Japansk rustning (A-H) sammansatt av halslapp, axel- och bröstbetäckningar (A-B), arm- (D-E), buk- (C), höft- och lårbetäckningar (F-H) sammansatta av större och mindre skivor av papier maché(?), förenade med vita, flätade sidenband och i kanterna prydda med knappar av rött, flätat silke. Armbetäcknignarnas skivor förenade med ringbrynjor av blåhärdade stålringar. Axelbetäckningar och bröstpansar framtill med beslag av genombruten, förgylld mässing. Bälte av smalt rött och vitt band.
Axelskydd (A-B), ett par. Del av samurajrustning. Brunlackerade lameller sammanfogade med ljusa silkessnören. Lamellerna på insidan förgyllda. Tre förgyllda mässingsbeslag vid övre delen av skyddet, sirligt dekorerade. Mitt på skyddet ett förgyllt mässingsbeslag med ring. I ringen ett rött silkesrep som avslutas med en tofs.
Harnesk (C), del av samurajrustning. Bröststycket hopsatt av horisontella lameller, på utsidan sammanfogade med vita silkessnoddar och på insidan med sämskskinn-snoddar. Lamellerna brunlackerade på utsidan och guldlackerade på insidan. Flertal förgyllda metallbeslag runtom rustningen. På ryggen ett förgyllt beslag med ring i vari en kraftigt röd silkessnodd med tofsar är knuten i ett mönster. Övriga delar av rustning täckt med mönstrat sämskskinn. Axelklaffar i form av breda, sämsskinnsklädda remmar. Dessa fästs i bröstskyddet med flätade silkessnoddar i vitt, blått och lila. Från midjan nedhänger åtta skydd, vardera med fem brunlackerade lameller sammanhållna med vita silkessnören.
Armskydd (D-E), ett par. Del av samurajrustning. Ringbrynja på botten av mönstrad brokad med silvermönster (samma som benskydden 9000.10.0269). Brunlackerade lameller på nedre delen av ovansidan. Knytband av mörkblå textil. Kantband av mönstrat sämskskinn.
Lårskydd (F), haidate. Del av samurajrustning.
Benskydd (G-H), ett par. Del av samurajrustning. Brunlackerade lameller sammanfogade med vita silkessnören på en botten av blå brokad med mönster i silver.
Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas lacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.
Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794–1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
