LAXVIKENS BYGDEGÅRD

Den 29 mars 1895 bildades logen 2082 Ljungblomman. Enligt uppgift var det på initiativ av den då välkände resetalaren Tomas Larsson. Det första konstituerande mötet hölls i en gård i östra Laxviken och samlade 15 personer. Under de första åren hölls mötena hemma hos någon av föreningsmedlemmarna, men från 1899 började pengar samlas in med syftet att uppföra ett ordenshus.

År 1906 bildades Logen Ljungblommans byggnadsförening u.p.a. (registrerad 1907), vilken fick överta de pengar som fram tills dess samlats in, samt en del timmer som skänkts till den framtida möteslokalen. Efter en tids diskussioner om lämplig plats att bygga på, kunde föreningen i augusti 1907 underteckna ett kontrakt med Jöns Olsson om att få köpa dennes mark för en summa av 65 riksdaler.

Nykterhetsrörelsen var den folkrörelse kring förra sekelskiftet som i Jämtlands län vann i särklass flest anhängare. I Jämtland byggdes fler ordenshus i förhållande till folkmängden än någon annanstans i landet. Kring 1910 stod rörelsen på topp och var spridd över hela länet. Inom länet fanns dock en stor variation, där Laxviken inte tillhörde de starkare nykterhetsfästena. I jordbrukssocknarna i Storsjöbygden samt Östersund, som var ett centrum för allt slags föreningsliv, var nykterhetsrörelsens som starkast. I de socknar som dominerades av industri och skogsbruk hade rörelsen svårare att vinna terräng.

Nykterhetsrörelsen kom att framför allt bli en angelägenhet för ett visst socialt skikt av bl.a. självägande bönder. Arbetslivets organisation antas ha spelat in, där skogsarbetare kunde vara borta hemifrån under långa perioder. Den lössläppta kultur av rusdrycker m.m. som ansågs frodas bland skogsarbetare och bolagsfolk kunde däremot vara en anledning till att bilda en loge i en närbelägen by.

Så var det i Laxviken, där levernet i Ålviken med omnejd var ett skäl för byns småbrukare att bilda en nykterhetsloge. År 1882 såldes hemmanet Ålviken med tillhörande skog till skogsbolaget Tunadal AB. Några år senare byggdes en stor tjänstebostad på gården för bolagets förvaltare, som då hette Alex Bill. Bill hade en stor stab med tjänstefolk och blev omtalad i bygden för överdådiga fester med mycket mat och dryck tillsammans med inbjudna skogs- och träpatroner från Sundsvall och Östersund. Omkring år 1900 var det stor aktivitet i skogarna kring Ålviken, där många tillresta skogsarbetare inhystes i skogskojor, jordkulor, stallar m.m. Det berättas att det i skogsarbetarnas följe återfanns bl.a. hembrännare, kortskojare, hästskojare och prostituerade. Det har också berättats att det till Laxviken kom forskjutsar med beställd sprit i stora träkaggar till skogsarbetarna och bolagsherrarna. Locket slogs av med yxa och sedan drack man med skopa. Förutom den livsföring som arbetet i, och förvaltningen av skogen förknippades med, var baggböleriet i trakten också en orsak till att vända sig mot bruket av rusdrycker. När skogsbolaget kom på besök var många skogsägare till en början ovilliga att sälja, men sedan spritflaskan kommit fram kunde det bli affär – många gånger till ett alldeles för lågt pris.

Förberedelserna inför bygget av ett föreningshus för logen Ljungblomman pågick under flera år och baserades på ideella insatser. År 1912 var ritningar klara, men inte förrän året därpå påbörjades arbetet med själva husbygget. Jöns Persson från Laxviken utsågs till arbetsledare. Bygget gick framåt, och det beslutades att det skulle ordnas en basar till jul. Till julbasaren 1913 var huset fortfarande omålat, men evenemanget blev en omtalad händelse i Laxviken. Basaren pågick i tre dagar med dans kring granen, musik, sång, diktläsning, lyckohjul, tombola, skjutbana m.m. Det var 30 grader kallt och mycket snö, men ett antal ”brandvakter” hade att sköta eldning i kaminer samt belysning i form av fotogenlampor och stearinljus. Ett 40-tal personer var inbjudna från andra loger som inkvarterades runt om i byn.

Basarer kom sedan att bli ett återkommande evenemang i föreningshuset. För vinsten som basaren 1913 gav, köptes ett 50-tal böcker in till biblioteket, samt tyg till gardiner som syddes upp i byn. Inte förrän året därpå beslutades att köpa in sittbänkar och att måla huset invändigt. Elektricitet installerades 1918.

När Spanska sjukan grasserade 1918-19 utnyttjades föreningshuset som sjukhus. Från 1921 och ända in på 50-talet användes lilla salen som skolsal för småskolan. En stor händelse i byns och husets historia var när man år 1925 inköpte en radioapparat. Det var dock först året därpå, sedan en antenn införskaffats, som man kunde bjuda in till den första radiolyssningen. Samma år, 1926, byggdes en övervåning till på östra sidan och det lilla tornet revs. Tornet återfanns sedan och är numera uppställt på gården, intill vedboden. På övervåningen inreddes ytterligare en lägenhet, så att det nu fanns både en bostad för lärarinnan och en för vaktmästaren. Det året lades även nytt golv in i köket och lilla salen, samt ny papp på taket. Redan år 1939 beslutade logen, förutom att bygga till vedboden, att laga papptaket. I början av 1950-talet skänktes dock ett nytt plåttak till logen av Kristina Olsson i Laxviken.

Under 50-talet blev det ekonomiska läget bekymmersamt. Logen Ljungblommans byggnadsförening likviderades 1952 och året därpå erhöll Logen 2082 Ljungblomman fastigheten genom ett gåvobrev. Samma år fick logen lagfart på fastigheten. Logen var emellertid angelägen om att byn skulle ta över föreningshuset. År 1961 bildades så Laxvikens Bygdegårdsförening, som strax därpå kunde överta föreningshuset.

I början på 1990-talet kunde en omfattande men varsam restaurering och delvis modernisering genomföras av huset genom bidrag från det allmänna. Ett nytt trägolv lades in, nya elledningar drogs in, målningsarbeten utfördes m.m. Huset isolerades och toaletter och ett nytt kök installerades. En ny scenridå tillverkades i enlighet med den äldre ridån. År 1994 kunde föreningshuset återinvigas. Åren 2007-08 byttes panelerna ut på östra respektive norra gaveln. De nya panelerna motsvarar de äldre i utförande.

BYGGNADSBESKRIVNING

Laxvikens bygdegård är uppförd i en och en halv våning i en trästomme klädd med liggande, rödmålad panel. Foder, knutar, lister m.m. är vitmålade. Taket är täckt med modern svart plåt. Byggnaden består i princip av tre volymer; en central byggnadskropp i en våning som innehåller stora salen samt två flankerande, utskjutande flyglar i två våningar. Den västra flygeln innehåller på bottenvåningen entréutrymmen, kök och lilla salen samt på övervåningen en lägenhet. Den östra flygeln, som är smalare, innehåller på bottenvåningen scenutrymmen och på övervåningen en lägenhet. Den södra långsidan ut mot vägen karakteriseras av den stora verandan. Invid huvudentrén på norra sidan har en handikappramp monterats. På gården, strax bakom föreningshuset, ligger två uthus (dass och vedbod) samt det torn, som tidigare prydde ena gaveln.

Föreningshusets mest karakteristiska interiör är stora salen med plats för 150 personer. Deuxbattangdörrar i trä med ådringsmåleri leder in i salen. Scenen är ca 7 x 4,5 m. Fonden pryds av en landskapsmålning utförd av Folke Boogh. På ena sidan om scenen finns ett rekvisitaförråd. På andra sidan går en trappa upp till övervåningen. Salens tak och väggar är klädda i en ljust målad spåntad träpanel. Armaturen är ursprunglig, men med utbytta ledningar. Även lilla salens tak och väggar, samt flera andra rum i byggnaden, är klädda med panel.

Övervåningens två lägenheter har skåp- och köksinredningar från 1940-50-tal och till en liten del moderna ytskikt. Ena lägenheten inrymmer idag en vävstuga. På vinden förvaras en del fanor, skolbänkar, rekvisita från olika teaterföreställningar m.m.

KÄLLA: Beslut – Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Jämtlands län, 2009-03-24, Dnr 432-5605-04