VÄSTERTORP

Västertorp

Västertorp var den stadsdel som fick inte bara Stockholms utan landets första trafikseparering i slutet av 1940-talet. Unikt för Västertorp är också den stora permanenta utställning med skulpturer som står utspridda i stadsdelens många gröna rum. Berg och dalgångar är bevarade liksom mycket av den ursprungliga vegetationen, vilket gör Västertorp till en ovanligt "grön" stadsdel. I söder begränsas stadsdelen av den hårt trafikerade Södertäljevägen medan tunnelbanan i någon mån skapar en barriär mellan den södra och norra delen av Västertorp. De höga stjärnhusen är koncentrerade kring de två T-banestationerna. Området i övrigt karaktäriseras av putsad lamellhusbebyggelse medan det lilla centrumet accentueras av ett högt skivhus.

Den ideala stadsdelen?
Västertorp, "förorternas Östermalm" eller "Stockholms Kuba" som det kallades i folkmun när det var nybyggt, är en god representant för efterkrigstidens stadsplanetänkande och bostadsbyggande. Kanske kan Västertorp betraktas som den ideala stadsdel som målas upp i programmet till generalplan för Stockholm som lades fram i skriften "Det framtida Stockholm" 1945. Efter andra världskriget kom grannskapstanken att bli en viktig del i stadsplaneringen. Många hävdade att demokratin gynnades av gemenskap i små befolkningsgrupper. Det skulle finnas ett centrum med affärer, bank, samlingslokaler etc. och man framförde vikten av en god utformning av bostäderna. Goda kommunikationer med stadens centrum var givetvis ett måste. Det var också i 1945 års generalplan som idén om trafikseparering framfördes för första gången i Sverige.

Stadsplanen
Den norra delen av det blivande Västertorp ägdes vid denna tid av handelsbolaget Olsson & Rosenlund, trävarufirma och tillika markexploatör. Marken ingick i Hägerstens gårds ägor som Olsson & Rosenlund hade köpt redan 1894. Den södra delen var i stadens ägo sedan 1935 då denna hade köpt Västbergaegendomen. Utbyggnaden av Västertorp kom att föregås av flera års planarbete och många idéer kom att läggas fram, förkastas och bearbetas vidare innan den slutgiltiga planen fastställdes. Den första skissen, signerad Thure Bergentz, presenterades i mars 1944. Drag av de då redan helt föråldrade trädgårdsstadsidéerna var tydliga i detta första planförslag. I norr skulle ett sjuttiotal villor placeras för att byggas ihop med Mälarhöjdens villaområde medan man i övrigt tänkte sig rader av lamellhus och punkthus - men ännu inget differentierat trafiksystem. Det faktum att Stockholm under hösten 1944 fick en ny stadsplanedirektör, Sven Markelius, gjorde att Västertorp till sist fick en helt annorlunda utformning i samklang med den generalplan som lades fram året därpå. Stadsplanen, som till slut fastställdes 1947, var utarbetad av Markelius och Bertil Tideström. Bebyggelsen skulle till större delen utgöras av trevånings lamellhus, ett större antal punkthus i 6-8 våningar och en hel del radhus förutom byggnader av allmän karaktär, som folkskola, läroverk, idrottshall, polisstation m.m.

Bostadsbebyggelse i olika former
För att ytterligare accentuera de åtta våningar höga punkthusen placerades de på höjder i terrängen och utformades som stjärnhus - en planform som hade lanserats några år tidigare i Gröndal. De nio stjärnhusen som ligger precis intill centrum på ömse sidor om tunnelbanestationen Västertorp uppfördes i rött tegel med Ancker, Gate & Lindegren som arkitekter. Den östligare stationen, som begåvades med ett litet centrum med några få butiker, har markerats med åtta stjärnhus, ritade av samma arkitekter. De är alla putsade och hade ursprungligen olika kulörer - gult, blått, rött och grönt - på balkonger och fönster i husens fyra olika utskjutande delar. Genom att merparten av balkongerna idag har bytts ut och fönstren är ommålade har husen förlorat mycket av sin autenticitet. I den ursprungliga planen låg ytterligare tre stjärnhus på höjden ovanför folkskolan, men de kom att utformas som ett helt vanligt punkthus och ett mycket långt, något svängt lamellhus. Lamellhusen lades i princip som det föreslogs i planen. De är för det mesta tre våningar höga, i enstaka fall bara två, och har oftast en grov spritputs i mättade färger. Fönstersättningen är varierad, ibland med stora ateljéfönster och burspråk, och en del fönster är försedda med fönsterluckor. De många balkongerna, som ibland har delvis genombrutna räcken för att blommorna ska kunna klättra upp, ger liv åt fasaderna. Västertorps bebyggelse kan över lag sägas vara ett utmärkt exempel på tidens goda vardagsarkitektur med stor omsorg om detaljerna.
Stadsdelens södra delar, som ju ägdes av staden, kom att domineras av de allmännyttiga bostadsföretagen som Stockholmshem och Familjebostäder med arkitekter som Ernst Grönwall, Georg Varhelyi, Nils Lindberg och Curt Strehlenert. Även HSB byggde här. Vid genomförandet av planen ersattes de föreslagna radhuslängorna i områdets sydöstra del med en grupp om drygt femtio kedjehus, alldeles intill Södertäljevägen, uppförda i HSB:s regi med ett stort inslag av självbyggeri. De ritades 1950 av arkitekten Jarl Bjurström. Många av dem har idag förlorat något av sin ursprungliga karaktär genom tilläggsisoleringar och ny plåtpanel. I norra delen av Västertorp sålde Olsson & Rosenlund allteftersom av marken till en rad olika privata byggherrar, vilka i stor utsträckning kom att anlita Ancker, Gate & Lindegren som arkitekter.

Service och centrum
Västertorp byggdes i princip ut under åren 1949-1954. De 3 200 lägenheterna, merparten av dem om 2 rum och kök, beboddes ursprungligen av drygt 11 000 personer. Det var företrädesvis barnfamiljer som flyttade ut till det nya Västertorp. Stadsdelens affärer har alltid varit och är än idag koncentrerade till Störtloppsvägen och Västertorpsplan. Här låg också ursprungligen biografen Västan, sedan 1970 nyttjad av olika religiösa samfund. Västertorpsplan är markerat som stadsdelscentrum med - som så ofta - det allra högsta huset, här ett 11 våningar högt skivhus från 1952 med Nils Sterner och Berndt Alfreds som arkitekter. De välbevarade byggnaderna kring torget bildar tillsammans med torgets enkla rutmönster, den lilla dammen och skulpturen av Erik Grate ett stadsrum med en omisskännlig kvardröjande femtiotalskaraktär. Intill centrum ligger Västertorpsskolan, den f.d. folkskolan, uppförd i gult tegel efter arkitekten Stig Åkermarks ritningar. Till den östra T-banestationen förlades det f.d. läroverket och Västertorpshallen, en sim- och idrottshall.

Trafikseparering och kommunikationer
En huvudtanke i planen var att biltrafiken skulle separeras från gångtrafiken. Huvudgator, matargator och säckgator kompletterades med ett gångvägsnät, som var inlagt i park- och grönområdena och skulle förbinda bostadsbebyggelsen med skolor, lekplatser, butikscentrum och spårvagnshållplatser. Det var första gången som en trafikseparering av detta slag genomfördes i Sverige, och Västertorp blev också en förebild för just sättet att se på trafiken. Trafiksepareringen genomfördes dock inte helt konsekvent. I det lilla centrumet placerades affärerna på ömse sidor om en trafikerad gata. Det var framför allt av trafiksäkerhetsskäl som man senare alltid i Stockholm byggde centrum med gågator, endast avsedda för fotgängare.
Goda kommunikationer mellan förorten och stadens city var, som nämnts, också en viktig punkt i generalplanen och Västertorp var från allra första början välförsett å denna punkt. Redan 1946 gick spårvagnslinjen nr 17 från Slussen till Personnevägen, strax öster om dagens Västertorp. År 1952 drogs spårvägen vidare genom stadsdelen med en vändslinga på en upphöjd bank alldeles intill centrum där dagens T-banestation finns. Eftersom tankarna på en tunnelbana redan hade aktualiserats gick spårvagnen här inte i gatan utan på viadukter över de korsande gatorna. År 1964 ersattes spårvägen av tunnelbanan med sträckningen T-Centralen-Fruängen. Ursprungligen var det tänkt att entrén till T-banan skulle ligga på själva torget. Av ekonomiska skäl kom den emellertid att placeras väster om Störtloppsvägen.

Gröna rum och konstnärlig utsmyckning
I Västertorp har en hel del av den äldre vegetationen sparats. Mellan husgrupperna och på gårdarna bildar tallar och björkar gröna rum av olika karaktär. Unikt för Västertorp är att delar av dessa gröna rum, tillika med centrum, har befolkats med ett stort antal skulpturer av hög klass. Det var direktören Fritz H. Eriksson i Ohlsson & Rosenlund, företaget som exploaterade den norra delen av Västertorp, som via den s.k. Hägerstensåsens kulturella förening donerade närmare tjugo skulpturer av högsta klass att placeras runt om i stadsdelen. Fritz H. Eriksson hade som mångårig styrelseordförande i konstnärsgalleriet Färg och Form nära kontakt med sin generations svenska och utländska konstnärer. Skulpturer av skulptörer som Bror Marklund, Arne Jones, Liss Eriksson och engelsmannen Henry Moore stöter man som fotgängare i Västertorp på lite här och var. I några fall var konsten ett resultat av samverkan mellan konstnärer och arkitekter, som t.ex. den stora klockan i form av zodiaken, utförd i emalj av Endre Nemes på tegelfasaden mot torget i centrum. Den stora fresken av Vera Nilsson och mosaiken av Otte Sköld i Västertorpsskolan var också ett resultat av denna konstsatsning. Denna Stockholms största permanenta skulpturutställning invigdes samtidigt som Västertorps centrum år 1955 i närvaro av kungen och drottningen. Den kungliga invigningen visar tydligt vilken stor vikt som lades vid den nya stadsdelen och dess offentliga konstnärliga utsmyckning.

Äldre bebyggelse
Av den äldre agrara bebyggelsen finns idag inga rester kvar. Det hemman som fick namnge den nya stadsdelen löd under Västberga gård och låg alldeles intill nuvarande Södertäljevägen vid Bjällervägen, strax väster om dagens Västertorps Hotellhem, byggt 1960 som vård- och ålderdomshem. Lugnet, som hörde till Hägerstens gård, låg precis norr om nuvarande centrum. Båda revs under 1940-talets sista år i samband med att området exploaterades.

Förtätningar
På senare år har stadsdelen förtätats något med bostadsbebyggelse och i januari 2005 presenterades ett program där ytterligare cirka 1000 nya lägenheter föreslås. Hur det slutliga förslaget kommer att se ut var i april 2005 ännu ej beslutat.

Källa: Texten är baserad på Stockholm utanför tullarna - nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia Förlag 2003. Författare till avsnittet är Suzanne Lindhagen med smärre tillägg av Anna-Karin Ericson 2005.