skåp, altarskåp

Altarskåp med svartlackerad utsida och förgylld insida, innehållande tre figurer på molnformation som vilar på en i flera avsatser bearbetad tron. På lockinsidorna två återgivningsr av munkar, minutiöst arbetade med bl a flera färger. Enligt katalogen är det Amida, Kannon och Seishi. Amida är en japansk namnform för Amitabha Buddha, det obegränsade ljusets Buddha. Tron infördes i Kina på 3-400-talet. Det är möjligt att roten finns i solkulten redan i de tidiga mahayana-lärorna (utövades av indo-perser och skyter). Han tillbes särskilt i jodo-sekten och finns i många olika former konstnärligt sett, t ex i de berömda raigo-zu-bilderna, där Amida möter den döende eller välkomnar honom till det västra paradiset. I Japan finns han t ex i formen Yama-goshi-no-Nyorai där han uppstiger bakom ett dimklättberg med ljusstrålar från huvud och kropp. Han upptäder ofta som i detta altarskåp flankerad av Kannon (Avalokitesvara) och Dai Seishi (Mahasthamaprapta). Litt.: Edmunds 1934, s 224-25. Vad det gäller Mahasthamaprapta kallas han Dai Seishi i Japan och det översätts med "han som har fått stor styrka". Han är en manifestation av Amidas andliga visdom, precis som Kannon manifesterar hans medkänsla och uppträder såsom i objektet, men mudran stämmer ej. Edmunds 1934, s 253. I Fredrick W Bunce. 1993. An Encyklopedia of Buddhist Deities, Demigods, Godlings, Saints and Demons. Dehli, s 319-20 finns uppgifter om två figurer, både Mahasthamaprapta och Mahasthamaprata. Där står om Mahasthamaprapta att han finns som en av Avalokitesvaras 108 former i Kathmandu, Nepal, enligt Battacharyya samt att han är en emanation av Dhyani Buddha Amitabha. Om Mahasthamaprata står det i Bunce 1993 just "he who has attained to great power" samt att han kallas Dai Seishi i Japan, mycket snarlikt Edmunds text. Han ska vara mycket populär i Kina jämfört med i Indien. Inte heller i detta fall passar mudra-beskrivningen in på objektet. (PH)

Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas lacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.

Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794–1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH