Statens museer för världskultur, som via Etnografiska museet står värd för utställningen om Inkas guldskatter, har ordnat med särskilda publikdragare vid entrén till det mäktiga bergrummet på Skeppsholmen. I en improviserad hage står två tålmodiga alpackor och låter sig klappas av köande besökare.
Alpackan är släkt med laman och hölls som husdjur redan i de förkolumbiska kulturerna på Andernas sluttningar. Inne i utställningen finns också några exempel på textilier där alpackaull använts.
Men det främsta dragplåstret är förstås guldet, nu som på 1500-talet, när den spanske conquistadoren Francisco Pizarro begav sig till Inkariket, lockad av legenderna om guldlandet El Dorado.
Och nog glittrar det i marinens gamla grottor. Femton museer i Peru har lånat ut nästan trehundra konstföremål, många i guld och silver. De praktfullaste har smyckat länge sedan hädangångna stormän, eller använts i religiösa ceremonier.
Inka heter utställningen, och det må vara hänt, eftersom inka är ett inarbetat begrepp i Europa. Men så vidare exakt är det inte, särskilt inte med tanke på att en stor mängd av föremålen härrör från andra, tidigare kulturer.
Inka var ju egentligen bara beteckningen på härskaren i det rike som invånarna kallade Tawantinsuyo, och som sträckte sig från nuvarande Ecuador och södra Colombia ner till området där Chiles huvudstad Santiago ligger idag.
Riket var heller inte så långlivat. Den förste inkan, som ansågs vara solens son och sades ha grundat huvudstaden Cuzco, bör ha levat på 1100- eller 1200-talet – om han nu inte helt hör hemma i mytens värld. Sin höjdpunkt nådde riket först på 1400-talet, ungefär hundra år innan spanjorerna gjorde slut på det.
Men Inkariket var alltså långt ifrån den första högkulturen i området, även om de äldre kulturernas historia till stor del är höljd i dunkel. De sydamerikanska folken saknade skriftspråk, och de historiska källor som finns är krönikor och nedteckningar som sammanställts efter de europeiska erövrarnas ankomst.
Det är därifrån vi känner till bland annat Cuzcos berömda soltempel, där väggarna var klädda med guld. Guldet förknippades med solen, silvret med månen, och båda metallerna hade i inkasamhället en djupt religiös innebörd. Att man, som européerna, gav guldet ekonomiskt värde måste ha varit en helt främmande tanke i en kultur där man tycks ha klarat sig utan valutasystem över huvud taget.
Detta inhämtar jag dels i den inte helt lättlästa katalogen, dels i de lika spretiga som omfångsrika texterna på utställningens väggskyltar.
Är man ambitiös får man räkna med att ägna minst någon timme av besöket enbart åt att läsa – och det måste man, om man inte nöjer sig med att begapa prakten utan också vill förstå någonting om samhällena i det förkolumbiska Sydamerika.
Jag hade önskat mig en samlad och översiktlig presentation av vad man vet om dessa kulturer som inte ens använde hjulet, och – ja, faktiskt – lite mindre av fixering vid själva guldet.
Det kan inte hjälpas, de föremål som gör djupast intryck på mig är varken gjorda i ädelmetall eller ens under inkatiden. Det är keramikkärlen från Moche (tack, Wikipedia, som koncist och effektivt sammanfattar de viktigaste fakta om Moche) daterade till tiden 100–750 efter Kristus.
Se bara på den så kallade porträttflaskan i form av ett nästan kusligt realistiskt manshuvud. Det ansiktet kommer jag att minnas länge.
Jag undrar till sist också över musikvalet till de korta, inte särskilt informativa filmer som visas vid ingången och utgången. Ingen vet naturligtvis hur musiken lät i Inkariket, men att den inte lät som Lars-Erik Larssons Pastoralsvit kan man nog ändå vara säker på. Vad dessa ultranordiska klanger har att göra i en utställning om Inkas guldskatter är en gåta. (Eva Bäckstedt, www.svd.se, 2011-09-12)
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
