skulptur, figur

Skulptur av en kvinna bärande ett barn i sina händer framför sig. Skulpturen har tatueringar på buken vilka täcks något av det fastklistrade höftskynke som löper från bukslutet över benen. Trots skynket går att urslija att benen är i knäböjande position. Skulpturens ena fot saknas. Ögonhålorna har fyllts av vita, ovala objekt, möjligen porslin. Kroppen har färgats mörkt röd. Öronen har markerats med penetrarade av pinn-liknande föremål som utsmyckning. Teckning och äldre bild visar att figuren har burit ett halsband.

Skulpturer som denna representerar förfaderskulten vilken bygger på faderns relation till sina barn, faderns kraft; "kitaata". I samhällstrukturen då dessa föremål insamlades följde barnen sina mödrars släkt och den man som hade föräldrarätt var deras morbror. Fadern hade alltså en helt annat rätt, eller relation till sina barn byggd på magisk kraft. Alla fäder hade inte samma styrka på sin kraft och endast vissa blev de som tillbads i förfaderskulten. I denna ingick att skulptera av den döde fadern, och inom visa grupper placera skulpturen i ett speciellt förfadershus. Gåvor gavs sedan med jämna mellanrum till målen för kulten vilka, genom sin kitaata kunde påverka de levande barnen.
Faders rättigheter bestod så av att barnen, då de växt upp måste hedra sin fader, genom resten av sina liv oberoende av om fadern fortfarnade levde eller hade dött. Vid död blev så förfaderskulten lösningen. Hedrandet skedde främst genom uppförande och gåvor, vilket ofta sker genom att hälla palmvin på graven. Förfäder kan så dyka upp t.ex. i drömmar. De nyligen avlidna fäderna är vanligtvis tysta och lugna utan krav på sina efterlevande, medan de som avlidit generationer tidigare ofta kräver mer av sina efterlevande. (Laman, 1962:44-52)