FJÄLLGLIM

Byggnadsminnets historik baseras till största delen på muntliga och nedskrivna uppgifter från Sigri Sahlin. Det nedskrivna materialet kommer att arkiveras på länsstyrelsen. (Nedan citerade partier är hämtade från detta material.)

Småskollärarinnan Erika Söder anlände till Åkersjön i mitten av 1920-talet. Hon hade utbildat sig vid småskoleseminariet i Östersund och arbetat en tid i Ljusnarsberg i Bergslagen. Det var ont om arbete och Erika sökte därför tjänsten i Åkersjön, som då var en fjällby i väglöst land. Alfred Sahlin var vägarbetare och kom till Åkersjön 1929, då vägen till byn drogs fram. Han hade tidigare bl.a. arbetat med Inlandsbanans framdragning. Erika var född i Norra Lit 1894 och Alfred i Håsjö 1888. Erika och Alfred gifte sig med varandra och uppförde 1931 ett hus mitt i Åkersjön, som kom att kallas ”Fjällglim”. De fick tillsammans tre döttrar, Ingri, Sigri och Anna. Enligt uppgift var det en vikarierande folkskollärare i byn vid namn Axelsson som en gång ”döpte” huset till Fjällglim.

På fastigheten (se situationsplan) ligger förutom boningshuset en tvättstuga (byggnad B) med brunn, samt ett uthus med dass för pojkar respektive flickor samt ved/redskapsbod (byggnad C). Att placera gårdens brunn under tak i tvättstugan var en praktisk finess som Erika Sahlin planerade för och såg till att genomföra. Brunnarna var i regel placerade utomhus, vilket var besvärligt när det var mycket snö. Ett annat exempel på praktiska lösningar som karakteriserar Fjällglim är fönstret i skafferiet som kan öppnas ut mot farstun för att vid behov släppa in kalluft.

Framför boningshuset i sluttningen ned mot vägen var tidigare fyra mindre terrasser anlagda, samt bredvid dessa en trappa av natursten. På terrasserna växte bl.a. pioner, vallmo, akvileja, tusensköna, stormhatt, liljor, gubbskägg, nattviol, borstnejlikor, mariaklockor och gullvivor. Intill stentrappan och invid huset växte olika slags prydnadsbuskar, som t.ex. karagan (sibirisk ärtbuske), silvervide, rosentry, spirea, syrener och vita törnrosor. I köksträdgården i slänten mellan uthuset och vägen fanns förutom potatisland, grönsaksland och jordgubbsland också rabarber, krusbär, hallon samt svarta och röda vinbär. I grönsakslandet odlades bl.a. morötter, kålrötter, majrovor, palsternackor, rödbetor, rotselleri, rädisor, kålrabbi, lök, sallad, vitkål och grönkål. Grönkålen utmärktes med käppar och kunde skördas sedan den täckts av snö. Snön kom tidigt på hösten och fungerade som ett skyddande täcke över grönkålen. Ett staket runt tomten skyddade grönsaksodlingarna från getter och andra djur. Mellan de två asparna vid uppfarten till boningshuset fanns en grind. I slänten bakom husen tar skogen vid.

Hemmet i Åkersjön är präglat av Erikas konstnärliga och kreativa sidor. Erika gjorde ritningarna till åtminstone boningshuset och till flera av möblerna, bl.a. sittgruppen med fyra stolar framför öppna spisen. Då hon inte var upptagen med undervisningen i skolan ägnade hon en stor del av tiden åt trädgården, som hon själv anlagt, samt vävning, växtfärgning, kardning, spinning, stickning, broderi, syarbete, målning m.m. När hon var i 50-årsåldern tog hon en Hermods-kurs i oljemålning. Hon hade också ett stort intresse för litteratur, poesi, filosofi och livsåskådning och var mån om att även hennes döttrar skulle bilda sig. Boklådor med allehanda litteratur från biblioteket i Östersund beställdes ofta till familjen Sahlin. Familjen prenumererade också på Länstidningen, Vi och Folket i Bild. Erika skrev själv poesi, kunde flera dikter utantill av bl.a. Gustaf Fröding, Hjalmar Gullberg och Dan Andersson och hade en dröm om att som pensionär kunna ägna sig mer åt skrivandet. Hon dog dock vid 59 års ålder.

När Erika började odla grönsaker fick hon ofta höra av folk i byn att det inte skulle gå. Men det gick, och familjen Sahlin hade därför tillgång till grönsaker året runt, förvarade i matkällaren. Erika var mycket kost- och hälsomedveten och förutom att ta tillvara på skörden i sin egen trädgård, plockades varje år stora mängder blåbär och hjortron samt i viss mån lingon (” -dåliga lingonmarker”). I trakten i övrigt odlades huvudsakligen korn, havre (som inte mognade, utan blev grönfoder till djuren), potatis, majrovor och kålrötter. Erika var också mån om att barnen skulle få tandvård, vilket ombesörjdes i Östersund. Vanligt var annars att tänder drogs ut i unga år.

Förutom att fungera som bostad åt familjen Sahlin, inrymde boningshuset från början en skolsal för småskolans 1:a och 2:a klass. En ordnad skolundervisning i Åkersjön kom troligen igång i mitten av 1860-talet. Undervisningen bedrevs då i tillfälliga lokaler runt om på gårdarna i bygden. Föllinge socken var indelad i ett antal skolrotar, enligt militär förebild. Varje rote hade att svara för lärarens husrum och kost, samt för lämpliga skollokaler.

En särskild folkskolebyggnad uppfördes i byn först i början av 1880-talet, vilken fungerade som skola till 1950. Folkskolans alla fyra klasser delade på samma klassrum. Den byggnad som 1950 ersatte folkskolan (idag ombyggt till hotell) fungerade som både små- och folkskola. För småskolans första och andra klasser fanns ingen särskild skolbyggnad före dess att skolsal inreddes i huset Fjällglim. Tidigare hade undervisning, precis som längre tillbaka för folkskolan, bedrivits i tillfälliga lokaler runt om i bygden. Innan Fjällglim byggdes, undervisade Erika elever i ett rum i en byggnad som användes som ladugård, förråd m.m. Efter små- och folkskolan fanns fortsättningsskola, vilket för flickor innebar sex veckors hushållsskola och för pojkar fyra veckors slöjdutbildning. Dottern Sigri, nu husets fastighetsägare, gick hushållsskolan i Skärvången. Efter konfirmationen betraktades barnen i allmänhet som vuxna, och skulle försörja sig själva, t.ex. genom skogsarbete. Vägen till skolan var för många barn i trakten lång, runt 3-4 kilometers vandring genom skogen. På vintern fick somliga pulsa fram i snö, eftersom inte alla hade tillgång till skidor.

Mellan Östersund och Åkersjön fanns fast förbindelse genom en personbil som skötte persontrafik, post och frakt två gånger i veckan. Åkersjön elektrifierades inte förrän (troligtvis) 1949, men en radio som drevs med batterier fanns före dess i det sahlinska hemmet. Batterierna fick vid behov skickas iväg för laddning, varför radiolyssnandet i stort sett inskränktes till att lyssna på nyheter, väder, något sportprogram och litet musik. Belysning inomhus ordnades med hjälp av fotogenlampor, gaslyktor och under kriget av karbidlampor. Det omständliga och farliga arbetet med att sköta karbidlamporna fick många gånger utföras av husets barn, då båda föräldrarna arbetade. Elledningar drogs in i boningshuset redan i samband med att huset byggdes. Samtidigt som Fjällglim uppfördes, byggde också grannarna Kristina och Erik Åhlén sitt bostadshus, vilket även det förbereddes för el. Tanken var att bäcken ovanför Åhléns hus skulle kunna förse båda fastigheterna med elektricitet. Ett aggregat för detta köptes in, men planerna fullföljdes aldrig och aggregatet såldes senare.

Sedan skolundervisningen upphört i Fjällglim, lät makarna Sahlin bygga om skolsalen till sovsal och tog under några år emot skollovslediga barn, sannolikt inom ramen för Skolungdomens allmänna fjällfärd. Skolsalen byggdes om till ett logement med åtta fasta sovplatser av en man som hette Bror Staaf. Skolungdomens allmänna fjällfärd, som var ett samarbete mellan STF och Skid- och friluftsfrämjandet åren 1925-66, möjliggjorde för många barn och ungdomar att vistas en vecka någonstans i fjällvärlden. Skolungdomens allmänna fjällfärd har sannolikt haft stor betydelse för att lansera Jämtland som ett turistland i de breda folklagren.

Under en period på 30-talet bedrev paret Sahlin tillsammans med grannfamiljen även en helt annan verksamhet, nämligen uppfödning av blårävar. Skinnet var populärt att göra rävboor av – något som var högsta mode vid tiden. När modet att bära boa försvann under kriget, upphörde rävfarmen och vita kaniner föddes upp i stället. Skinnen såldes och köttet utgjorde ett värdefullt proteintillskott under kriget. Före slakten utfordrades de 2-300 kaninerna med granris för att köttet skulle få viltsmak. En gång syddes också pälsar och mössor till husets barn av kaninskinnen.

Familjens barn flyttade från byn i unga år för att studera på folkhögskola (”gymnasiet var en ouppnåelig dröm”). Erika dog 1953 och maken Alfred året därpå, 1954. Huset har förblivit i familjens ägo men i huvudsak varit obebott, med undantag för sommar- och semesterboende.

KÄLLA: Beslut - byggnadsminnen, länsstyrelsen Jämtlands län, 2008-05-22. Dnr. 432-6916-06