Dräkt samt krage av mörkblå gasväv med broderad dekor i starka färger och virad metallan (läggsöm) i form av femkloiga drakar och på nedre delen bl. a. fiskar (symbol ur de s.k. tolv symbolerna, som är kejserliga), drakrundlar samt ett mycket lågt parti med s.k. stående våg-mönster. Dräkten är försedd med svastikamönstrade kantband i svart och guld (komplex mönsterväv) och på ärmarna ett odekorerat parti blå gasväv samt broderad gasväv och d:o kantband. Den är avskuren vid midjan, så en "kjol" bildas med nersydda veck och har sidslitsar samt en relativt dåligt ihoppassad mittsöm. Enligt Gösta Montells lappkatalog: "Manchurisk dräkt gasväv med silkesbroderi, drakar i guld. Lös krage (oläsligt wang fu)" Det är en sommardräkt, vilket kan utläsas på vävtekniken (gasbindning).
Denna skärning med sin "kjol" skulle kunna tolkas som en s.k. hovdräkt, d.v.s. den mest formella typen av dräkt, till skillnad från t. ex. drakdräkten, som tillhör typen semiformella dräkter. Det anses att kjolskärningen är en detalj, en kvarleva från Ming-dynastins mansdräkt, som överfördes till just hovdräkten. Under Qing-dynastin infördes i omgångar dräktförordningar som reglerade dräktskicket under dynastins första hälft. (Siggstedt 1995, s. 19) Manchuerna som regerade ville markera sin särart och istället för Mings vida dräkter, infördes snävare dräkter med slitsar fram- och baktill, vilket underlättade vid ritt, ett arv från nomadiskt levnadssätt. Tre huvudtyper infördes: "hovdräkt", "festivitetsdräkt" och "vanlig dräkt" (ibid, s. 19). Denna dräkt har de typiska hästskomanschetterna och trånga ärmar, men alltså en vidare, veckad nederdel, vilket skulle tyda på att det är en hovdräkt. Det finns flera tillbehör som hör till hovdräkten, t.ex. en knäkort, enfärgad framknäppt rock med fyrkantiga ämbetsinsignier fram- och baktill. En krage av det slag som finns här hörde också till (ibid, s. 20). Hovdräkten användes enbart vid stora hovceremonier och det var bara de högsta ämbetsmännen som hade bruk för dem. Det var den mest prestigefyllda dräkten, följdaktligen var det många som begravdes i den, varför det finns relativt få bevarade (ibid, s. 21). Den mörkblå färgen finns omnämnd i Dickinson och Wrigglesworth 1990 s. 59 som använd av kejsaren vid bl. a. ceremonier för regn vid "Himlens altare" i början av sommaren samt vid böner för en god skörd i början av våren (åtminstone vid förstnämnda tillfället användes sannolikt gasväv i dräkten; en illustration på s. 59). En anledning till att det finns fler sommar- än vinterhovdräkter bevarade, var att man naturligt förknippade vintern med kyla och mörker. DEt fanns ett tabu mot att begravas i sommarkläder (ibid, s. 68).
Min personliga uppfattning är att dräkten är av relativt dålig kvalitet vilket rimmar illa med dess karaktär av prestigefull hovdräkt. Det kan vara ett sent tillverkat exemplar. (PH)