Kolonialofficerens minnen, Memories of a colonial officer

Kongofristaten (1885-1908) tillhör de mörkare kapitlen i Europas och Afrikas gemensamma historia. Miljontals människor lär ha dött som en mer eller mindre direkt följd av den hänsynslösa exploateringen. Också kolonisatörerna satte livet på spel. Av de drygt femtio svenska officerare som värvats till den internationellt sammansatta armén kom ungefär hälften levande hem.

Axel Svinhufvud tillhörde överlevarna. Ärrad och sjuk kunde han, efter sina tre år i kolonialmaktens tjänst 1893-1896, ta emot en guldmedalj för ”tapperhet i strid” av Oscar II:s egen hand. Då hade han bland annat deltagit i straffexpeditioner mot vad han själv uppfattat som ”tämligen oskyldiga byar”. Den unge officeren hade önskat att bli placerad ”så långt in i landet som möjligt”.

Efter månaders färd på karavanvägarna och med ångbåt och kanot posterades han i distriktet Uele, i Övre Kongo. Där ömsom stred och festade han med azande- och mangbetuhövdingar i sin egen ålder. Flera av de vapen och musikinstrument som finns i samlingen var gåvor från dessa män. Fanns det alltså utrymme för vänskap, diplomatiska gester och aristokratiskt igenkännande i det koloniala helvetet?

In the history shared by Europe and Africa, the Congo Free State (1885-1908) is one of the darkest chapters. Millions of people are believed to have died as a consequence, more or less, of the ruthless exploitation. The colonizers too put their lives at stake. Over fifty Swedish officers enlisted in the international army. About half of them returned home alive.

Axel Svinhufvud was among the survivors. Scarred and sick he could, after three years in the service of the colonial power 1893-96, from the hands of Oscar II receive a gold medal for his “bravery in battle”. He had, among other things, taken part in punitive expeditions against what he himself considered as “rather innocent villages”. This young officer had expressed a wish to be placed “as far into the country” as possible.

After months of travelling on the caravan roads, on steamships and canoes he was posted in the Uele district, in Upper Congo. There he fought and feasted with azande and mangbetu chiefs that were of his own age. Several weapons and musical instruments in the collection were gifts from those men. So, in that colonial hell: was there room for friendship, diplomatic gestures and aristocratic recognition?