Båtmodeller från fjärran länder

Texthäfte utan titel.
Inledning: I alla tider, i alla länder, har människan forslat sig och sitt över vatten. Flytetygets utseende präglades av naturens tillgångar och den fantasi behovet framtvingade. Knippen av ris eller säv användes som hjälp vid simning, man paddlade sig fram i stora lerkrukor, grenslade trädstammar, surrade stockar till flottar, urholkade träd med stenyxor, snäckskal och eld. I trädfattiga områden syddes skinnbåtar över vidjestommar. Ökstockens låga reling höjdes med skvättbord och djupare vatten kunde befaras. Flottens stadga kvarstod genom bredden när stockarnas antal minskades, men utriggaren, som den nu kallas, drevs lättare genom vattnet.
Det första seglet tror man var en buske eller några stora blad som hjälp vid undanvind. Utvecklingen gick förmodligen därefter över flätad matta mellan tvenne stänger ställda tvärskepps till råseglet, med vilket man kunde hålla upp något mot vinden. Vi vet inte när rået trimmades att bilda det första snedseglet, men vi vet, att därur härstammar de olika latinseglen och spri-, gaffel- och bermudaseglen. Dessa riggar lämpar sig för bidevindsegling men förr var skroven i allmänhet för grunda och rundbottnade för att bjuda motstånd mot avdrift, därför fick handelsskeppen förlita sig på tradvindarna och de vindar som följer årstidernas växlingar och följa dem. Fiskaren visste att kom han i lä om sina pejlingar på lovartskusten var han kanske räddningslöst förlorad, då han inte kunde kryssa sig tillbaka i sin lilla segelkanot.
För att kunna navigera längre sträckor utom sikt av land krävs någon form av avancerad navigation. Ett grovt sätt att styra en kurs är att hålla en vinkel mot solen, men ju högre den stiger på himlen desto svårare är det att styra efter den. Stadiga vindar och stadig dyning är säkrare hjälpmedel. När vikingarna och deras ättlingar seglade från Norge till Island lär de ha inväntata "Påsköstan" och kunde sedan länsa och slöra till sin bestämmelseort. Då båten sedan närmade sig målet kunde de med hjälp av fågelsträckens riktning angöra land. Ett annat hjälpmedel för angöring är molnformationer, som ofta uppstår över land.
En högre grad av navigationsskicklighet innefattade även stjärnbilderna. Polstjärnans fixa läge på himlavalvet var känt i många kulturer men den kan knappast användas att styra efter på högre latituder än 20-30 grader. För att begagna sig av de rörliga stjärnorna måste man känna till riktningarna till deras upp- och nedgång, som dessutom ändrar sig under årets gång. När sedan stjärnan nått högre än ca 20 grader gick den inte att styra efter längre utan måste bytas ut mot en annan.
I Mikronesien t.ex. kunde en rorsman känna till ca 200 stjärnors upp- och nedgång och deras förhållande till de mål han seglade mot.
Mödan att framställa båtarna och osäkerheten om färdernas lyckliga genomförande gjorde att man vände sig till gudarna med vädjan om bistånd. Vid sjösättningar och resors påbörjande offrade man för lycka och välgång. Till gudarnas ära pryddes båtarna med målningar och sniderier. Över stora delar av jorden målades ögon på ömse sidor om förstäven, och görs så ännu idag, för att båtarna skulle finna vägen. Ornamentiken på båtar och redkap speglade ofta människors livsbetingelser. Fiskar, fåglar och krokodiler t.ex. förekommer som stävprydnader och i mönster på paddlar och öskar. Även motiv från kulturens andra områden återkommer ofta på båtar och tillbehör.