NORRA ÄNGBY

Norra Ängby
Norra Ängby är Stockholms största sammanhängande småstugeområde byggt på den mark som en gång tillhörde Stora Ängby gård. Det är ett stort område som breder ut sig norr om Bergslagsvägen mellan Åkeshov och Råcksta, endast en mil nordväst om stadens centrum. Här fanns förr skogklädda höjdpartier omgivna av bördig åkermark, och det är fortfarande de gröna höjderna som dominerar intrycket, medan åkrarna fyllts med småhus som idag omges av frodig trädgårdsgrönska.

Självbyggeri som bostadssocialt experiment
Området, som på de flesta håll hade åkermark som var lätt att bebygga, var bland de första som exploaterades efter de lyckade försöken med självbyggeri i Olovslund och Pungpinan som genomfördes 1928. Självbyggeriet, som administrerades av fastighetskontorets småstugebyrå, var ett bostadssocialt experiment som föll mycket väl ut. Grundprincipen var att den blivande husägaren inte skulle betala någon kontantinsats utan istället utföra eget byggarbete på sitt hus motsvarande 10 procent av byggkostnaden. Resten utgjordes av ett lån i stadens tomträttskassa löpande på ca 30 eller 40 år. Det kostade omkring 10 000 kronor att bygga ett 1½-planshus vid 1930-talets början. Byggaren behövde endast betala ca 300 kronor kontant för tomtkartan, administrationsavgiften och det första årets tomträttsavgäld. Principen med tomträttsupplåtelse, som praktiserats för all stadens mark, innebär att fastighetsägaren äger byggnaderna men hyr marken av staden enligt mångåriga kontrakt.
Stadsplaneförslaget presenterades 1930 och var signerat av stadsplanedirektören Albert Lilienberg och arkitekten Thure Bergentz. I planen fanns stora områden utlagda som parkmark, vilket i huvudsak gällde alla de delar som var bergiga och svårbebyggda och de många fornlämningsplatserna. När planen slutligen fastställdes av Kungl. Maj:t 1931 hade tomterna redan stakats ut i terrängen under sommaren 1930. Byggandet började i regel med att köparen valde tomt i april och började gräva för grunden så snart tjälen gått ur jorden, vilket oftast innebar att grunden kunde muras upp i juni. De första husen var inflyttningsklara i december 1931 och då återstod målningen av fasader och fönster, ett arbete som utfördes påföljande sommar.
Det snabba byggförloppet var möjligt genom att bygget var väl förberett. Egnahemsavdelningens chefsarkitekt Edvin Engström med medarbetare utarbetade typritningar till husen. Alla husets delar prefabricerades och levererades i färdiga element av bl.a. Svenska Trähus. Staden bidrog med en grovplanerad tomt, handböcker för byggandet, en instruktör och utlåning av specialverktyg. De sökande till tomterna för självbyggeri skulle ha anställning, inkomst ej överstigande 3 000-5 000 kronor per år, många barn och kunna intyga "skötsamhet". Byggaren använde all sin lediga tid från maj till december och för att tidplanen skulle kunna hållas behövdes också alla tillgängliga släktingar och vänner.

Utbyggnad
I Norra Ängby byggdes de centrala delarna runt Ängby slott först och här uppfördes 1½-planshus. I en krans däromkring byggdes sedan 1-planshus främst under 1935 och 1936. Utmed Egilsvägen och i de norra delarna av området byggdes 2-planshus. Hustyperna grupperades så att ett kvarter eller en gatusträckning fick ett enhetligt utseende. För varje byggnadstyp fanns flera variationer beroende på hur interiören utformades. Alla husen hade en källarvåning där det fanns wc, tvättstuga med badkar, pannrum och matkällare.
Trots enhetligheten inom området finns det delar som är annorlunda. Förutom vid stadsdelens centrala plats, Ängby torg, har flera små affärstorg med tvåvånings hyreshus med butiker i bottenvåningen också skapats vid t ex Ängbyplan, Islandstorget och Runstensplan. Utmed Bällstavägen ligger fyra kvarter med radhus ritade av arkitekten Uno Åhrén och uppförda av HSB 1931. Färgsättningen för de flesta kvarteren valdes av byggaren själv inom en föreskriven skala, vilket medförde en viss brokighet. Därför gjorde staden 1934 ett försök med att hålla Runsavägens bebyggelse i endast vitt eftersom enhetlighet ofta föredrogs av stadsarkitekten. Några av kvarteren närmast Kyrksjön uppläts för villor i två plan uppförda av byggmästare. När området utvidgades mot väster på 1950-talet byggdes både radhus och småhus. Ängbyskolan, ritad av Ture Ryberg, byggdes 1930-35.

Äldre bebyggelse
En självklar centralpunkt i området är Ängby Slott, som ligger på platsen för en äldre bondby. Den äldsta byggnaden på kullen är flygeln, en putsad timmerbyggnad från 1660-talet. Huvudbyggnaden är sannolikt uppförd på 1690-talet av legationssekreteraren Baltzar Ehrenstolpe. Fatburen är också från denna tid men delvis byggd av äldre timmer. Gården kan f.n. hyras som festvåning vilket är en mycket lämplig användning av den praktfulla salen och salongerna i ovanvåningen. Stockholms stad köpte Åkeshovs och Ängby ägor redan 1904 för kommande behov och här drevs jordbruk fram till 1932. I Karsvikshage ligger kvar en byggnad som hört till Östergården i byn Karsvik. I Björklundshage fanns ett torp som revs på 1950-talet, och kvar finns ett vikingatida gravfält.

Norra Ängby idag
Norra Ängby är ett mycket uppskattat villaområde p.g.a. närheten till staden och den trivsamma, gröna trädgårdsstadsmiljön. Idag finns hos många husägare en stor medvetenhet om värdet av husens strikta klassicistiska formspråk och den enkla men vackra utformningen av byggnadsdetaljerna. Under de decennier som gått har kraven på förändringar av de små husen varit många. Behov av tillbyggnader uppstod tidigt, men eftersom utrymmet på tomterna är knappt tilltaget finns inte alltid sådana möjligheter. Då önskemålen om en större bostadsyta varit mycket starka har staden i ett Miljöprogram utarbetat riktlinjer för hur husen kan utvidgas. Programmet innebär i stora drag att tillbyggnader bör ske på trädgårdssidan och med material och formspråk som väl ansluter till husens ursprungliga utformning. Avsikten är att området skall bibehålla sin karaktär och att helhetsmiljön skall upplevas som ett småstugeområde.

Texten är baserad på boken Stockholm utanför tullarna - Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia förlag 2003. Författare till avsnittet är Britt Wisth.