförinnan saknades orgel). Läktare och korbänkar av Lars Wennerholm.

Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993

Allmän karaktär
Fryele kyrkogård har en idag närmast kvadratisk plan med kyrkan
i centrum, något förskjuten mot väster. Söder om kyrkan ligger
kvarter 1 i väster och kvarter 2 i öster, åtskilda av en gång. Norr om
kyrkan ligger de idag sammanhängande kvarteren 3 och 4. Öster
om kyrkan är 1977 års utvidgning, som här benämns kvarter 5. I
dess södra ände står en redskapsbod. Kyrkogårdens yta är helt plan
och domineras av gräsytor. I sen tid har ett antal föga anpassade
lyktstolpar av stadsmässig typ uppsatts.

Omgärdning
Kyrkogården omgärdas på alla sidor utom den östra av en kallmurad
stödmur, ca 0,51 meter hög. Den består av otuktad och
tuktad marksten i oregelbundna skift. Den västra hälften av södra
sträckningen är fogad med cement. På en del av norra sträckningen
sticker små järnstolpar upp, vilka är rester av något slags staket.
Kyrkogårdsmuren är omnämnd 1829 och torde vara samtida med
kyrkan.

Ingångar
Kyrkogården har två ingångar, en i väster mitt för kyrkans tornport,
och en i söder mitt för långhusets symmetriskt placerade sydport.
Ingångarna markeras av murade grindstolpar med vitkalkad slätputs
och avtäckning i form av svartmålade gjutjärnshuvar med stenklot.
Den västra pargrinden är mycket kraftig i sin konstruktion med
platt- och stångjärn som bildar cirklar och kryss. En inskription
förmedlar att den är tillverkad 1831 på Huseby bruk av initialerna
J J Ö. Sannolikt är grindstolparna och södra ingångens smidda
pargrind från samma tid.

Vegetation
Innanför kyrkogårdsmuren fi nns en relativt ung trädkrans av lind,
hamlade i väster och söder. Längs östra sidan är utöver lindar en tät
buskvegetation av bland annat syren. Tuktade måbärshäckar växer
längs västra kyrkogårdsmuren. I övrigt förekommer några rygghäckar
av olika slag och ett buskage mellan kvarter 4 och 5.

Gångsystem
Ytan från västentrén och runt kyrkan är helt grusad och har en
grusgång som i rät vinkel löper från södra kyrkporten till södra
grinden. Denna inramar med två andra rätvinkliga grusgångar
kvarter 2. Norr och söder om kyrkan ansluter två raka grusgångar
från kvarter 5.

Gravvårdstyper
Fryele kyrkogård uppvisar gravkonst från 1600-talet till idag. Äldst
är en sandstensvård, följt av några smideskors. Dessa är uttryck för
den hantverksmässiga gravkonsten innan industrialismen och uttrycker
lokal särart. Några gjutjärnskors är de tidigaste proven på
industriellt framställda gravvårdar.
Kanske de kan härröra från Ohs bruk i grannsocknen Gällaryd?
Från förra sekelskiftet finns exempel på resliga vårdtyper av granit,
vanligen i form av bautasten eller obelisk. Med bestämmelser om
maximihöjd på vårdar fi ck status istället uttryckas på bredden. Bruket
av grusbäddar med inramning av häck var vanligt bland dessa,
liksom hos de föregående, men är idag nästan helt bortrationaliserat.
Några karaktäristiskt småskaliga vårdar kan utgöra rester av
en allmän linje. Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i sina
former samt mer och mer uniforma. En orsak var det begränsade
utbudet av tillverkare, vilka ofta nyttjade samma kataloger. En annan
orsak var tidens kollektivistiska samhällsanda. Genomgående
under hela 1900-talet har granit varit närmast allenarådande som
material, mot seklets slut företrädesvis ljus granit medan svart präglade
de första decennierna.

Ekonomibyggnad
Ekonomibyggnaden är uppförd 1977 på betongsockel med fasader
av rödfärgad locklistpanel och vita foder. Sadeltaket täcks av betongpannor.
Byggnaden rymmer förråd, toalett och garage.

Beskrivning av enskilda kvarter, För kvartersindelning se pdf.

Kvarter 1
Allmän karaktär
Kvarter 1 utgör kyrkogårdens sydvästra del. Det är en idag sammanhängande
gräsyta med gravar i nord-sydliga rader med ryggen mot
varandra. De båda östligaste raderna har en rygghäck av måbär.

Gravvårdstyper
Den dominerande gravvårdstypen är de låga, rektangulära vårdar i
grå eller svart granit, som blev vanliga kring 1940. Bland de äldre
av dem fi nns en del med klassiserande drag och tidstypisk dekor.
De senare från 1960-, 70- och 80-talen är strama och enkla. Ett
mindre antal vårdar är äldre och med avvikande utformning. I
nordväst står kyrkogårdens äldsta vård, en så kallad parsten, huggen
i sandsten 1689 över Sakris Jansson med fru, en vårdtyp som
är kännetecknande för västra Småland. Längs kyrkogårdsmuren i
väster och gången i öster fi nns några enstaka påkostade vårdar från
förra sekelskiftet. Mest anslående är den högresta svarta granitvården
från 1929 över en kyrkvärd invid kyrkporten. Vid kyrkogårdsentrén
ligger en häll från 1896 över en organist och folkskollärare.
Denna fl ankeras av formklippta idegranar. Fem småskaliga vårdar
på ensamgravar från 192838, något spridda i kvarterets inre, är
rester av en allmän linje. Tre vårdar är resta över svenskamerikaner
och vittnar om 1800-talets stora emigration från socknen. Titlar
förekommer i kvarteret nästan enbart på de få äldre vårdarna och är
vid sidan av redan nämnda: hemmansägare och barnmorska.

Kvarter 2
Allmän karaktär
Kvarter 2 utgör kyrkogårdens sydöstra del. Det består av en gravrad
längs kyrkogårdsmuren i söder och den numera övertäckta muren i
öster samt en central del med gravar i nord-sydliga rader med ryggen
mot varandra. De fyra östligaste raderna har två rygghäckar.

Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är något blandat. Kvarterets äldsta vård är ett
gjutjärnskors från 1880 över en nämndeman. Raderna närmast
gången i väster har en del äldre gravar med påkostade vårdar, likaså
raden längs kyrkogårdsmuren. Främst bland dessa märks ett fi nhugget
marmorkors på granitsockel, rest 1883 över häradshövdingen J
F Ekenman, vilken ägde Näsbyholm. Detta kors omgavs tidigare av
en stor häckinramad grusbädd som nu är borttagen. Dock kvarstår
tre andra gravar med grusbädd, alla på rad med låga svarta vårdar
och stenramar i svart, polerad granit. De härrör från 193441. I
kvarterets sydöstra hörn fi nns en stor grav från 1955 över paret
Nothin med stensatt yta som inhägnas av kraftiga järnkättingar på
granitpollare. I närheten fi nns även ett kors i granit från 1939 över
kyrkoherden Carl Olsson. Från 1939 respektive 1940 fi nns två
vårdar med referens till Svenska Missionsförbundets sångbok (Sv.
Mfb.). Vårdbeståndet är i övrigt dominerat av 1940-talets låga stenar
i svart och grå granit. Flertalet står kronologiskt, ensam- och familjegravar
blandat. En del har av utformningen att döma tidigare haft
grusbädd. Enstaka vårdar är sentida. På några av de äldre vårdarna
finns titlar, dessa är vid sidan av redan nämnda: hemmansägare,
prästfru, handlande, kyrkovaktmästare och mjölnare.

Kvarter 3 och 4
Allmän karaktär
De båda kvarteren norr om kyrkan skildes tidigare av en grusgång,
vilken även löpte längs de gravrader som följer kyrkogårdsmurarna.
Idag utgör hela ytan en sammanhängande gräsmatta med gravar i
nord-sydliga rader med ryggen mot varandra samt längs kyrkogårdsmuren
i norr och väster. I kvarter 4 fi nns två rygghäckar.

Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet domineras av låga, strama vårdar från framför
allt 1940- och 50-talen, men även senare. Ett antal äldre vårdar
fi nns bevarade, huvudsakligen bland familjegravarna längs kyrkogårdsmuren,
men även spridda inne i kvarteret. Äldsta vården är ett
nygotiskt gjutjärnskors från 1885. Från tidigt 1900-tal märks några
bautastenar och obelisker. Särskilt anslående är den över två meter
höga marmorvården från 1908 över kyrkoherden Johan Nothin
med fru. Alla gravarna längs kyrkogårdsmuren har tidigare haft grus
och inhägnad. Det framgår ännu av utförandet på några vårdar att
de haft stenram. Titlar förekommer främst på äldre vårdar: skräddaremästare,
nämndeman, hemmansägare, möbelsnickare, soldat,
handlande, godsägare, virkeshandlare. Tre vårdar bär referens till
Svenska Missionsförbundets sångbok.

Kvarter 5
Allmän karaktär
Kvarter 5 utgör kyrkogårdens östra del med tre gräsytor avskilda av
grusgångar. Endast de båda södra är utnyttjade med nord-sydliga
gravrader med ryggen mot gemensamma rygghäckar av tuja. Vid
kyrkans kor är ett antal museivårdar uppställda.

Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet utgörs av låga, huvudsakligen rektangulära
vårdar i grå och röd granit från 1980 till idag. De yngre är ofta
polerade. Titlar saknas som regel. Bland de museala vårdarna vid
koret märks tre smideskors med löv och drakhuvud från 1797,
1805 och 1819; det ena korset är över två meter i höjd. I övrigt rör
det sig om fem gjutjärnskors, varav ett från 1866 rests över kyrkoherde
Andreas Sjögren och ett från 1892 över kyrkoherden K M
Linndén, båda i nygotik. Det senare har en särskilt rik dekor. Från
1914 respektive 1921 härrör två träkors med inskriptionsplattor i
järn, en idag ovanlig syn.

Kyrkogården är anlagd under medeltid, troligen samtidigt med
den första kyrkan. Detta var troligen en träkyrka som kring 1300
skall ha ersatts av en stenkyrka, att döma av ett bevarat testamente
från 1299. Föga är känt om kyrkogårdens utseende i äldre tid, men
den bör ha haft den vanliga karaktären av äng med endast ett fåtal
spridda gravvårdar. Kyrkogården hade redan 1770 en trapetsoid
form enligt en avmätning inför storskifte som bestod till senaste
kyrkogårdsutvidgningen. Dock är kyrkogården vid okänt tillfälle
utvidgad åt norr. Kyrkogårdsmuren och dess putsade grindstolpar
härstammar sannolikt från tiden för nuvarande kyrkas uppförande,
178892. Kring förra sekelskiftet planerades kyrkogården efter
mönster från stadskyrkogårdarna med räta vinklar och grusade
gångar. Gravarna grustäcktes och inhägnades med häckar av liguster
eller måbär, alternativt stenramar. Längs kyrkogårdsmurarna och
entrégången från söder lades stora familjegravar, medan åtminstone
det inre av sydvästra kvarteret (kvarter 1) har använts som
allmän linje. Under tidigt 1900-tal planterades en trädkrans runt
kyrkogården, bestående av lind, lönn och kastanj. Någon gång före
1949 infördes maxhöjd om 85 cm på gravvårdar. 1977 utvidgades
kyrkogården mot öster så att planen blev rätvinklig. För projekteringen
stod arkitekt Georg Andersson på K-Konsult, Huskvarna.
Vid utvidgningen övertäcktes kyrkogårdens gamla östra stenmur. En
befi ntlig redskapsbod revs och ersattes med en ny. Under 1900-talets
senare del har nästa alla grusbäddar och gravinhägnader avlägsnats
till förmån för sammanhängande gräsytor, många äldre gravvårdar
har därtill tagits bort och gått till stenkross. Grusets försvinnande
från landsbygdskyrkogårdarna är ett genomgående drag inte bara
i Växjö stift och hänger samman med en förändrad syn på kyrkogårdsskötsel.