skål, husgeråd

Enligt katalogkort: Teskål, chawan, handformad med bärnstensfärgad glasyr.
Material: Rödaktigt lergods.
Tillverkningsort: Japan, Trol. Raku.
Närmare tidsbestämning: 1800-talet.

Teceremonins påverkan var och är mycket stor på många fält inom konst och konsthantverk, men särskilt vad gäller keramiken. Raku-keramik har under 1900-talet blivit globalt spridd och görs numera i många länder. Raku kallades till en början också för Imayaki, vilket betyder ungefär ”nu-keramik” eller ”modern keramik” som en beskrivning av den speciella karaktären i tillverkningen. Raku-bränningen är en snabb process som avslutas med att föremålet tas ur ugnen direkt i luften och läggs i vatten eller i organiskt material, något som gör att resultatet blir oförutsägbart.
Raku är en lågbränd keramik som antagligen först beställdes av temästaren Sen no Rikyu (1522–1591). Det var den första keramiken som var gjord endast för terummet. Raku anses vara sprungen ur den ”rustika, enkla skönhetens” ideal (wabi-estetiken). Enligt sägnen började den tillverkas omkring 1579 av Chojiro (omdiskuterad uppgift), en av förfäderna till vad som kom att kallas Raku-familjen som sannolikt hade rötter i Kina. Raku-keramiken hade tekniska likheter med den kinesiska Henan-provinsens keramik med trefärgsglasyr. Namnet Raku kommer enligt sägnen från att landets ledare Toyotomi Hideyoshi (1537–1598), som Rikyu var temästare åt, gav keramikerfamiljen ett sigill med det kinesiska tecknet för raku (behag, njutning). Raku är mest känd i form av teskålar, men även andra typer av föremål förekom redan från början. Att datera raku-keramik kan vara en stor utmaning. Raku Kichizaemon XVI (född 1981) företräder den yngsta generationen i familjen. /PH

(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH