GAMLA LIMHAMN

Limhamn är en självständig stadsdel med cirka 15.000 invånare belägen cirka fem km sydväst om centrala Malmö. Limhamn består av flera olika delområden: Gamla Limhamn, Sibbarp, Djupadal, Annetorp med flera. Gamla Limhamn ligger norr om Linnégatan som är huvudgatan genom Limhamns centrum.

Huruvida Limhamn uppkom som ort redan under medeltiden eller i samband med det stora fisket under 1800-talet är inte klarlagt. Limhamn var under den förra delen av 1800-talet i första hand ett fiskeläge som gav bönderna i Hyllie socken extra inkomstmöjligheter. Under slutet av 1800-talet kom Limhamn att växa till en industriort, särskilt genom cementtillverkningen. Förutsättningen för cementtillverkningen var den rika förekomsten av kalk i och omkring Limhamn (vars namn kommer från just kalk = lim, jämför engelskans lime). Stadsdelen införlivades med Malmö stad år 1915. Limhamn var då en helt fristående småstad med omkring 10 000 invånare.
Under decennierna efter inkorporeringen bebyggdes området mellan Malmö och Limhamn med villakvarter, men det var först under årtiondet efter 1945 som bebyggelsen blev helt sammanhängande och Limhamn slutgiltigt växte samman med Malmö. Fortfarande betraktar sig dock många av invånarna som Limhamnsbor snarare än Malmöbor.
Bebyggelsen på Limhamn är av mycket blandad karaktär. Den äldre bebyggelsen består till största delen av småhus. Även efter 1945 har de största arealerna tagits i anspråk för småhus och radhus. Under årtiondet efter 1945 byggdes dock nästan 2500 nya lägenheter i flerbostadshus. Dessa finns huvudsakligen lokaliserade i tre olika områden: i norra delen av Sibbarp, (kvarteren omedelbart söder om Linnégatan och väster om Kalkbrottsgatan), i Gamla Limhamn (kvarteren omedelbart väster om Västanväg) samt i Annetorp (kvarteret Pelaren söder om Hyllie kyrkoväg). Dessutom har de centrala delarna av Limhamn, i kvarteren på båda sidor om Linnégatan, fått ny bebyggelse kontinuerligt under perioden 1945-95.

Ett omkring 15 hektar stort område nordost om centrala Limhamn var - bortsett från några villor - obebyggt och ej stadsplanelagt ännu i mitten av 1940-talet. Fram till slutet av 1920-talet låg en gård i det nuvarande kvarteret Ladusvalan. En rad 150-åriga almar som inramat gården påminde om platsen fram till år 2000 då de sågades ner.
Tidiga kartor visar att avsikten varit att stycka upp hela området i villatomter, men då stadsingenjören Erik Bülow Hübe 1945 utformade en stadsplan för området föreskrevs flerbostadshus i tre våningar. Detta motiverades med en ökad efterfrågan på bostäder som uppkommit genom att industrierna i Limhamn växte och fler etablerades.
Planen föranledde ett trettiotal villaägare att protestera eftersom man fann hyreshusbebyggelsen både omotiverad och oestetisk och befarade att karaktären av villaområde skulle gå förlorad: "Vad en bebyggelse med hyreshus betyder för trevnaden i omgivningen ligger i klar och öppen dager för envar, som har kännedom om trevnaden i ett villasamhälle."
Protesterna fick dock ingen verkan. Stadsingenjören menade att den ringa tillgången på hyreslägenheter som rådde i Limhamn gjorde det befogat att denna mark, som var den enda kvarvarande inom de centrala delarna av stadsdelen, bebyggdes med flerbostadshus.
I enlighet med Bülow-Hübes stadsplan anlades ett nytt gatunät, där friliggande lamellhus placerades i nord-sydlig respektive öst-västlig riktning. Redan 1947 ändrades planen för kvarteret Läderlappen av nyblivne stadsplanechefen Gunnar Lindman enligt önskemål från byggherren. Istället för nio lamellhus kom kvarteret att bebyggas med fem större huskroppar i vinkel vilka ansågs mer ekonomiska.
Hela området bebyggdes under tioårsperioden närmast efter andra världskrigets slut. Därefter har endast vissa smärre kompletterande byggnader tillkommit.

BOSTÄDER OCH BOENDE
Omkring 1200 lägenheter i flerbostadshus färdigställdes i Gamla Limhamn under perioden 1945 till 1960. Av dessa ligger flertalet i det område som planerades 1945. Merparten av lägenheterna är två rum och kök och den vanligaste upplåtelseformen är bostadsrätter.
Under perioden från 1960 till 1980 tillkom endast omkring 250 nya lägenheter i Gamla Limhamn.

ARKITEKTER OCH BYGGHERRAR
Fastigheterna fördelades ungefär lika mellan HSB och privata byggherrar, varav de flesta representerades av BGB (Byggmästarnas gemensamma Byggnadsaktiebolag). De flesta uppdragen gick till HSB arkitektkontor i Malmö i samarbete med Thorsten Roos, men också malmöarkitekten Boo D:son Widén fick många uppdrag i området. Bland övriga arkitekter som anlitades märks Svenivar Ekstrand och Axel Carlsson.

BEBYGGELSEKARAKTÄR
Området har ingen enhetlig karaktär och ingen tydlig avgränsning mot de omgivande villakvarteren. Trots att alla flerbostadshusen är uppförda under en ganska kort tidsperiod har de fått relativt olika karaktär. Återkommande är dock våningsantalet, sadeltaken och det gula eller ibland röda teglet i fasaderna.
Variationen i husformer är relativt stor. Den vanligaste typen är dock de enkla friliggande lamellhusen, vilka ofta är ganska långsträckta med fyra och ibland fem trapphus.
Stadsplanen med lamellhus placerade vinkelrätt mot varandra kännetecknas av öppenhet. Visserligen skapas rumsbildningar men de känns ofta upplösta och svårdefinierade. Det finns ofta staket som gräns mellan olika fastigheter, men mellan gata och gårdar saknas många gånger avgränsning; trottoarer övergår oförmedlat till gräsmattor, som ofta sträcker sig ända in till husfasaderna.