bildkonst, träsnitt, woodcut, print, woodblock

Träsnitt av Utagawa Kuniyoshi (1797-1861). Scen från kabuki: onnagata. Manlig skådespelare i rollen som geishan Izumiya Okuni. Tusch och färger på papper, 1847-50.

Efter att ha utövats av både kvinnor och män spelades alla roller av män inom kabuki-teatern sedan mitten av 1600-talet. Kvinnorollsskådespelarna (onnagata) strävar inte efter att "representera" kvinnor ur realistisk synvinkel utan agerar en sorts stiliserad konstruktion med aktörens manliga kropp i grunden. Särskilt kulturen kring den unge pojkens skönhet (bishonen no bi) kan ha spelat in i utformningen av onnagata-konsten.

(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011).

Kabuki-teatern

Kabuki-teatern är en av de mest kända teaterformerna i Japan och har ursprung i tidigt 1600-tal. Publiken bestod främst av de välbärgade stadsborna. Under tiden mellan 1603 och 1629 stod främst kvinnor på scenen (onna kabuki). Pionjären Izumo no Okuni framförde i Kyoto och Edo ”excentriska danser” (kabuki odori), ofta i manskläder och med utländska inslag som halsband med kors. Från 1629 förbjöds kvinnor att agera och istället var det främst unga män eller pojkar som uppträdde (wakashu kabuki). Både kvinnorna och de unga männen var ofta involverade i prostitution. Bland annat p g a de många striderna om dem tilläts från 1652 enbart vuxna män med rakad främre del av hjässan att uppträda. Berömda spelstilar för mansroller är en ”överdriven”, kraftfull spelstil (aragoto) och en mjukare, mer realistisk stil (wagoto), ursprungligen från Kansai, d v s området kring Osaka. De män som specialiserade sig på kvinnoroller kallas onnagata (oyama), de män som spelar män tachiyuki eller tateyaku.
Dockteatern (bunraku eller joruri) och kabuki-teatern påverkade varandra ömsesidigt från sent 1600-tal. En av Japans mest kända pjäsförfattare, Chikamatsu Monzaemon (1653–1724) skrev pjäser för både dockteatern och kabuki.
2005 utnämnde UNESCO kabuki till ”Masterpiece of Oral and Intangible Heritage of Humanity” inom kategorin “Intangible Cultural Heritage”. Kabuki är bland mycket annat känd för sin tidigt relativt tekniskt avancerade scenteknik. Bland annat kan nämnas maskineri som gjorde det möjligt för aktören att snabbt dyka upp på olika ställen och vridscenen (mawaributai) som uppfanns 1758 och som gjorde snabba scenbyten möjliga. Själva föreställningarna var på dagtid eller så länge det fanns tillräckligt med ljus. Redan före kl 7 på morgon var en vanlig starttid, vilket gjorde att en del i publiken övernattade i närheten för att kunna få bra sittplatser. Priset på biljetter varierade kraftigt och berodde på skådespelarnas popularitet och en utbredd stjärnkult.
På kabuki-scenerna syntes förr både dagsaktuella och historiska ämnen. För att undgå censuren förkläddes samtida dramer med samurajroller till historisk tid eller ”fiktiviserades” (personerna gavs t ex andra namn än det verkliga, även om betraktaren förstod vem som avsågs). Ett exempel på det är en välkänd kabuki-pjäs, Kanadehon Chushingura, ibland kallad ”De 47 herrelösa samurajerna (ronin”). Chushingura är fortfarande tema för årliga TV-produktioner och filmer. Den baseras på en verklig händelse från omkring år 1700 och förlades till tidig Muromachi-period (1392–1573) för att undgå shogunatets censur. Inte sällan fick teatrar stängas efter censur och antalet teater-byggnader kontrollerades. Kabuki-dramerna var en kommenterande observatör av det samtida nöjeslivet, men även en kritiker av det pågående militära styret.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011, s 55, 62). /PH

Male actor playing the geisha Izumiya Okuni. 1847-50. Multicolour woodblock print (nishiki-e), ōban size.
Homo-erotic undertones and cross-dressing are not uncommon in present-day Japanese popular culture, such as manga and pop music like visual kei. This has ancient antecedents. In kabuki drama an elderly man can play the part of a delighful young geisha. The actors creating female parts (onnagata) do not aspire to "represent" women as they are. That likeness is a stylised structure using the actor´s own male body as a base. This creates a sensual ambivalence. In particular, the culture surrounding the beauty of the young boy (bishōnen no bi) helped to develop the art of onnagata. (Japan. Bilder och föremål, s. 58)

(Based on the text for the exhibition catalogue Japan. Artefacts and images tell the story. 2011)./PH