pil, budskapspil

En budskapspil. Pilen är tillverkad till trä, med hängen av garn, vax och klövar. Budskapspilen består av en carizodel, ihåligt rör, som bemålats med svart dekor och änden skårad som om den skulle användas i en pilbåge. I carizodelen har en spetsig trästicka limmats fast. På budskapspilen hänger två olika symboler och en lång fjäder.
En symbol är ett långt, smalt ljus i vax. Vaxljus användes som symbol för liv, inlärning, kunskap och även för att påkalla solens uppmärksamhet.
Även tre klövar från hjort, ”skallror”, hänger på pilen. Hjorten ses som maraakamernas och wixaricas kulturella ledare. Hjortens närvaro var väsentlig i ceremoniella sammanhang, men även som jaktbyte. Skallror sågs förstärka pilens kraft.

Budskapspilar. För att citera John Hedbergs (donator) dokumentation i förvärvsunderlaget om budskapspilar: […] uppsamlande vid Stilla Havstranden i San Blas. Jag har därför inte haft någon kontakt med tillverkarna. Pilarnas betydelse går ändå att tolka genom deras och symbolernas allmänna funktioner, […].
Budskapspilarna, som även används av gemene man, har förebild i jaktpilar. Det fanns paralleller hos aztekerna: Under en fest för döda tillverkades pilar ”med en hans längd”, spetsar av stickor och limmande till rördelen. Fyra pilar lades där de döda begravts. Vid en vårfest kom en präst med en ”örnpil”, en pil med ihåligt skaft och prydd med fjädrar, doppade den i (människo)offrets bröst och erbjöd blodet från pilen till solen ”för att ge solen att dricka”. Ägaren till offret fyllde en skol med offrets blod, gick omkring till alla idoler och beströk dem med blodet från offret med hjälp av fjäderpilen för att ge dem föda (Sahagun).
Wixarica använde både moviere (botepil) och budskapspilar på ett liknande sätt vid rituellt dödande av djur. Men de hade också andra användningsområden: Wixaricas hela liv, från födelse, uppväxt, äktenskap, jakt, majsodling, husbygge, sjukdom, död var markerat med pilar vars utförande och användning växlade i takt med årstider, generationsväxlingar och akuta problem. Redan när ett barn föddes måste fadern tillverka en speciell pil (tsikuri) för det, och genom den presentera barnet till natursläktet. Han gjorde sedan en ny tsikuri för varje år som gick tills barnet fyllt fem. Pilar fanns också i husen, i gårdstemplet, i de stora regionstemplen, vid de berg, stränder, floder, sjöar, grottor, källor, etc. som tillägnades särskilda natursläktingar.
Spridningen av ställen för uppvaktning förutsatte redan i en familjs närområde en hel del vandringar. Men dessutom fanns det gemensamma platser för hela stammen. Inom de egna bergen gälle det bland annat grottor, källor och tempel vid Toapurie (Santa Katarina), och den ceremoniella centrat Tatteikie (san Andres). Men flera av de viktigaste platserna låg utanför bergen. Exempelvis San Blas vid Still havskusten i väster, Virakota vid Real de Catorce i öster, och mest avlägset Las Guitarras utanför Monterrey norr om Virakota. Vilket innebar vandringar som sträckte sig över någon vecka för San Blas, en månad eller mer för Virakota och ytterligare några veckor till Las Guitarras.
Platsernas viktigaste budskap var önskningar om regn till åkrarna, god skörd, hälsa till Wixarica och skydd mot onda krafter. De kunde även tjäna som medel för att ”förhäxa” både stamfränders och yttre fienders tillvaro. […]
En pils utförande var uppdelat i två funktioner. Den ena utgjordes av pilens stomme, den andre av föremål som var fästa vid denna. Utförandet varierade med tillverkarnas föreställningar, kulturen i hans lokala hemhörighet och dem han lärt sig konsten av.